Jag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.
Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.
Det är en ganska krävande vision som gömmer sig bakom IKT-retoriken. Jag funderar över hur datorer påverkar oss och skapar nya bilder av vad undervisning egentligen är.
För en del innebär datorn enbart effektivisering – för andra tycks visionen vara mer nyskapande. Innebär det att vi låter maskinen diktera villkoren för våra tankar?
Jag slits mellan två världar.
Å ena sidan läser jag med intresse “Skolan som politisk organisation” där forskare kartlägger och analyserar de olika nivåerna i skolans ideologiska, juridiska och ekonomiska styrning. Studenterna är sällan medvetna om spelet utanför klassrummet och min uppgift är att övertyga dem om allvaret i att arbeta inom en politiskt styrd organisation.
Å andra sidan känns det ibland som att hela överbyggnaden är en kuliss där aktörerna försöker navigera förbi de värsta grynnorna som ofta består av detaljstyrning och tydliga mål. Visionen av skolan som ett stor NU där drömmar förverkligas och oväntade möten sker – den visionen trängs undan av ett kortsiktigt nyttotänkande och effektivitetskrav. “Alla har rätt till kunskap – och då måste vi trycka ner den i halsen på dem”
Pontus & amerikanerna har gjort en film om skolan. Och nu saknar jag den tidens genomarbetade rockvideor. Vad gör Pontus själv idag?
Det finns en examensordning som beskriver vad en färdig lärare ska kunna. Den är uppdelad under två delvis gåtfulla rubriker:
- Kunskap och förståelse
- Färdighet och förmåga
När det gäller synen på IT-frågor och digital kompetens menar jag att det ligger ett problem i att beskrivningen finns under den andra rubriken:
– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna
Någon kanske tror att det är fråga om en teknisk förmåga eller en enkel färdighet. Det får konsekvenser för hur undervisningen organiseras i utbildningen.
Diskussionen är inte ny och landets lärarutbildningar har fått hård kritik från Högskoleverket angående brister hos de utbildade studenterna. En kort tillbakablick antyder att det finns två huvudlinjer att följa.
1) Datorkunskap är en teknisk färdighet. De pedagogiska vinsterna uppstår när läraren behärskar redskapet och inser möjligheterna. Därför är det bra med enkla kurser typ datorkörkort som är tydliga och möjliga att examinera.
2) Datorkunskap handlar om ett förhållningssätt. När jag vet vad jag vill göra undersöker jag vilka redskap som underlättar mitt arbete. Då – men först då – blir det intressant att erövra nya kunskaper. ITIS-projekten drevs ofta under denna kunskapssyn och tematiskt eller ämnesövergipande arbetssätt lyftes fram som förebildliga.
Nu skriver vi 2008 och båda vägarna tycks svårframkomliga. Från högskolan försöker vi konstruera examinationsformer som utmanar studenterna att pröva digitala former – men det går trögt. Tyngden från den gutenbergska traditionen är massiv och till sist är det texten som räknas.
Jag är rädd att regering och riksdag har gett upp hoppet om att lärarutbildningarna är den bästa vägen att utveckla skolornas digitala kompetens. I stället satsar många av landets kommuner den samlade fortbildningen på PiM.
Vad är PIM?
PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en kombination av handledningar på Internet, studiecirkel och hjälp i vardagen.
Webbplatsen är en del av ett regeringsuppdrag som myndigheten har att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan.
Min första reaktion var misstänksam – ytterligare ett sådant här centralstyrt projekt där lärare skulle kontrolleras och disciplineras. Men efter att ha lagt några timmar på några av modulerna får jag erkänna – det är ett välgjort och generöst material Myndigheten för skolutveckling bjuder på. Uppgifterna är utmanande och lätta att skolanknyta, instruktionsfilmerna enkla att följa, programmen oftast gratis och välvalda. Lärarna knyts till examinatorer som ska garantera kvalitén.
Så nu tänker jag att landets lärarutbildare borde gå på kurs för att kunna sköta sitt jobb.
En kompletterande länk till den digitala verktygslådan från Fortbildningsrådet. Tänk vad det finns resurser…
I Malmö rasar en maktkamp mellan Skolverk och stadsdelen Fosies ansvariga skoltjänstemän. (Sydsvenskan). Frågan gäller om det är en bra väg att bötfälla föräldrar som inte tvingar sina barn till skolan (eller aktivt hjälper dem dit). Stadsdelen har fått kritik från Skolverket för passiv hållning och nu prövas gränserna.
På Skolverket är man förvånad över reaktionen i Fosie.
– Vite är kanske inte bland det första man ska ta till, säger Birgitta Andrén, undervisningsråd på Skolverket.
– Det krävs andra åtgärder om en elev inte går till skolan.
Ibland arbetar jag tillsammans med studenterna för att hitta metaforer för skolan. Den ska vara rolig som ett tivoli, spännande som en djungel, trygg som ett badkar (med ovanligt lite vatten), stimulerande som en verkstad, lärorik som ett uppslagsverk, lustfylld som en lyxkrog, avkopplande som ett spa, social som ett diskotek, öppen som ett torg o.s.v. Men till sist brukar det ändå vara någon som framhärdar:
– För mig var skolan 12 år i fängelse!
Bakom alla visionerna finns misslyckandet i att skapa den där självklara mötesplatsen och ansvaret faller i-n-t-e självklart på politiker, rektor och lärare. Den tid som kanske skulle ha kunnat läggas på att bygga stimulerande undervisningsmiljöer ägnas idag ofta åt att leta efter och hämta barn till skolan. För att kunna bygga visionen krävs att barnen är där.
