Lustläs – läslust – lusläs – läslus

lasa.jpg

Varför blir jag så provocerad av det spanska förslaget om att betala barn för att de läser? Kanske är det absurditeten i att belöna någon för att göra sig själv en tjänst som är i grunden stötande. Nästa steg är kanske att ta betalt för att äta, gå på toaletten, tvätta händerna eller andas?

Jag är nog fast i min förskolläraridentitet och styrs av misstron mot att göra saker för någon annans skull. Det fanns liksom inte i den världen och jag kunde nog inte ens stava till instrumentellt beteende.

Mina tankar om hur barn lär sig läsa och skriva präglades av mötet med Raghild Söderbergs tankar som de gestaltades i några förskolor i Malmö som jag hjälpte med två filmer.

Tidig läs och skrivlek

Ännu tidigare läs- och skrivlek

Nu förstår jag hur djärvt det var att lita på barnen.

Läsning till varje pris

bok-framsida.jpg

Jag vet att det är viktigt att kunna läsa.

Jag vet att föräldrar, skolan och samhället har ett ansvar för att barnet erövrar denna färdighet.

Jag vet att det finns många metoder som leder mot det önskade målet

Men jag är inte säker på att den spanska modellen är möjlig att införa i Sverige.

Med start i mars ska 250 skolbarn i åldern 6-12 år få en euro (9:40 kr) för varje timme som de sitter och läser i skolans eller kommunens bibliotek. Där ska det också finnas nyanställda lärare.

Jag förstår desperata skolor som med vikande betygspoäng och hot om elevflykt tar till sitt starkaste vapen: mutan.

Jiménez “läslön” är en del i ett större paket för att stimulera eleverna i Noblejas att plugga vidare. Så småningom ska även gymnasieelever få betalt – och de som går vidare till universitet och högskola.

Jag måste nog fundera vidare över vart detta leder. Hela min kropp skriker att läsning är lust och nöje – inte arbete. Jag tänker på alla böcker jag läst i onödan som barn. Helt gratis! Det finns ingen rättvisa…

Lärande och ämnesdidaktik – Hjälp!

lar5.jpgEn kollega har bett mig ta fram en bild som sammanfattar eller illustrerar orden “lärande” och “ämnesdidaktik”. Det förutsätter att jag har någon form av allmän förståelse av dessa gåtfulla ord.

Många av mina gamla foton föreställer barn som är djupt engagerade i någonting och jag ser att det lyser av “lärande” i bilderna. De vuxna är märkvärdigt frånvarande – kanske har kameran skrämt iväg dem, men barnen är egendomligt ensamma.

Problemet ligger även i ordet “ämnesdidaktik”. Jag föreställer mig att många förväntar sig att det ska finnas en vuxen som visar barnet något ämne på ett spännande sätt. Själva bilden av undervisning som en hierarkisk handling tränger sig på.

Går det att tänka sig bilder av undervisning som inte är präglade av förmedlingspedagogiskt tänkande? Av mina tusentals bilder lyckas jag inte hitta en enda bild där barn och lärare befinner sig på samma nivå i kunskapsprocessen. Min idealbild skulle helst präglas av  gemensam nyfikenhet och riktad energi.

Det kan vara ett bildproblem – men det kan också vara ett ett symptom på något mycket allvarligt.

lar2.jpg

Hur som helst är jag tacksam på förslag som skulle kunna hjälpa mig och kollegan!

Skriv eller skicka bild till mats.olsson@mah.se!

Liten belöning och stor ära om bilden går att använda!

Examination – ett obehagligt ord

Jag är en usel kulturkonsument och trots att vi bor mitt i stan är det sällan som jag tar del av det generösa utbudet. Motvilligt blev jag meddragen på en konsert med Torsson och nu måste jag erkänna: Det var kul! Bandet svänger nuförtiden och sångaren är en stor scenpersonlighet. De har massor med hittar och en trogen publik som kan alla texter. Själv gillar jag sången om turisten

Jag är en turist – jag vill ha information
Jag har letat länge efter en attraktion

eller DKW-sången som väcker ljuva minnen av tidigt sextital

D-K-W
D-K-W
En Västtysk produkt, som var känslig för kyla o fukt.
D-K-W
D-K-W
En Västtysk produkt, tre cylindrar o oljelukt.

dkw.jpg

Mest skolnära är dock sången om Storskiftet

Jag tror det blir en skriftlig examination.
Så vill du sluta med din konversation.
Det blir troligen ett skriftligt förhör.
Så jag e tacksam om du låter bli och stör!

