Det finns med all säkerhet mycket att göra på skolans område. Det finns definitivt grundkunskaper, kalla det gärna allmänbildning, som alla behöver med sig ut i samhället. Det finns skäl att se över den svenska pedagogiken och skolpolitiken när både goda och svagare elever presterar sämre. Det finns skäl att diskutera bristen på arbetsro i klassen.
Men för den skull behöver inte den finländska skolan eller den alternativlösa skolan förhärligas reservationslöst.
De storslaget reaktionära skoldebattörerna tror att tiden är mogen för att hämnas alla oförrätter som begåtts i demokratins namn under de senaste sextio åren. PISA-undersökningen ger den perfekta anledningen att dra vilka slutsatser som helst och vissa är mer grandiosa än andra. Från början var det den nya lärarutbildningen som stod i centrum för kritiken, snart nog utvidgades måltavlan till att omfatta kommunaliseringen av skolan och nu är det dags att ta nästa steg i hetskampanjen
Malin Lernfelt menar att skolans förfall inleddes på 60-talet. Det är en tidpunkt som sammanfaller med införandet av grundskolan och avskaffandet av agan.
Jag åker tåg till Lund och bläddrar i kvarglömda danska tidningar. Bredband tycks vara svårt att sälja och tidningarna är fyllda av annonser och erbjudande. En kampanj sticker ut. TDC visar en bild på två fetlagda naturister som sitter och pillar på sina mobiler i soffan. Jag försöker förstå tanken bakom annonsen men hittar verkligen ingen mening. Vem är målgruppen – vad är budskapet?
Som tur är möter jag min danska arbetskamrat som berättar om kampanjen. Men innan jag avslöjar bakgrunden kanske ni själva ska försöka avkoda filmerna?
Claus spels av en känd kvinnlig skådespelare och Britta av en homosexuell man. De använder så kallade “fat suits” och nakenheten är inte på riktigt. Mulatten spelas av en antirasistisk debattör och jag är en idiot som inte förstår att 2010 leker reklambyråerna med våra fördomar och att i det postmoderna Danmark är berättelsen allt. Vi skrattar och fylls av ömma känslor för karaktärerna och det stora telebolaget som skojar till det med våra normer.
Jag tror fortfarande att det danska gemytet är germanskt.
Sydsvenskans Emma Leijnse beskriver svårigheten med en utbildningsminister som inte riktigt tror på likvärdigheten – eller förstår betydelsen av den så kallade kamrateffekten.
Sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och prestation. (I Sverige var det klart svagare än ett genomsnittligt OECD-land år 2000, nu är det klart starkare än genomsnittet).
Elever med samma bakgrund men på olika skolor jämförs, så kallade skolnivåeffekter. (Sverige har gått från att ha bland de minsta skillnaderna mellan dessa elever, till att ligga strax under medel i OECD).
Det finns många orsaker till den här utvecklingen.
En minskad likvärdighet är ett pris vi får betala för det fria skolvalet, säger forskaren Anders Jakobsson på Malmö Högskola. På Skolverket uppmanar tillförordnade generaldirektören Helén Ängmo politikerna att se över om åtgärderna för ökad likvärdighet är tillräckliga.
Men utbildningsminister Jan Björklund tycker inte att en minskad likvärdighet är det stora problemet. I en rejäl känga till Skolverket kommenterade ministern igår:
– Det är i Sverige som att om alla går till botten jämlikt så är det bra.
Kanske har Jan Björklund rätt, kanske inte. Men tittar man på det land som lyckats allra bäst i Pisas undersökningar, Finland, så förklaras deras framgångsrecept till stor del av en likvärdig skola. Där spelar det liten roll vem du är eller var du kommer ifrån. Du kan lyckas ändå.
Våra vänners liv blir bara bättre. Jag vågar nästan inte erkänna hur berörd jag blir av Gustav Hammarstens rollfigur Mats banbrytande luciatåg på förskolan. Ett nytt sätt att skildra män bortom demonisering och romantisering. Ömkliga och modiga famlar de efter någon form av mening. Musiken är underbar och skådespelarna fantastiska.
Debatten inom och mellan de båda fackförbunden blir allt mer hätsk. Helena skrev ett argt, men roligt och välskrivet inlägg om kommunaliseringens baksidor (Länk).
LR.s presschef Zoran länkar men har nu tydligen tvingats ta bort sitt inlägg. Länk
Jag gillar debatter och blir bedrövad över den ängsliga inställningen. Modiga presschefer växer inte på träd.
Det går snabbt nu och för många av oss flyter årtalen samman i ett stort grått FÖRFLUTET. Vi spelar sällskapsspelet När då då och upptäcker hisnande luckor när det gäller att relatera händelser till varandra i tidsföljd.
Jag minns en ung nära släkting som lyssnade på Absolute music 8 och en dag insåg att det fanns andra skivor med lägre siffror som innehöll äldre musik:
– Var Mozart med på Absolute music 1?
Jag arbetar ibland med rekrytering av män till lärarutbildning och minns med sorg hur det var att 2005 ta del av Delegationen för jämställdhet i förskolans delbetänkande. Tomas Wetterberg var sekreterare i utredningen och förklarade stolt på presskonferensen att det inte var en viktig fråga att öka andelen män i förskolan eftersom de ofta riskerade att falla in i stereotypa könsroller. Sedan dess är jag lite misstänksam mot honom och anar att det är en person som gärna spelar det politiska spelet på en högre nivå.
Wetterberg är idag aktiv i Män för jämställdhet. Det är en grupp som jag menar är lite för ivriga att ta avstånd från mansrollen och blandar samman detta med mäns våld mot kvinnor – den här formen av botgöring gör mig orolig och mina tankar vandrar till f.d. polismästare Göran Lindbergs föreläsningar.
Samtidigt är det plågsamt att se hur ansatser till manliga nätverk knuffas in i antifeministiska positioner och jag undrar varför Tomas Wetterberg vill befästa de här motsättningarna genom att demonisera andra grupper och monopolisera godheten till sig själv.
Pelle Billing försöker värja sig mot beskyllningarna om antifeminism. Jag tror att Tomas Wetterberg behöver antifeminismen som begrepp för att fortsätta kunna beskriva sig själv som moraliskt överlägsen. Han sörjer den gamla fina tiden innan ROKS kritiserades i teve och Margareta Winberg delade ut pengar till alla som delade hennes åsikter om män. Jag är osäker på om Wetterberg menar allvar – tror han att den tiden kommer tillbaka eller är det bara nostalgi?
Pelle Billing letar efter reklam där män inte framställs som töntar. Exemplen är inte så många och en del reklamfilmer bär på andra problem. Den här filmen tror jag att mina teknikälskande läsare kommer att uppskatta.
Tomas Wetterberg menar att feminismen idag har förvandlats till ett skällsord. Jag håller inte med och har inga problem med att försvara feministiska principer – men vill inte vara beroende av hans tolkning av innebörden i ordet. Idag finns det andra sätt att arbeta för jämställdhet och när Wetterberg talar om sin “tro” på genusvetenskapen blir det svårt att ta honom på allvar.
Tysta tankar 
