Genusdiskussionens obehagliga baksida

Jag förespråkar rätten att vara naiv. Samtidigt är det viktigt att ta ansvar för sina åsikter och försvara möjligheten att framföra dem.

Inom genusdebatten är ingenting enkelt. Många vill gärna koppla samman en kritisk position med högeråsikter och rasism. Därför är det bra att Pär Ström och Roland Poirer Martinsson hoppar av från den debatt som Tryckfrihetssällskapet arrangerar. Risken är stor att de för alltid skulle kopplas samman med ljusskygga element. Samtidigt är alla diskussioner viktiga och det är svårt att se konsekvenserna av ett klimat där ingen vågar möta oliktänkande.

På bloggen Genusnytt rasar en förvirrad debatt om huruvida Pär Ström är feg eller inte. Förvånansvärt många av hans kritiker är anonyma. Jag misstänker att en del genusvetare gärna hade sett att han hade ställt upp.

Jag har ingen åsikt om Tryckfrihetssällskapets verksamhet förutom att namnet är bra.

Jag är fascinerad över att den mannen väcker så starka känslor.

Att spela kort med släkten

Jag läser Anne-Marie Körlings nya bok och förlorar mig i avsnittet som beskriver hur hon lär sig spela kort.

Texten väcker starka minnen från den skånska landsbygden och tiden runt 1960 då jag gjorde samma erfarenheter. Det är lätt att översätta de här intensiva bilderna av lärande till skolans värld. Jag anar vikten av drivkrafter och respekten för individen – men mest av allt ser jag inramningens betydelse. Släktingarna investerar i barnet som en dag ska stå som värd för framtida gillen. Det måste finnas någon som bevakar traditionerna och ser till att spelet flyter. Jag bär de här mönstren med stolthet.

I min släkt hände det att pengar bytte ägare under kortspel. Jag önskar att Anne-Marie hade tagit upp denna dimensionen. Plötsligt låg en värld öppen för barnet som efter kortspelet kunde sitta med en rejäl hög av småmynt. Det allvaret lär vi inte kunna återskapa i skolan. Kanske händer det att barnet får samma svindlande upplevelse under kulspelet på rasten?

Boken är utmanande och jag rekommenderar läsaren att stanna upp mellan kapitlen. Anne-Marie bjuder in till samtal och jag skulle gärna diskutera innehållet med arbetskamrater.

Det är hårda ord om en skola som ibland fastnat i fostransuppdraget och jag är glad över att författaren är så tydlig i sin människosyn. Läraruppdragets kärna är inte korrigering.

Jag har varit på Rösträttskonferens

Det är en entusiastisk samling kvinnor som på konferensen Rösträtt diskuterar betydelsen av musik för barnens utveckling. Ibland kanske lite väl godhjärtade för min smak.

“Vi ska rädda sången, vi ska rädda rösterna, vi ska skydda barnen”. Ett övermått av godhet gör mig matt och när de diskuterar Lady Gagas klädsmak börjar jag snegla mot ytterdörren.

Den andra dagen arbetar vi i Open space och det är en spännande form att mötas.

https://twitter.com/#!/tystatankar/status/178049175827644416

Jag leder ett seminarium med rubriken “myten om den goda nyttiga och könsneutrala barnvisan” och försöker förklara varför vi kallade våra sångböcker Pojkaktiga.

När jag lyssnar på den här sången blir jag själv fundersam: Pärlor

Det är bra med teorier som inte gör anspråk på att förklara hela tillvaron.

Dessutom var det roligt att träffa twitteransiktet Alice Myllenberg IRL.

Twitter #rösträtt , #rostratt

Tack för ett bra arrangemang!

IT är mer än underhållning

https://twitter.com/trinejr/status/178372596805550080

Jag gillar inte tanken på att pojkarna behöver räddas och värjer mig mot att IT i hemmet skulle göra barnen uttråkade i skolan.

Men tycker mycket om möjligheten att göra undervisning mer inkluderande med datorer.

Länk till Berlinske.

20120310-092145.jpg

Hur känns det att ha åsikter om något man inte känner till?

Åtta av tio svenskar tror att det som händer och skrivs på Twitter har stor påverkan på samhällsdebatt och opinions- bildning. Samtidigt säger nio av tio att de är oinsatta i och ointresserade av Twitter.

Sådan här undersökningar gör mig djupt bedrövad. På ett ytligt plan beskriver det avståndet mellan folk och makthavare – på ett djupare plan handlar det om ett ignorant folk som besvara frågor de inte förstår i ämnen de inte har kunskap om.

Med sådana medborgare får vi de politiker vi förtjänar. Jag anar att det finns ett öppet fält för ryktesspridning kring vad som egentligen händer.

Jag tänker på en fabel av la Fontaine men kommer inte på vilken. Hjälp mig!

20120310-055432.jpg

Nästa gång en kollega påstår att twitter bara är för medieeliten kommer jag nog inte vara tyst.

Men det finns fler ignoranta personer. En del skriver romaner:

Absurd minut

På Twitter är det vanligt att folk beklagar sig över att följare överger dem. Jag försöker övertyga Anders om att jag har full kontroll över mitt bekräftelsebehov och till och med kan riskera ryktet som skolbloggare genom att publicera ointressanta militärhistoriska bilder med meningslösa tankebubblor.

– Varför?
– För att jag kan.

20120309-221402.jpg

Varför bloggar jag?

https://twitter.com/annheberlein/status/177662198766776321

Jag önskar att jag fått en krona för varje gång någon säger till mig:
– Det är viktigt att skilja mellan att vara personlig och privat.

Då hade jag varit rik.

Jag önskar att jag hade fått en krona för varje tillfälle de inte lyckats att förklara skillnaden för mig.
Då hade jag varit ännu rikare.

Jag tror att de vill säga till mig att det finns sådant som jag borde skämmas för. Ann Heberlein försöker säga något viktigt.

20120309-213806.jpg

Flykten från yrkesgymnasier?

Emma Leijnse beskriver en gymnasieskola som försöker vara både och.

– Jag tror att om vi utformar yrkesprogrammen så att de ger behörighet, så får vi fler sökande, säger Ken Dahlberg, rektor för Teknikprogrammet på Tullängsskolan.

Resonemanget från regeringen för att sänka kraven på yrkesutbildningarna, att fler ska vilja gå dem, tror han inte på.

– Jag tror att det är tvärtom, att om man ställer högre krav så söker fler. Eleverna upplever att yrkesprogrammen idag är en återvändsgränd, man får inte med sig så mycket behörighet som man skulle vilja ha, säger han.

Skolverkets siffror visar också att elever väljer väldigt olika beroende på vilken kommun de bor i. I Lomma går bara 16 procent av eleverna yrkesförberedande program, medan 54 procent av eleverna i Hörby gör det.

Jag inser att status och attraktion hör ihop. Men störst av allt är frihet. Dagens ungdomar tycks värdera möjligheten till framtida yrkesval högt. Variationen är stor mellan kommunerna.

Så stor andel av eleverna går på yrkesförberedande program, uppdelat på kommun.
Svedala: 40
Staffanstorp: 37
Kävlinge: 35
Trelleborg: 34
Burlöv: 33
Vellinge: 21
Malmö: 19
Lund: 17
Lomma: 16

Det är en komplicerad fråga och olika samhällen försöker romantisera kroppsarbeten på olika sätt. Bilden är chockerande på många vis.

20120309-071333.jpg