Vill du prata med nån annan e du snäll?
Jag har så mycket och stå i just ikväll.
Jag måste repetera grammatik.
För vi ska översätta engelsk lyrik.
Vi har engelska i läxa och jag vill,
kunna mina saker så gott som utantill.

En högskolelärare är aldrig ledig. Examinationerna förföljer oss.

Sven-Eric Liedman reder ut

klementin1.jpgJag har brottats med Bolognas kunskapsbegrepp och slitit mitt hår i arbetet med att försöka konstruera kursplaner som stämmer överens med detta nya synsätt. Tanken bygger på attt det är möjligt och meningsfullt att i mätbarhetens och tydlighetens namn dela upp kompetens i

  1. Kunskap
  2. Färdighet
  3. Attityd

Denna uppdelning är mer än lovligt mystisk – men jag har inte riktigt kunna reda ut var felet ligger.

Därför är det med en lång befriad suck jag läser Sven-Eric Liedmans text i DN och njuter av han finns och delar med sig av sin visdom. Skoldebattens unkna luft känns lite lättare att andas

Stenarna i själen är en bok som jag gärna skulle vilja läsa tillsammans med någon. Även om jag är lat så dras jag ibland till intellektuella utmaningar. Liedmans försök att förklara förhållandet mellan form, innehåll och materia knäckte mig nästan i Indien. Men nu är jag redo!

Jag vill bli bildad – inte nyckelkompetent! (Det är väl egentligen bara han teliapappan som är en nyckelkompetens på företaget…)

Freon kommenterar

Stackars styrman Larsson hade otur

Som lärarutbildare är jag en del av den statliga utbildningspolitiken. I min roll som mentor (läs praktiklärare) möter jag kommunala tolkningar av mål och riktlinjer. Ibland prövas min lojalitet till dessa båda system. Sydsvenskan 28/1

I budgeten för 2008 har kommunledningen i Vellinge lagt fast ett antal mål, som skall uppnås under året. Ett gäller betygen för niondeklassarna. Deras genomsnittliga meritvärde skall vara 230 poäng. Det motsvarar VG, väl godkänt, i fjorton av sexton ämnen.
– Vi nöjer oss inte med G, godkänt, utan har satt målet ett snäpp högre. Men vi vet att det kan bli tufft för vissa skolor, säger Carina Larsson (m), ordförande i M-nämnden.

Betyg kan ses som ett sätt att beskriva elevens kunskaper i förhållande till uppsatta kursmål och kriterier. Då fungerar information på ett relativt oproblematiskt sätt.

Däremot tror jag inte att Vellinges typ av målstyrning är förenliga med tankarna på en nationellt likvärdig skola. Varför skulle just Vellinges elever höja sig så markant över rikssnittet? Facket försöker göra det till en resursfråga och vädrar morgonluft. Platscheferna känner igen det hotfulla tonfallet och trycket på lärarna att sätta höga betyg ökar. Ett redan bräckligt system hotas av klåfingriga politiker.

Problemet (och fördelen) med målstyrning är att det är möjligt att utkräva ansvar. Vems fel är det om inte skolorna uppnår målen? Är det:

  1. Politikerna som inte anslagit tillräckligt med resurser?
  2. Cheferna som inte använt resurserna på rätt sätt?
  3. Lärarna som prioriterat andra moment än de som avspeglas i betygen?
  4. Föräldrarna som inte stöttat barnen tillräckligt?
  5. Eller ska vi vara riktigt djärva och se barnens studieresultat som deras eget ansvar? Deras förutsättningar och ansträngningar är grunden för resultatet.

Om vi gör elevernas betyg till objekt för målstyrning förminskar vi elevernas ansvar. De blir råvaran som fabriken (skolan) ska förädla. Skulden vid misslyckandet (ett uteblivet VG) fördelas på andra håll och jakten på syndabockar går vidare.

Frågan är om jag vill socialisera in lärarstudenterna i detta system. Målstyrning är ett kraftfullt redskap som bör användas med försiktighet. När de kinesiska bönderna på femtitalet smälte ner hushållsredskap för att uppnå produktionskvoterna för metall var det ett tecken på planhushållningens begynnande sammanbrott.