Så idag håller jag på Fosie – låt skolan ägna sig åt sitt uppdrag och låt polisen se till att föräldrarna fullgör sina skyldigheter. Då slipper vi se skolan som föräldrauppfostrare på andra plan.
När jag började på lärarutbildningen för fem år sedan hade jag ingen aning om hur betydelsefulla de fyra personerna på bilden var. Göran Levin, Ingrid Rosenquist, Olle Holmberg och Bo Månsson ledde arbetet när den nya lärarutbildning sjösattes 2001. Idag har alla gått i pension och nya krafter ska ta över. Det känns konstigt och lite otryggt.
Länk till filmen Ingrid Rosenquists avtackning. Lite internt för oss på Lärarutbildningen – men så är det i bloggvärlden ibland.
På min arbetsplats är det fest när en forskare disputerar. Om det är en bra avhandling i ett intressant ämne är det särskilt roligt.
Angerd Eilards (pressmeddelande, Sydsvenskan Radio Malmöhus) avhandling heter Modern, Svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld i grundskolans läseböcker. Opponent och betygsnämnd tycks vara eniga om att det är ett viktigt bidrag till forskningen om hur bilden av barndomen konstrueras i läseböcker.
Ett problem i den här typen av arbeten är att det ofta finns en dubbelhet. Tendenser i tiden exemplifieras och förändringarna blir synliga över tid. Men det finns också en oro över läseböckernas normativa sida – bilden av den gode invandraren, den mjuke pojken, den självständiga flickan. Det är tendenser som mer speglar läroboksförfattarens önskningar än verkliga tendenser.
Då blir läseboken ett instrument för uppfostran och socialisering – men det har den väl egentligen alltid varit? Den mest intressanta frågan menar jag är om forskningen lyckas hållas sig utanför detta spel…
I termin fyra läser studenterna på min enhet en kurs som handlar om lärarprofessionen. Ett viktigt inslag är att förstå den inramning av dokument som sägs styra verksamheten. Från grundlag, skollag, råd och anvisningar, läroplan, kursplan, betygskriterier kommunal skolplan, lokala arbetsplan och verksamhetsrådsbeslut – ja det finns en överbyggnad som imponerar i sin väldighet och detaljrikedom.
Dessutom finns det en myndighet som utövar tillsyn – Skolverket. Den mycket uppskattade föreläsaren ger en inträngande bild av hur en inspektion går till och betonar dess funktion av stöd för kvalitetsarbetet – inte kontroll och definitivt inte felfinneri. Samtidigt är bilden av staten som den gode riddaren som röjer upp i det kommunala träsket stark och frestande.
Vi diskuterar för- och nackdelar med inspektioner och studenterna tycks uppskatta att den statliga bestämda handen kontrollerar verksamheterna. Inte många bekymrar sig för likriktning och förenkling. Det finns en vilja att lära sig knepen:
– Lär oss hur man gör en kvalitetsredovisning!
Jag funderar över om det är möjligt att vi börjar i fel ände. Först måste vi nog diskutera och beskriva vad som är kvalitet – sen kanske hur skolan arbetar med utveckling, dokumentation och uppföljning. Sen – kanske – det är möjligt att diskutera olika former av kvalitetsredovisning!
Den uppskattade föreläsaren? Han har slutat på Skolverket.
Den nya regeringens lust att detaljstyra verksamheten gör det svårt att se Skolverket som en del av verklig skolutveckling. Idag arbetar bra skolor med självvärdering – de andra lägger energin på att försöka leva upp till Skolverket krav.
Rädslan för att hamna på svarta listor i kvällstidningar över betygsstatistik eller anmälda kränkningar tycks vara en starkare drivkraft för en del rektorer än lusten att verkligen ta reda på vad barn, föräldrar och personal menar med kvalitet.
Då blir Skolverket ett hinder för verklig skolutveckling.
Ibland funderar jag över hur det är att läsa till lärare.
De förväntas läsa en stor mängd litteratur och förhålla sig kritiskt till denna.
De förväntas delta aktivt i diskussioner och självständigt ta ställning till viktiga frågor.
De förväntas tro på forskningens avgörande betydelse för skolutveckling.
De förväntas förstå kursens mål och förhålla sig lyhörda till lärarnas tolkning av dessa så som de uttrycks i examinationer.
De förväntas visa sig lämpliga och nyttiga på den verksamhetsförlagda delen av sin utbildning. Anpassningbara och utmanande i en skön förening förväntas de hämta in metodiska färdigheter.
De förväntas delta i kreativa aktiviteter som drama och musik.
De förväntas inte se sig som objekt inför alla dessa förväntningar.
Serien i DN om åsiktsförföljelse vid Lärarutbildningen rullar vidare. Jag ryser och tänker att det kunde varit jag.
Det kunde varit jag för 30 år sedan som försökte provocera lärare till att säga något dumt och testat gränserna genom att driva en anmälan genom systemet. Så trodde jag att samhället kunde förändras då.
Det kunde varit jag som idag försöker provocera studenterna genom att dra en tanke några steg för långt. Var går gränsen för yttrandefrihet i ett seminarierum vid en högskola?
Jag ser rädda lärare som hukar under tryck från studenter, chefer, politiker, rektorer, media, detaljstyrande kursplaner och blodtörstig allmänhet. Hur går det att skapa självförtroende i ett sådant klimat?
Jag vet bara att rädda lärare utbildar rädda studenter som i sista led utbildar rädda barn i skolorna.
Zarembas text om vad kränkningsbegreppet gör med våra tankar är lysande. Landets lärarutbildningar diskuterar idag samma sak.
Tysta tankar 