Category Archives: Utbildning

Skräckblandad förtjusning

Posted on by
Reply

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Muntlig examination – vart går vi?

Posted on by
5

Att vara högskolelärare är ett ansvarsfullt uppdrag och att sätta betyg brukar lite högtidligt beskrivas som “en grannlaga uppgift”. Den s.k. transparensen bör  vara stor och såväl kursplaner som examinationsformer granskas noga. Ur studentperspektivet är det naturligtvis viktigt att veta vad som förväntas och hur det ska examineras. Från arbetsgivarens synpunkt är det bra att veta om vi har kollat så att studenterna verkligen uppnår målen.

vag.jpgI Bolognaprocessens tidevarv har det blivit ännu viktigare att förstå vad som är kärnan i kursen. När studenterna har eget ansvar för sina studier och kanske väljer att inte närvara vid lektioner och föreläsningar – då är det extra viktigt att verkligen mäta det som vi säger oss mäta.

Vi uppmanas att använda varierande examinationsformer, men några dörrar är stängda. Den gamla fina och avskräckande stickprovstentan duger inte. Det ska inte löna sig att chansa och ett godkännade av kursen innebär att lärarna faktiskt garanterar en viss kunskapsnivå.

Däremot är det möjligt att använda såväl sals- som hemtentamen, essä- som flervalsfrågor, individuella som gruppuppgifter, gestaltande som reproducerande redovisningar.

Jag har varit med om det mesta men noterat en viss övervikt för den skriftliga individuella hemtentan av essäkaraktär, som är en mycket arbetskrävande och svårbedömd genre. Vad är det vi letar efter? Går det att skilja mellan ytlig och djup reflektion? Går det att skriva kriterier som är kommunicerbara? Ofta sitter lärarlaget i dygnslånga konferenser och försöker reda i olika dilemman. Till sist finns det en uppenbar risk att texten inte speglar studentens kunskapsnivå, utan är en gemensam familjeprodukt. Fuskspöket härjar.

Därför är det spännande att pröva muntlig examination och jag är ganska nöjd. Möjligheten att ställa följdfrågor är ovärderlig och förmågan att reflektera över gjorda erfarenheter utifrån kursens begrepp blir ganska synlig.

Men det känns lite som en parodi på gamla studentförhör – stränga minen och vassa blicken.

Att publicera sig – Freinet kunde inte komma

Posted on by
2

freinet.jpgFör många pedagoger är Freinetpedagogiken en viktig inspirationskälla. Barnens lust att sprida sina tankar i tryckt form skapar energi och hantverket blir en viktig del av tanke- och skrivprocesserna. Det finns någon på andra sidan – någon läser det du skriver. Tryckpressen blir en symbol för den meningsfulla kommunikationen

I högskolans värld handlar det ofta om att lämna in uppgifter för bedömning. Läraren är den givne mottagaren och de mer eller mindre öppna kriterierna för kvalitet är ibland viktigare än innehållet för avsändaren.

Nu är nätet den nya tryckpressen och idag har jag varit med om att 200 studenter har producerat hemsidor om världens länders utbildningssystem. Projektet genomfördes på en dag och hade mål som rörde informationssökning och bearbetning, presentation och källkritik, men det var naturligt att tekniken tog mycket energi. Svårt och utmanande på gränsen till det dumdristiga – men också en väldigt stark känsla av att vi faktiskt gjorde något tillsammans.

Länk till Världens länder

Övervakning, kontroll och närhet

Posted on by
5

brideoffrankenstein.jpgDet är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.

Därför ser jag att många förskolor tar bort buskar där de hemliga lekarna har försigått. Kuddrummen öppnas upp till läsverkstäder och bibliotek. Allt för att personalen ska må bättre och kunna säga till föräldrarna:
– Jag vet vad ditt barn har gjort idag!

På samma sätt har många föräldrar drabbats av osäkerhet när det gäller vad deras barn gör på nätet. Råden från experterna har varit entydiga: Kontrollera! Sätt datorn i vardagsrummet eller köket. Du måste ta ditt ansvar som förälder och sätta tydliga gränser.

