Idag fortsätter Svd sin serie om mansrollen och jag spelar rollen som traditionalist.
Fler artiklar:
- ti 28 jun Ser vi födelsen av en ny mansroll?
- on 29 jun ”Löjligt stolt när jag vågat stoppa bråk”
- igår 00:15 Press på killar att inte visa svaghet
Idag fortsätter Svd sin serie om mansrollen och jag spelar rollen som traditionalist.
Fler artiklar:
Jag häpnar över ett uttalande från Rosengårdspolitikern Konstatinides (S). Länk
Att förskolan och skolan har misslyckats hävdar han är skolans eget fel.
– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.
Nu ska allt göras om. Till dem som inte vill förändra har han sagt att passar det inte kan de söka jobb någon annanstans.
Oppositionen uttrycker förvåning (länk):
– Övriga politiker borde kräva hans avgång. Genom sitt uttalande har Konstantinides avhängt sitt förtroende och hans attityd mot personalen är skrämmande. Hur tror han att de ska uppbåda motivation och engagemang efter en sådan salva?
Det säger Elisabeth Elgh (M), tidigare vice ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige under flera år och idag regionpolitiker och ledamot i sociala resursnämnden.
Som högskoleanställd borde jag nog inte ha någon åsikt, men är illa berörd. Jag är glad över att politikerna tror på de nya ledarna, men försöken att lägga skulden på rektorer och lärare är minst sagt skamliga.
Det verkar som om länken försvinner när jag fuskbloggar på det här sättet!
Washington post
Prosjekt Lekeressurser from Filmmakeriet AS on Vimeo.
Det manliga nätverket vid lärarutbildningen kämpar på, men det går ganska trögt. Kanske är vi alltför få och jag tror att män inte gärna vill se sig som medlemmar i en “utsatt grupp” – vem vill förresten det?
I Norge prövar de en väg att väcka unga mäns intresse för läraryrket och talar öppet om dem som annorlunda och förnyare. I Sverige är det viktigare att upprätthålla bilden av att pedagogernas kön inte spelar någon roll för verksamheten.
Gudrun Schyman och Ingemar Gens var rörande överrens:
– Det BORDE inte ha någon betydelse!
Pelle Billing skriver om Elin Grelssons kritik av dem som kritiserar genuspedagogiken.
Jag uppskattar Pelles sätt att argumentera utifrån barnens perspektiv och hoppas på en ny ton i den infekterade genusdebatten.
Visst är många vuxna rädda för det okända, och visst leder denna rädsla till att man sätter sig på tvären när en genusvetare ska uppfostra ens barn. Men även om många vuxna sätter sig på tvären av “fel” anledning, så betyder inte detta att genusvetarna har rätt.
Vad finns det för anledning att strukturera om barnens vardag och förändra hela deras sätt att leka? Det känns lite som att utföra hjärnkirurgi på en patient med spänningshuvudvärk.
De flesta barnen trivs utmärkt på sin förskola, och både föräldrar och personal är nöjda med verksamheten. Problemet är som sagt den grupp barn som vill leka utanför könsnormen, men som straffas hårt för detta. Är det mest rimligt att bemöta detta problem med att:
Vi ska inte bota huvudvärk med hjärnkirurgi. Vi ska inte döda flugor med bazooka.
Det är dags att analysera genusvetenskapens problem att marknadsföra sin teoribildning. Många tycks vara mycket misstänksamma mot projektet. För mig är det uppenbart att det centrala misstaget är att romantisera pedagogerna och demonisera barnen, vilka betraktraktas som felprogrammerade och lovliga objekt för omsocialisering. Jag oroar mig för att det finns en grundläggande brist på respekt för barnens lek – de gör felaktiga val. Pedagogerna tar sig stora friheter i skydd av läroplanens svepande formuleringar om att “motarbeta traditionella könsroller”.
Den första regeln i min bok lyder:
– Ska du bråka så välj någon i din egen storlek!
Den fantastiska serien Hundra svenska år rullar vidare. SVTPlay är lösningen och programmet är tillgängligt fram till den 20/7.
Det fjärde avsnittet handlar om barn och bilderna bränner till. 1938 tävlar mödrarna om vem som uppfostrar Årets A-barn. På folkhemsbilderna kisar barnen mot solen. Sven Jerring garanterar tryggheten.
– Tack för idag. Vi träffas igen nästa vecka!
Filosofiska rummet berör ett viktigt ämne.
Är det sant – vi är bättre på att hitta stöd för egna teser än andras argument?
Jag återupplever min debatt med Gudrun Schyman och Ingemar Gens och funderar på om det verkligen var ett bra samtal. Kanske borde jag ha fokuserat på att dunka in mina poänger. Fast då hade det inte varit ett samtal i min mening.