Den kommunala ambitionen att skapa en bra skola är sympatisk, men att mäta framgång genom betygssnitt är en problematisk strategi. I den ödmjuka avslutningen förklarar Carina Larsson drivkraften på ett sätt som ger mig hopp. Det kanske handlar om att förstå – snarare än att skuldbelägga och bestraffa.

– Vi måste ta reda på varför just de här skolorna inte når målen. Varför de sticker ut och vad som är annorlunda där.

Där är jag med igen – men för mig borde detta vara vardaglig skolutveckling – inte budgetarbetet.
styrman.gif

Genuine fake leather

mmmmo.jpgJag försöker intressera mig för regeringens tankar om betyg, eller som det heter “betygsliknande omdömen“, men det går dåligt. I stället fångas jag av möjligheterna som ligger i att skapa vaga begrepp som döljer allvarliga problem. I nyspråklig anda vill jag erbjuda några nya friare konstruktioner till hugade.

Jag föreslår att förskolorna erbjuder “omsorgsliknande handlingar” och “födoämnesliknande mat”. Grundskolan skulle kunna tjäna stora pengar om den drar igång “undervisningsliknande aktiviteter”. Rasterna skulle rymma “lekliknande rörelser”, böckerna vara fyllda av “bokstavsliknande tecken” och rektor kanske betala ut “löneliknande pengar” till “pedagogliknande lärare” som arbetar i “husliknande byggnader”.

Det blir svårare att tänka sig upplevelser som till sin karaktär liknar meningsfulla, processer som uppvisar likhet med lärande eller relationer som liknar vänskap. Fast det kanske är poängen med förslaget. Eftersom ingenting är på riktigt så tar vi steget fullt ut och satsar på avbilder.

I Malmö bedrivs redan nu den mesta simundervisningen i vattenfria miljöer och barnen kan köpa märkesliknande metallbitar efter 200 meter torrsim.

Kanske ska vi vara glada så länge behavioristerna håller sig till morötter. Baksidan av belöningar är att de måste trappas upp för att bevara sin motiverande funktion.

Bakom retoriken om tydlighet och struktur ligger en oblyg disciplineringstanke. Men vad händer när barnen inte nöjer sig med belöningar som liknar något?

I Indien annonserade pälsaffärerna med “genuine fake leather” – i Sverige har vi omdömen som liknar betyg.

Missa inte svensklärarens sanningar

Jag förstod inte dynamiken i utmaningen förrän jag läste svensklärarkollektivets sanningar om sig själva!

Nästa steg är att ta allt till en kollektiv nivå. Sju sanningar om lärare på Malmö högskola, slöjdlärare i Flen, förskollärare i Boden…

Därefter närmar vi oss den slutgiltiga nivån – sju sanningar om människan!

prop.gif

Den funktionella aggressiviteten

kr.jpg

Jag gillar krabbor. De är modiga och lite korkade. På västkusten fiskade vi krabbor med torskhuvud. Det är spännande och lärorikt när det gäller att fundera kring kognition och reflektion. Vad är kunskap – hur tänker jag om mina erfarenheter?

En krabba smyger alltid fram till betet och börjar försiktigt äta – men när det väl har börjat kan den inte sluta! Därför är det enkelt att dra upp torskhuvudet och skaka av krabban i en spann. När vi fyllt spannen med krabbor häller vi tillbaka dem i havet och fiskar upp dem igen. De är lika glada, glupska och fullkomligt oförmögna att dra några slutsatser av sina misstag. Programmeringen är enkel och funktionell.

På samma sätt är krabbor alltid inställda på strid. Om de blir angripna går de till motattack hotfullt viftande med sina små klor. Oberoende av angriparens storlek eller antal. Krabban på bilden har just skrämt iväg tre kajor och nu försöker den imponera på mig. Det funkar.

På lärarutbildningen dyrkar vi reflektion och belönar studenter som visar upp denna förmåga. Jag tror att krabbor skulle kunna lära oss en del om att inte vika ner sig. När diskussionen om skolan drar förbi vore det spännande att se prov på lärares mod snarare än anpassningsförmåga.

Föräldrautbildning – bilden av det goda

leviathan.jpg

Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.

Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.

Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.

Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.

  • Hur hjälpa någon utan att kränka?
  • Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?

Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.