Jag tar en liten paus i serien med citat från Strindberg. Det jag tar med mig från läsningen av En blå bok är känslan av att han brottas med sig själv.

I Fronesis temanummer om Kritik finns många drabbande avsnitt. Den här texten bränner till:

Sharon Rider: Om det finns någon kritik som jag saknar, är det självkritik. De stora omvälvande filosofiska pro- jekten har oftast börjat där: Sokrates prövar sin egen förmåga till visdom, Kant granskar filosofins och kunskapens förutsättningar och anspråk, Nietzsche frågar sig om ens vetenskapens vilja till sanning, inklusive eller kanske framför allt hans egen vetenskaps sanningsanspråk, är vad den ger sig ut för att vara. Problemet med hela begreppet »kritiskt tänkande«, liksom »ideologikritik«, är att det hänvisar till en verksamhet som bara riktas utåt, inte inåt. Det tycks inte finnas någon möjlighet till genuin konfrontation med de antaganden som kanske är de djupaste, och mest problematiska, nämligen de vi själva utgår från. För att ta ett enkelt exempel: notera att man inom humaniora obekymrat talar om »forskning«, som om »forskning«, med eller utan citationstecken, skulle vara dess essentiella verksamhet. Jag skulle vilja hävda att det bästa humanistiska tänkandet är just detta, tänkande, och inte forskning i modern, byråkratisk mening. Det bästa som en Nietzsche eller en Marx gjorde uppstod förvisso i ett forskningssammanhang, men utgjorde inte »forskning« i sig. Vad jag vill säga med detta exempel är att det visar på ett närmast oantastligt antagande, en dogm i vår tid, nämligen att det inte finns något värde i att bedriva den sorts initierade självkritik som jag efterlyste ovan, det vill säga att bedriva ett transcendentalt tänkande, ett tänkande där tänkaren granskar förutsättningarna för sin egen tankeverksamhet.

Jag är mycket intresserad av förutsättningarna för min egen tankeverksamhet. Det tror jag Strindberg också var. Han skulle varit en utmärkt bloggare.