We are same same but different

För sex år sedan slutade jag som anställd i Malmö stad och jag tänker att de tidigare 25 åren är väldigt frånvarande i min blogg. I en stad med starka motsättningar och svåra segregationsproblem drivs kampanjen Välfärd för alla under slagorden: mångfald, möten, möjligheter. Samtidigt propagerar kommunalrådet Reepalu för att Malmö undantas från EBO (lagen om eget boende) för att hindra okontrollerade flyktingströmmar. Invandrarna ses ofta som problem och objekt för uppfostran.

Det är inte svårt att urskilja en maktkamp mellan centralmakten (stadshuset) och provinserna (stadsdelarna). Vem bestämmer och tar ansvar? Frågan är hur enhet skapas i en heterogen kultur? På vår förskola fick vi detaljerade direktiv för hur vi skulle svara i telefon. Det var enhet proklamerad uppifrån. Idag är tendenserna mot detaljerad styrning starkare och staten driver på. Vi ska kontrolleras och homogeniseras.

spar.jpg

Indien är stort och folkrikt. 1,1 miljarder människor, 28 regioner och 18 officiella språk. Lagar skrivs på hindi och engelska. Tvåspråkighet är självklar och engelskans ställning är stark, trots att det är ett gammalt kolonialspråk. Eller just därför – ingen befolkningsgrupp behöver känna sig orättvist behandlad. Det är främlingarnas språk.

Frågan är om det är möjligt att skapa någon form av sammanhållning med så stora skillnader och spänningar inom landet. Kulturen är ett kraftfullt medium och Indiens filmindustri är världens största. Inte bara Bollywood (Bombay) utan även Kollywood och Tollywood som spelar in filmer på andra språk och i andra städer. Varje tidning har minst en sida skvaller om stjärnorna.

Den indiska staten stod på 90-talet inför valet mellan att försöka stärka centralmakten enhetlighet eller öka självständigheten och toleransen mot flerspråkighet och religioner. Klokt nog valde de att släppa  kontrollen och ibland fungerar drömmen om en öppen gemenskap. Det är enhet som växer underifrån. Idag vibrerar landet av framtidstro och har världens största population av akademiker. “Vi är som Kina – fast med demokrati”

Filmen är min hyllning till olikheterna och toleransen mellan de vackra stolta människorna i Indien.

Bryt mot alla regler

Indien släpper inte greppet om mig. Varje morgon gick vi en långpromenad förbi den strandade ryska tankern River Princess som har legat utanför Candolim sedan 1999. När jag redigerar bilder kommer känslan tillbaka. Den friska morgonbrisen, det varma vattnet och den ständiga rökdoften från oorganiserad sophantering.

Första regeln i fotoskolan är att undvika den egna skuggan. Det är en dålig regel. Jag vill vara stor och breda ut mig över stranddynerna. Morgonljus är vackert ljus.

skugga.jpg

Turistchefen Elvis Gomez fick avgå för att han självsvåldigt tecknade kontrakt om bortforslande av vraket. Nu är han förlåten och gör comeback i förvaltningen.

Det går alltså att bryta mot regler även inom politiken. Men det kostar. Frågan är vad det för budskap vi förmedlar till studenterna. Vilken lydighet uppmuntrar vi under täckmantel av självständiga uppgifter? Målstyrningen skapar en tät illusion av frihet och när jag rättar examinationer prövas min lojalitet mot systemet.

– Ni får skriva hur ni vill – bara ni tänker som jag!

Tillit till varje pris

Jag arbetar med att försöka släppa kontrollen (“som om han någon gång skulle ha haft kontroll”, hör jag någon viska) och ett sätt att träna är att utsätta sig för det oväntade. Indien erbjuder många sådana tillfällen.

Att äta samma mat som befolkningen är spännande och rekommenderas – om man har tagit drickvaccinet Dukoral.

Ännu mer äventyrligt är att låta sig rakas av en barberare med vass kniv. Kanske har jag sett för många skräckfilmer – men det är fortfarande med en viss bävan jag sätter mig i stolen. I år var det extra intresssant eftersom raksalongen låg granne med en fotbollsplan och seminfinalen i Goacupen gick samtidigt. Min frisör var väldigt fotbollsintresserad och såg mycket lättad ut när jag föreslog att vi skulle ta en paus under straffläggningen. Det var inget svårt val.

askadare.jpg

Bakom åskådarna syns baren Snow inn. Ryktet om Goa som knarkparadis är överdrivet och idag håller myndigheterna på att ta i med hårdhandskarna mot övervintrade hippies. Indiens största fängelse ligger insprängt i berget på udden. Där vill du inte vakna. Ravepartynas tid är över och ingen musik är tillåten efter klockan tio – om du inte väljer att muta polisen förstås. Det alternativet finns alltid.

blad.jpg

Mitt försök till att känna lokalfärg inskränktes till att köpa någon sorts beskt blad på marknaden som försäljaren fyllde med olika sötsaker. Det skulle vara uppiggande med kändes mer som när jag snusade på högstadiet.

