Frågorna hopar sig. Hur hanteras det insamlade materialet? Offentlighetsprincipen?
Jag har inte lyckats följa serien helt, men SVTplay erbjuder tröst.
Mötena mellan Paul och Adele är sanslöst intensiva. För oss som älskar The Wire är det svindlande att se Amy Ryan i den här rollen.
Vad är det som händer när vi tappar passionen? Går det arbeta utan engagemang? Är det en flykt att vilja hjälpa andra?
Borde vi lärare gå i kollektiv terapi?
Jag följer diskussionen om vilken yrkesbeteckning Pippis pappa ska få i framtida utgåvor. Mer intressant är kanske hur öborna tänkte när de utsåg den ilandflutne sjökaptenen till statsöverhuvud. Vilka meriter åberopade han? Hur lyckades han i löneförhandlingen?
Min lille vän lär inte kunna upprepa bedriften!
https://twitter.com/lararnas/status/93545674527879168
Jag förstår att läkarbrist är bra för läkarnas löneutveckling, men är det verkligen en strategi som LR tror ska öka kvaliteten i skolan?
Det finns en uppenbar risk att det här cyniska spelet drabbar eleverna. Samtidigt är jag imponerad av att förbundet lyckats förankra strategin på regeringsnivå. Utbildningsministern och Metta Fjelkner tycks ha ett mycket nära förhållande.
Michael Tapper skriver spännande om en undanskymd del av den svenska filmhistorien.
Länk till sydsvenskan
Inte en enda kritiker invände mot dessa filmer som rasism. Tvärtom kan man i exemplet “I mörkaste Småland” se ett beklämmande exempel på konsensus tvärs igenom dagspressens politiska beteckningar.
Signaturen Lill (Ellen Liljedahl) i Svenska Dagbladet hyllar den som “varm och äkta folklivsskildring” där man “trots inslaget av tattarpack” aldrig blir “direkt rå”. Movie (Robert Stångberg) instämmer i Stockholms-Tidningen och kallar filmen en “äkta miljöskildring” där “uppgörelsen med tattarna hade en pricksäker komedieffekt”. Dagens Nyheters Jerome (Göran Traung) upphöjer den till “bilddikt av förnämlig kvalitet”, där fördrivningen av “tattarbyket” från bygden är “fyndigt tillrättalagt för ett bra filmslut”.
Denna obekymrade normalisering av rasism är dessvärre åter aktuell, fast med biologin utbytt mot “kultur”. Just därför är det viktigt att lyfta fram rasismens svenska historia, gärna åskådliggjort på film och gärna inramat av en diskussion med filmvetare, historiker och företrädare för den utpekade etniska gruppen. På så sätt kan vi synliggöra denna perversa idétradition i all sin försåtlighet
Tisdag 13.00 sänds I mörkaste Småland. Kanske är det ett bra material för att diskutera rasismens folkliga rötter?
Mina kollegor Jesper Fundberg och Magnus Sjöholm funderar över varför det svenska damlandslaget är så enfärgat.
Den tanken slog mig också under gårdagens match.
Eller inte. Jag behöver nog en liten dos adrenalin för att påminna mig om hur skör välfärdens hinna är och vilka politiska skiljelinjer som är på riktigt.
Vi diskuterar begreppet “omsorg” i den nya förskollärarutbildningen. Hur förhåller det sig till “lärande”, “fostran” och “omvårdnad”?
Under många år har förskollärarna kämpat för att ta plats i lärargemenskapen och få yrkets pedagogiska dimensioner erkända. Nu försöker vi återupptäcka en tradition där barnets primära behov av närhet och trygghet står i centrum.
IKEA använder ordet på ett annat sätt och döper sitt nya skohorn till OMSORG. Kanske är det en serie av hushållsnära produkter?
Efter att ha kommit ut i Svd som traditionalist i genusfrågan inser jag att det inte duger med mitt gamla krukväxtbokiPadskydd.

Därför har jag tillverkat ett nytt som stämmer bättre med traditionell maskulinitet.
Jag är fortfarande väldigt nöjd med konstruktionen. Nu funderar jag på att starta masstillverkning inför Kiviks marknad. Någon som vill gå in med riskkapital?
