Att spela kort med släkten

Jag läser Anne-Marie Körlings nya bok och förlorar mig i avsnittet som beskriver hur hon lär sig spela kort.

Texten väcker starka minnen från den skånska landsbygden och tiden runt 1960 då jag gjorde samma erfarenheter. Det är lätt att översätta de här intensiva bilderna av lärande till skolans värld. Jag anar vikten av drivkrafter och respekten för individen – men mest av allt ser jag inramningens betydelse. Släktingarna investerar i barnet som en dag ska stå som värd för framtida gillen. Det måste finnas någon som bevakar traditionerna och ser till att spelet flyter. Jag bär de här mönstren med stolthet.

I min släkt hände det att pengar bytte ägare under kortspel. Jag önskar att Anne-Marie hade tagit upp denna dimensionen. Plötsligt låg en värld öppen för barnet som efter kortspelet kunde sitta med en rejäl hög av småmynt. Det allvaret lär vi inte kunna återskapa i skolan. Kanske händer det att barnet får samma svindlande upplevelse under kulspelet på rasten?

Boken är utmanande och jag rekommenderar läsaren att stanna upp mellan kapitlen. Anne-Marie bjuder in till samtal och jag skulle gärna diskutera innehållet med arbetskamrater.

Det är hårda ord om en skola som ibland fastnat i fostransuppdraget och jag är glad över att författaren är så tydlig i sin människosyn. Läraruppdragets kärna är inte korrigering.

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Lärarutbildning, Läsning, Skola, Utbildning, Värdegrund och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att spela kort med släkten

  1. Så sant, Mats. Inte heller rättning i ledet.

    Gilla

  2. Anne-Marie skriver:

    Mats, Helena sände mig din länk och med tillhörande värme. Jag läser ditt inlägg och tycker du lyfter kortspelandet och tankarna om detta fantastiskt. Vi spelade aldrig om pengar – men vi barn kunde ibland göra det. Men aldrig ihop med de vuxna. Jag håller med om att aspekten om pengarna är intressant. Jag tackar för dina ord om boken, också Helena von Schantz ord. Jag lägger numera patience… släktspelet mynnade ut i det. Värme, A-M

    Gilla

    • Mats skriver:

      Hej Anne-Marie!
      Det är en märklig bok du skrivit. Ibland är den mycket lättsinnig och generöst inspirerande – samtidigt som den i andra delar ställer mycket höga krav på läsarens moraliska förmåga att ta sitt uppdrag på allvar.

      Jag gillar ditt sätt att gå från allmänna tankar om barns rättigheter till metodiska diskussioner kring undervisning och klassrumsmöblering. Frågan om kontroll är ju så laddad, tänker jag och funderar på de studenter jag ska göra VFU-besök hos i morgon. Ibland lyckas vi föra ett samtal som knyter samman kunskapssyn och det som faktiskt sker.

      Patience är bra – jag vet fler som är hängivna ”spelare” (heter det så?)

      Ha en bra vecka!

      Gilla

  3. Anne-Marie skriver:

    Vi måste tänka på den yrkesroll vi har och vad den gör och betyder för eleverna. De har sin skola här och nu. Varje dag. Jag hoppas jag ställer till det lite, skapar oreda och ger en annan bild. Jag tror på läraren och lärarens medverkan, påverkan i klassrummet. A-M

    Gilla

  4. Ping: Tysta tankar om Nu Ler Vygotskij | Anne-Marie Körling

  5. Anne-Marie skriver:

    Jag hade förmånen att lära av många Mats, och jag minns spelen och generositeten. Också då någon lade en patience fick jag vara med, det fick alla. Ibland spelade vi barn med tändstickor som insats, eller små godisbitar. Det var en konst att vinna och en konst att förlora. A-M

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s