Men jag prövade och känner mig ganska modig. Tillit – här kommer jag!

Denna tillit kommer jag att använda under terminen i mötet med studenterna:

  • De är här för att de vill bli lärare
  • De är ambitiösa och nyfikna
  • Det bästa sättet att få folk att växa är att lita på dem

Så ska det vara – så ska det bli! Mitt cyniska och ironiska jag spolades bort av tidvattnet i Goa. Den nya Mats är hysteriskt godtrogen och med min nyfunna änlalika godhet kommer jag reta världen till vansinne.

Frågan är om denna livshållning överlever rättning och bedömning av 25 hemtentor – risken är stor att jag ramlar ner i felfinneri och mästrande…

Julkalendern – ett ödesdrama

Jag gillar den psykoanalytiska ivern att se de stora frågorna i de enkla handlingarna. Bettelheims tolkningar av klassiska sagor vänder upp och ner på det mesta.

Idag diskuterade jag årets julkalender med lärarstudenter som menade att dottern Milans motstånd mot att mamman träffar grannnen Klas är ett försök att stå emot de nya nätverksfamiljebildningarna i ett senmodernt samhälle. Jag tror det är mer spännande än så.

d.jpgMilan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.

Kommer Milan att kunna undvika att hennes mamma frigör sig – eller är det dotterns frigörelse som är det underliggande temat? Spännande och ödesmättat är det i alla fall. Vargen verkar vara en ganska fin kille?

Genusuppgifter – finns det?

 naken.jpg

Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.

Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.

Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)

Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara,  vad vi kan vara och vad vi får vara.  Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.

cabin.jpg

Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i  det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.

“otur när jag tänker”

TV är underbart. En höjdpunkt i veckan var när den söta flickan i Bonde söker fru diskuterade huruvida Lissabon var en stad eller ett land.
– Jag är inte dum , jag har bara otur när jag tänker!

dice.gifJag trodde det var ett spontant genialt infall men googlade och fick 12 000 träffar. Dessutom fanns det T-shirts till salu med uttrycket.

Sakta går det upp för mig att vi håller på att lämna den moderna tilltron till intellektet som överordnad kraft. Nu gäller det att ha tur.

Det kommer att bli mycket lättare att ge studentrespons när jag slipper ta ansvar för att dåliga prestationer på något sätt är kopplade till personliga egenskaper.
– Tyvärr hade du väldigt mycket otur när du tänkte här. 4000 olycksaliga ord… Tänk som det kan bli!

Frågan är väl om det går att sätta rättvisa betyg i en värld som är  så fylld av orättvisa?

Hjälp – jag drunknar i hembygdsromantik

drunkning.jpg

Jag har fastnat i hembygdsträsket och hittat en underbar sida med bilder och lärarhandledning för alla tänkbara ämnen, teman, tider och grupper. Läs mer här

Bruno Liljefors 1896

Här är det laddat med dramatik! En sådan här plansch kunde ju inte lämna någon skolunge oberörd; flickan som håller på att drunkna och i sista stunden räddas av en trygg Sankt Bernhardshund. Känns temat igen? Ja, det håller fortfarande ett sekel senare, till exempel i tv-serien om Tjorven och Båtsman.

****************************

Citat ur Ambrosius lärarhandledning år 1904:

Stackars lilla Karin! Hon orkar inte hålla sig uppe med en arm, och dessutom är pilkvisten alldeles för klen för att bära henne. Hon känner ingen botten under fötterna i det djupa vattnet, hon håller på att drunkna…. Men hunden, som låg på gräsvallen vid stranden af ån, såg när Karin föll i vattnet…. Ögonblickligen hoppar han ned i vattnet, hugger tag i hennes klänning och simmar i land med henne. Så blef Karin räddad, och det hade hon hunden att tacka för.

Sensmoral:

Hur kom det sig att Karin föll i vattnet? Hon var olydig mot sin mamma. När barn är olydiga går det illa för dem. Karins mamma hade förbjudit henne att ensam gå ut på den smala båtbryggan. Ån är djup… Karin glömde sin mammas förbud, gick ut på bryggan, kastade i sina barkbåtar, och lät dem flyta med strömmen. Hvad de seglade lustigt, det ena skeppet efter det andra, nedåt ån! Men så kom olyckan. Karin råkade falla i vattnet. Hur det sedan gick, veta vi.

Hembygdskunskap – blir det roligare?

Regeringen och lärarutbildningsutredningen blickar bakåt efter lösningar på framtidens skolproblem. Jag försöker följa med och funderar över vart min barndoms roligaste skolämne Hembygdskunskap tog vägen?

plansch.jpg

Efter några minuter med Google vet jag att ämnet infördes 1919 men försvann 1955. Jag började skolan 1962 och har fasta minnen av en blå bok i ett ämne som inte fanns? Levde skolämnet kvar vid sidan om Lgr62 och den nya grundskolan? Jag har vaga minnen av något som kallades OÄ (orienteringsämnen) men inser att dagens diskussion om vad ett ämne egentligen är inte är ny.

