Kränkt, kränktare, kränktast

far.jpg

I min lilla skånska värld av blommor har jag valt bort tidningen DN. Men inser att det var ett dåligt val när jag läser Maciej Zarembas text om förhållandena på lärarutbildningen i Stockholm. Jag önskar att det vore en lokal huvudstadsföreteelse men vill gärna diskutera texten med kolleger och studenter.

133 bloggar har kommenterat artikeln – det var värst.

Dessutom inser jag vilken makt det ligger i en anmälan – Aftonbladets lista över landets sämsta skolor bygger på samma ruttna logik: Ingen rök utan eld.

Bilden, tolkningen och avsikten

Studenterna kommer tillbaka från sin praktik (vft som vi säger i Malmö) och är fulla av nya erfarenheter att bearbeta. De har fått i uppgift att ta med en bild som vi andra ska beskriva och tolka.

Vi börjar inte med orden eller den skrivna texten. Vi utgår inte från avsändarens avsikt. Vi är inte särskilt intresserade av huruvida bilden är sann eller representativ.

7.jpgVi bryr oss egentligen mest om de känslor som bilden väcker hos oss mottagare. Plötsligt har vi djupa samtal om allvarliga frågor. De som ofta är tysta visar sig vara både kunniga och engagerade i bildtolkning. Befrielsen ligger i att vi går in i ett rum där ingen kan säga vad som är rätt eller fel.

En underbar bild visar nakna barn som målar med fingerfärg och glädjen lyser genom bilden. Vi diskuterar nakenhet och förhållandet mellan sensualism och sexualitet.

Samtidigt undrar jag om studenter och lärare vågar stå upp för barns behov av kroppsglädje i ett område med kritiska föräldrar. Min tes är att personal ofta viker ner sig i sådana här frågor. Under täckmantel av respekt för andra kulturer låter vi bli sådant som kan leda till konflikter.

Men det är bara en teori. I morgon ska jag fundera över var doktorslekarna tog vägen.

Föreläsa om bedömning – lönt…

mosaik1.jpg

Söndagkväll är förberedelsekväll och i morgon ska jag föreläsa om bedömning och betyg för lärarstudenter i termin 4. Högskoleverket har kritiserat lärarutbildningarna för att nyutbildade lärare saknar kunskaper och nu försöker vi rätta oss efter signalerna.

Det är inga problem att hitta material. Helena Korps kunskapsöversikt är en bra start. Hon lyfter bristerna i systemet och betonar malktaspekten i bedömningsakten.

För den som verkligen tror på betyg och meningsfullheten i att beskriva och mäta kunskap är Per Måhls böcker uppmuntrande läsning. Jag delar inte hans entusiasm och frågan är om denna syn på kvalitativa bedömningar verkligen stämmer med Björklunds mer fyrkantiga syn på betyg som flitbelöning och disciplineringsinstrument. Ibland tycks rättvisa vara viktigare än frågan om vad som ska bedömas och belönas.

Betygsliknande omdömen i skolår ett och mål att uppnå i skolår tre. Suck. Å andra sidan finns en förskola som intresserar sig för utveckling ur ett annat perspektiv och gör beskrivningar av barnet utifrån portfoliomodellen och barnets förutsättningar – inte fasta mål, inte medeltal, inte normalfördelningar. Bedömning som stöd – i senaste numret av tidningen Förskolan utvecklas temat. (ingen länk än – förra numret)

På papperet går det att skilja mellan formativa (stödjande) och summativa (sorterande) bedömningar. Jag behöver se det för att tro.

Frågan är hur mycket tvivel en föreläsare kan visa?

Mobile necesse est

j1.jpgLäs Anne-Marie Körlimngs krönika i Lärarnas tidning.

Rätt, rätt, rätt och modigt, modigt, modigt!

Om vi lägger ner kepsstriden och mobilstriden – blir det något kvar att förfasa sig över då? Det känns som att många debattörer egentligen närmar sig skolan från nostalgiska utgångspunkter och den viktigaste regeln tycks vara:
– Om inte jag fick ha det när jag var liten, då ska minsann inte dagens ungdomar heller få!

Egentligen inleddes väl förfallet då det började sändas tecknade filmer på fler dagar än julafton!

Flum byggde denna vackra värld

Joakim Landahl skriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) om Max Webers teori för hur oklara förväntningar leder till ökad produktivitet. Gud och kapitalet utses till de stora flummarna.

weber.jpgInom protestantismen visste inte människorna exakt vad som krävdes – därför var det säkrast att anstränga sig lite extra på det moraliska planet.

Inom kapitalismen vet vi inte när det dyker upp en konkurrent som kan producera samma vara billigare – därför måste vi fortsätta jaga kostnader.

När debattörer efterlyser tydliga krav och entydiga kriterier – då riskerar de också att uppmuntra instrumentellt beteende. Om alla vet var gränserna går kommer ingen att vilja anstränga sig därutöver. När barnen frågar läraren om “detta kommer på provet” – då har tydligheten slagit igenom på allvar. Ingen vill riskera att anstränga sig i onödan.

Slutsatsen är att ångest är produktivt och att denna oro är grunden för vårt västerländska välstånd. De enkla gränserna och tydliga belöningarna finns bara i outvecklade kulturer, banala datorspel och barns föreställningar om en rättvis värld. Vem kan tala om detta för regeringen och Bolognaromantikerna?

