Jag väljer en milt avvaktande hållning till debatten om Jan Lööf. (Rättare sagt jag stödjer honom helhjärtat men orkar inte bemöta alla rasande påhopp från dem som anser att han är ett hot mot demokratin och barns rättigheter).

På Sydsvenskan snurrar tivolit vidare. Malena Jansson och Per Svensson gör de sedvanliga piruetterna , men underhållningsvärdet uteblir. Föreställningen lyfter inte.

Den retoriska höjdpunkten är kanske när Jansson slår till med beskrivningen av bokens värderingar som “unkna”. Det är ett märkligt ord som återkommer i debatten. Jag undrar över den här längtan efter friskhet och renhet? Är det den moderna hygieniska drömmen som spökar? En del av oss vill inte vara ständigt fräscha. Vi har andra intressen.

Samtidigt lyssnar jag på Rakel Chukris och Kalle Linds beskrivningar av kulturstrider (jag trodde nog att Sydsvenskans historia i genren skulle nämnas) och kan inte undvika en viss trötthet. Jan Lööf lever inte riktigt upp till bilden av pompös lättkränkt man.

Frågan är hur alla ingenjörer som heter Ture Björkman ser på hans konstnärsskap. (Jfr Skrotnisses äventyr).

Jakten på stereotypier går vidare.