Vad är då hembygdskunskap? Nationalencyklopedin förklarar:

”ämne i folkskola och grundskola med uppgift att ge eleverna omgivningsorientering om ting och förhållanden med inriktning på deras intressen under de första skolåren. Undervisningen, som har sin utgångspunkt i elevernas upplevelser, iakttagelser och frågor, vill vidga elevernas föreställningar om hur människor lever tillsammans och om samspelet i naturen”. (Nationalencyklopedin, band 8, 1992)

När jag har prövat tanken på kolleger har jag fått ganska nervösa reaktioner.
– Är det något nationalromantiskt halvrasistiskt?
– Det låter inte särskilt globalt…
– Vilket universitetsämne ska det bygga på?

Samtidigt gillar jag NE:s försök att knyta sin definition till barnens “upplevelser, iakttagelser och frågor”. Går det arbeta på detta sätt i en målstyrd likformig skola med mätbara mål i tidig ålder? Den frågan lämnar jag över till Utbildningsdepartementet.

Lärarutbildningsutredningen – antikrundan?

sarc-gold1.gifLärarutbildningens områdeschef Maria Sundkvist skriver vasst om den pågående lärarutbildningsutredningen.

Någon viskade i mitt öra under debatten att Utbildningsdepartementet numera går under öknamnet Antikrundan. Gamla lärarutbildningar plockas fram ur arkiven och putsas upp.

Kanske är det symptomatiskt att regeringen utsett just Sigbritt Franke, före detta kansler, professor emerita och före detta rektor? Franke har gjort stora insatser för högre utbildning, men frågan är om hon är rätt person att peka ut framtidens? Flera av debattörerna menade att kommittédirektiven till en ny lärarutbildning snarare pekar bakåt än framåt. Direktiven pekar bakåt till 1980-talet och enmansutredaren är född på 1940-talet.

Jag delar oron och är glad över att chefen positionerar sig. Samtidigt finns det ett problem i att betona tiden som avgörande faktor. Dikotomin mellan “de gamla” och “de unga” riskerar att slå tillbaka emot oss. Några enstakanöjda studentröster räcker inte som underbyggnad. Vi måste hitta bättre argument – fast debatten kanske har lämnat det argumenterande stadiet. Nu är det en medial pajkastning som gäller?

Till sist är det politiska frågor som av tradition har behandlats som om det var möjligt att lösa dem under vetenskaplig täckmantel. Nu lyser en mer kallhamrad opportunism igenom och retoriken riskerar att bli mer vulgär. Vill vi vara en del av detta?

Det går upp och det går ner

sp.jpg

Just nu går det inte så bra för landets lärarutbildningar. Vikande söktryck leder till ekonomiska åtstramningar – för att inte säga nedskärningar. Budgeten är ansträngd och svångremmen åtdragen. Fraserna från ekonominyheterna sipprar in i vårt vackra hus och sakta inser vi som arbetar här att det faktiskt är allvar. Det fattas pengar och det innebär färre lärartimmar i kurserna.

Det finns olika sätt att möta situationen. Någon menar att vi bör satsa oss ur krisen och försöka hitta nya spännade uppdrag och målgrupper. Andra tror att det är forskningspengarna som ska ge kraft att stå emot. De vackra visionerna tar inte paus – vidare framåt uppåt!

En väg är att “dela underskottet solidariskt” – det innebär att de enheter som faktiskt har studenter ska skära ned med lika mycket som de som inte har studenter. Solidariteten gäller då på personalnivå – inte studentnivå. På min enhet (som har många studenter) ska studenterna uppnå samma mål som för två år sedan, men antalet lärartimmar (med lika många studenter) i 4:2-kursen har sjunkit från 1200 till 710. Det är en utmaning som heter duga.

Jag är van vid nedskärningar och krispaket från mina 25 år i kommunen. Men jag tror också att det där finns en annan tradition av att göra konsekvensbeskrivningar. Nu lämnas vi lärare att lösa situationen med outtalbara och svårsmälta alternativ

1) Sänk kraven i målbeskrivningen – så får jag inte ens tänka.

2) Fokusera vid examinationen. Vänj dig vid tanken att de svaga studenterna från studieovana grupper sorteras bort. Det stöd som skulle kunna hjälpa dem att bli godkända finns inte – så vill jag inte tänka.

3) Fokusera vid undervisning. Idag läggs ungefär en tredjedel av resurserna på examination. Bilden av rättvisa och mätbara kunskaper dominerar utbildningens tankar om lärande på ett förödande sätt. Så vill nog inte studentkåren att jag ska tänka.

Efter denna utflykt i det otänkbara viskar jag försiktigt:
S-k-y-d-d-a k-ä-r-n-v-e-r-k-s-a-m-h-e-t-e-n!