På skolorna tar lärarna den enklaste vägen. Förbjud Lunarstorm och MSN. Listan på förbjudna webplatser blir snabbt lång och hopplöst föråldrad. Det trygga goda internet finns inte – på samma sätt som ingen kommunikation skulle kunna vara allt igenom säker. Både bilar och telefoner har sina moraliska komplikationer. En nollvision mot mobbning får underliga konsekvenser.

Mer sällan har någon betonat tonåringens rätt till integritet eller funderat över hur ömtåligt bandet mellan barn och föräldrar är. Grundtonen måste var tillit och då kanske full kontroll inte är möjlig eller ens önskvärd.

I dagens Sydsvenska beskriver professor Stattin ett annat förhållningssätt som gör mig glad. Läs även de goda råden.

Vändpunkt – föreläsning

Posted on by
4

Vilka är de viktiga händelserna i ditt liv? Vilka böcker har förändrat dig? Vilken musik kan du inte leva utan? Sådana frågor är ganska vanliga och ger någon form av dramatik. Ibland vänder det – och vi är inte alltid beredda. Idag vill jag romantisera en föreläsning. Kanske har jag ett behov av att tro på att vissa lektioner har avgörande betydelse för studenternas utveckling.

klementin.jpg1974 var jag 19 år och läste litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Det var ett klassiskt bildningsämne och vi läste alla böcker från tidernas begynnelse – åtminstone kändes det så. Dessutom gällde det att memorera alla förnumstiga kommentarer från Breitholz handbok som delgav oss den rätta förståelsen av all denna storslagna litteratur. I utkanterna fördes marxistiska diskussioner om litteraturens roll i samhället – men det handlade ofta om någon form av nyttotänkande eller rätt klasståndpunkt.

Jag var på god väg att bli litteraturhatare när vändpunkten kom i form av Erland Lagerroth. Han var en ganska osannolik figur som hade disputerat på Selma Lagerlöf, men nu hade funnit sin uppgift i att introducera hermeneutiken för den okunniga massan – eller i alla fall oss studenter.

Lektionerna inleddes med svårtolkade spiraler och pilar som grep in i varandra på ett oöverskådligt sätt – men efter ett tag började vi förstå att denna föreläsningen inte liknade den övriga undervisningen. Här gällde det mindre att tänka rätt och mer att försöka hänga med på en resa in i boken. Lagerroth förklarade att tolkningsarbete bestod av att våra hjärnor är sådana att vi alltid söker mening och därför inte kan låta bli att bilda oss en uppfattning om helheten utifrån de fragment vi känner till. Den slutgiltiga förståelsen är mer beroende av våra tidigare erfarenheter och mindre en produkt av själva bokens innehåll. Drömmen om “den rätta tolkningen” måste vi ge upp för att kunna öppna samtalet kring upplevelsen.

Vi studenter vacklade ut och undrade vad som hade hänt. Anders blev sociolog, Örjan startade ett förlag och jag började på förskollärarutbildningen. Litteraturvetenskapen var inte vår värld och Erland Lagerroth fick aldrig det erkännande han förtjänade. När jag studerar hemsidan inser jag att hans resa bara hade inletts 1975 – det blev snabbt djupare och svårare. Jag vet vad Jan Björklund hade kallat hans forskning.

Grabben har ingen aning…

Posted on by
7

vin2.jpgJan Björklund vill ändra skollagen och förbjuda undantag från skoplikten när det gäller känsliga moment i undervisningen. (DN) Nyheten rapporteras på två helt skilda sätt i Sydsvenskan (där rektorerna menar att de redan idag hanterar frågan och inte behöver någon lagändring) och i SvD (där invandrarrepresentanter hyllar förslaget). På ledarsidan säger Per Gudmundsson – ja vad säger han egentligen mer än att frågan är svår?

För mig är det tydligt att Björklund demonstrerar sin ignorans genom att försöka lösa komplicerade frågor med lagförslag, som i det här fallet bygger på ett mycket tunt statistiskt underlag och vars konsekvenser är svåra att överblicka.

Att skriva lärandemål i Bologna

Posted on by
2

Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).

Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.

Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:

Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)

Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)

1) Vasaloppsdeltagande för gruppen

2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg

3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen

4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.

Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…

Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?

mal.jpg

Bo Bo Bo, What a little moonlight can do to you

Posted on by
4

ledarskap.jpgJag tuggar mig långsamt igenom antologin Skolan som politisk organisation (Gleerups, 2008) och gillar boken allt mer. Boken bygger på ett forskningsprogram om värdegrundskonflikter och många av författarna tror jag har statsvetenskaplig bakgrund. Dagens bekännelse: jag är trött på pedagoger.

 

Bo Rothstein skriver om den effektiva skolan och ledarskapets mystik. Det är två teman som i hög grad är aktuella i debatten kring teveserien 9a. Samtidigt arbetar jag med en kurs som heter Lärarprofession och försöker beskriva Den goda skolan och Den goda läraren.

 

Den första frågan är vad som menas med effektivitet och slaget står mellan två traditioner som antingen betonar akademiska prestationer eller socialt välbefinnande. För att förstå resultaten måste dessa relateras till elevers socio-ekonomiska förutsättningar – men, och nu kommer det spännande – hur stor del av resultaten kan relateras till elevernas bakgrund och hur mycket handlar egentligen om skolornas effektivitet. Spelar skolans organisation någon roll?

 

En sammanställning av 150 forskningsprojekt visar att mellan 8 och 18 procent av elevernas skolprestationer går att relatera till skolornas effektivitet. Det är alltså lönt, som vi säger i Malmö.

 

Nästa fråga är då att försöka frilägga vilka faktorer det är som är framgångsrika, en längtan efter evidensbaserade undervisningsmetoder vibrerar i bakgrunden. Varje politiker, tjänsteman, rektor, lärare och student ställer samma fråga: H-u-r g-ö-r m-a-n? Eller: Varför lyckas en del där andra misslyckas?

 

En del av framgången beskrivs ofta i termer av mjukvara – en mystisk anda eller sammanhållning. ”Det sitter i väggarna” och är svårt att fånga in med ord.

 

Rothstein förvånas över att det inte tycks finnas några särskilt framgångsrika pedagogiska metoder eller tekniker. Inga modeller skiljer ut sig som effektivare. Spelar pedagogiken då någon roll? Jag är också förvånad över att de mystiska stjärnlärarna i teveserien ofta bedriver mycket traditionell undervisning – men med ett glödande engagemang! Det är inte i metodval som lärarna skiljer ut sig – det är i det personliga mötet som jag anar den möjliga framgången.

 

krydd.jpgPå samma sätt tycks många peka på ledarskapets betydelse och Rothstein diskuterar managementkulturens intåg i skolorna (25 000 träffar på ordet ”manangement” i LIBRIS är ganska mycket) Det mesta i denna genren är metodiska kokböcker av begränsad vetenskaplig kvalitet och det känns lite otryggt att det är genom ledarskapsmystik som skolan ska frälsas. Konsulterna skär guld, forskarna skakar på huvudet och lärarna kvider.

 

Därefter följer en kort genomgång av organisationsteori och jag funderar över hur våra studenter skulle reagera på denna typ av texter. Varför gör folk som de gör? Går de att styra? Är självständighet möjlig i politiska organisationer?

 

Rothstein väjer inte för att diskutera de akademiska institutionernas självkorrumperande logik (Att sänka kraven för att öka intäkterna och minska den egna arbetsinsatsen) och att kvalitetskraven följer en egen logik som beskrivs som ”den sociala fällan”. Risken finns naturligtvis att studenterna upptäcker att utbildningen inte håller måttet och då måste vi lita på att andra institutioner samarbetar genom att också sänka kraven…Människosynen är oblygt cynisk och utgår ifrån bilden individen som rationellt nyttomaximerande varelse. Motkraften är då en form av etisk kod eller moral som skulle kunna vara grunden för det som vi kallar tillit.

 

Detta sköra förtroende bygger på många kompetenser och frågan är om de karismatiska cheferna (lärarna) kan ersätta laganda (eller personlig motivation) med personlig utstrålning.

 

Rothstein landar i en referens till Putnam och Making democracy works. Visonen av demokrati som effektiv och produktiv kraft kanske behövs. Organisationen och samhället lever av tillit och ledningens centrala uppgift är att skapa denna. Innehållet eller metoden tycks vara mindre betydelsefulla.