Med Kant i tillvaron

kant.jpgLärarutbildning är ibland sorgligt förutsägbar och har ofta begränsade teoretiska referenser (läs Piaget och Vygotskij). I dagens Svd lyfter Anders Burman fram Kant som pedagogisk tänkare och jag reagerar med ett skamset:
– Ojdå – det har vi inte talat om för studenterna!

Jag blir nyfiken och inser att mycket av det vi tror är nytt har djupa rötter i filosofin. När vi kommer till den moderna skolans hörnstolpe värdegrunden (jag vet att det är  ganska svårförenliga metaforer) är det inte svårt att dra linjen tillbaka till teorin om det kategoriska imperativet. Handlingar ska vara generaliserbara och människor ska inte utnyttjas för egen vinning.

Kant beskrivs ofta som en sträng uppfostrare och moralist, men bakom ytan finns också en upplysningsmänniska som intresserar sig för frågan om frihet. De tre huvudlinjerna:

  • disciplinering
  • kultivering
  • civilisering

Går de att översätta till något användbart?

Slutklämmen är magnifik:

Samtidigt bör disciplin inte förblandas med det Kant kallar dressyr, en åtskillnad som kan jämföras med begreppsparet auktoritet respektive auktoritär. Bara för att man tar avstånd från det senare ledet i de båda begreppsparen behöver man inte förkasta det förra. Men lika litet som auktoriteten har disciplinen något egenvärde. Syftet med varje form av disciplin måste i stället vara emancipatoriskt, frigörande.

Jag brukar avråda studenter från längre citat – men ibland måste man.

Så även om disciplin är nödvändig för att man skall vara genuint fri får detta frihetsändamål aldrig glömmas bort. I annat fall reduceras uppfostran till dressyr. ”Genom dressyr har man emellertid ännu inte åstadkommit något”, som Kant så riktigt konstaterar, ”utan det kommer framför allt an på att barn lär sig tänka.” Det är något som man önskar att även Jan Björklund och andra borgerliga och numera också socialdemokratiska skolpolitiker kunde inse.

9A och DN

Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.

Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.

Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.

Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.

Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.

Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?

Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.

lustful.jpg

Betyg – skalövningar

mata.jpg

Jag har fasta åsikter om betyg och delar helt Freons och Jannes tankar om det senaste stolleprovsförslaget. På radion hör jag hur ungdomar tycks tro att många steg innebär garantier för rättvisa och att ur denna rättvisa ska växa den rara örten “flit”. Förslaget. Reaktionerna.

Jag ser bara detaljstyrning, förenklad kunskapssyn, individualiserad människosyn och ämnesfixering.

Och en förarglig ministerdialekt som påminner om Bert Karlssons krämarstämma – skillnaden är att Bert har humor och någon form av bisarr charm.

Jan Björklund har… hmmmmmm… Ja, vad  har Jan Björklund?

Rapport från verkligheten

Religionen är inte död – i alla fall inte att döma av de praktikbesök jag har gjort i veckan. Ofta är det utgångspunkt för kreativa övningar inom bild och drama. Ibland även utgångspunkt för allvarliga samtal om staten Israels existens.

Idag har jag lyssnat på berättelsen om hur Gud befallde Moses att föra judarna ut ur Egypten. Det är ganska kraftfulla påtryckningsmedel Gud använder. Stavar som blir ormar, paddor och gräshoppor förstår jag – men att döda det äldsta barnet i varje familj – det är tungt!

mos3.jpg

För övrigt kan jag rapportera att även Gustav Vasa lever och att äventyret på hölasset är den givna höjdpunkten i alla historieundervisning! Det känns väldigt tryggt.

Tanken på att diskutera nationalstatens uppkomst i anslutning till Gustav Vasa vore djärvt – men inte omöjligt tänker jag (som alltid letar efter trådar till nuet)

Urkund – alla kunders moder

Jag är nyfortbildad. Malmö högskola har tecknat avtal med ett företag som säljer ett plagiatkontrollverktyg kallat Urkund. Förhoppningen är att det s.k. fusket ska minska eller försvinna. Idag fälls 34 studenter/år av 350.000 i Sverige. Mörkertalet är stort och definitionen av fusk är svävande. I juridiska termer tycks diciplinnämnder söka efter ett uppsåt att aktivt vilseleda examinatorn. Om studenterna då inte är helt medvetna om gränserna mellan citat, referat och egen text – ja då är det svårt att driva ärendena till åtgärd.

ske.jpgJag vet för jag har varit med – det tar mycket tid och drar ner arbetsglädjen efteråt. I stället för att fokusera på studentens utveckling glider misstänksamheten in och förgiftar handledningen. Vad är det jag läser – vem har skrivit detta?

Kanske är det en god gärning att alla texter som lämnas till examination går vägen genom Urkunds granskning.

Till sist löser inte datorgranskning det avgörande problemet om vad som är självständigt tänkande. Lärarna måste tolka procenttalen och avgöra om referenser och citat är korrekt utförda. Poängen med systemet är att det förväntas fungera avskräckande. Ett stort problem är att vissa kulturer belönar osjälvständigt tänklande medan vi vårdar myten om individens nyskapande kraft och vetenskapens framåtskridande.

I en avlägsen framtid kommer varje tanke vara tänkt och varje mening formulerad. Jag funderar på att köra mina blogginlägg genom en sådan maskin – tänk att bli avslöjad som fuskare inför sig själv!