Vad är ett samtal egentligen?
Den akademiska världen består till stor del av gränsdragningsproblem. Var börjar och slutar forskningsfältet? Om vi ska kunna söka bidrag måste omvärlden förstå hur ämnet är uppbyggt och hur det förhåller sig till andra konstruktioner.
Jag läser en debattartikel av Per Tryding som är doktor i lärande. Jag suckar och undrar hur det ämnet förhåller sig till pedagogik, pedagogiskt arbete och utbildningsvetenskap?
Efter tio år på lärarutbildningen är jag ganska trött på ordet lärande, som återkom i många av våra huvudämnen.
Bild och visuellt lärande
Den fria tidens lärande
Engelska och lärande
Geografi, miljö och lärande
Matematik och lärande
Naturvetenskap och lärande
Religionsvetenskap och lärande
Samhällsorienterande ämnen och barns lärande
Samhällsvetenskap och lärande
Tyska och lärande
Nu ska Lärarutbildningen i Malmö byta namn till Lärande och samhälle. Jag har absolut inga åsikter i frågan.
Per Trydings förslag är jag mer skeptisk till:
Det finns en lösning inom räckhåll. Vi kan börja skapa en god spiral genom att sluta fokusera på hur många lärare vi har och börja fokusera på hur bra de är. Allt inom samma budgetar som idag. Lärarna måste få bättre betalt så att talangerna lockas av yrket. Sedan ska vi låta dem jobba i fred.
I Malmö stad lär det dessutom finnas ett förslag om att belöna framgångsrika skolor ekonomiskt. (ingen länk än) Igår hånade jag Maud Olofsson för liknande tankar och Boråsforskarna beskrev i gårdagens tidning de långsiktiga konsekvenserna.
Förlåt Maud. Idag kan man inte lita på någon. Inte ens socialdemokratiska kommunpolitiker.
Jag snubblar över till Gareth Malone i reklampauserna i fotbollsmatchen och blir tårögd av kraften i programmet.
Det känns som att han är rätt person att visa på manlighetens olika sidor och hur det går att utvinna pedagogisk energi ur dem. Frågan är om programmet hade varit möjligt att spela in i Sverige? Här dominera “kritisk maskulinitetsforskning” och bilden av pojkarnas värld är ensidigt mörk. Jag har nästan hämtat mig från den bedrövliga kunskapssynen i Klass 9A. Det finns en viss skillnad i finess och djup.
Rektorns slutord om att “nu blir det lättare att stå emot tjatet om läsa, skriva räkna” har profetisk kraft och internationell räckvidd.
Hoppas jag.
Fyra lärarutbildare och skolforskare från Borås summerar vårens holmgång om skolan och konstaterar att svartmålningen inte underlättar rekrytering av nya lärare. Jag funderar över varför den här viktiga texten hamnade på Sydsvenskans debattsida och inte på någon av de mer prestigefyllda arenorna. DNdebatt tycks fortfarande vara en en FP-megafon?

Från artikeln:
För ett tag sedan uttryckte Centerledaren Maud Olofsson sitt partis syn på hur kvaliteten i den svenska skolan ska förbättras. Genom en så kallad kunskapsmiljard, utformad som en prestationsbonus, ska skolor som på de nationella proven i nian visat på en klar resultatförbättring belönas.
Förslaget har klara likheter med den amerikanska politiken, och Olofsson ser kunskapsmiljarden som ”en ekonomisk morot för skolor som förbättrar sina resultat”. Men konsekvensen blir en gigantisk omfördelning av resurser så att skolor med sämre förutsättningar också får mindre resurser.
Den kraftiga fokuseringen på mätbara kunskaper och rapportering av elevernas provresultat har under senare år medfört en betydande förändring av lärarnas arbete. För att visa att man uppfyller de nationella kraven tvingas lärare ägna en stor del av sin arbetstid till dokumentation av olika slag.
Vår forskning visar att lärare och rektorer ser detta som nödvändigt i första hand för att ha ryggen fri i händelse av klagomål från föräldrar eller skolmyndigheter. Lärarnas professionella autonomi urholkas och ersätts med politisk klåfingrighet, även när det gäller hur undervisningen skall genomföras.
Jag hittar Lärarnas tidning på hallgolvet och nickar instämmande till Anne-Marie Körlings sista krönika. Det finns flera beröringspunkter och båda texterna andas en sorg över att skoldebatten handlar om fel saker. Jag kommer att sakna Anne-Maries krönikor, men tröstar mig med bloggen och boken som kommer till hösten. (länk till krönikan)