Varje medietränares onda dröm Jan Björklund har kanske nått fram till en brytpunkt i sin politiska karriär. I morse såg jag honom diskutera skolpolitik och Barnuppropet med Mats Ekholm i nästan fem minuter utan att använda ordet flummig. (jag missade inledningen – men antar att den kommer att finnas på nätet snart)
Eftersom det är onsdag och jag är besatt av positiva tankar tror jag att detta är början på en ny våg av folkpartistisk öppenhet och ödmjukhet.
Delar av protesterna mot tennismatchen gick under parollen “Det är vi som bestämmer”.
Här borde kanske delar av arrangörerna för den fredliga delen anat oråd och försökt skapa en tydlig gräns mellan de som är intresserade av demokrati och denna grupp (c:a 200 personer) som tror att den bestämmer.
Jag funderar ofta över vilken funktion skolan har i ett demokratiskt samhälle och min slutsats är att polis och lärare måste ses som en del av staten (även om privatskolor och väktare kan utföra samma uppgifter). Grunden för lärares maktutövning (att sätta betyg) och polisers våldsmonopol är en lojalitet mot de beslut som fattats i riksdagen. Poliser med egna agendor hotar detta kontrakt på samma sätt som dåliga lärare löser upp möjligheten att bygga ett bra samhälle.
Därför är de stenar som kastades mot poliserna ett allvarligt brott och jag är lite skakad över med vilket lättsinne det utfördes. Kanske trodde demonstranterna att de hittade på lite bus under roliga timmen och riskerade hemanmärkning?
Jag är orolig för att våldsverkarna nästa gång kastar blickarna mot skolan och vill bestämma över den. Antagligen är jag inte lika tålmodig som poliserna runt Baltiska hallen.
Vi behöver diskutera demokratins grundvillkor under lärarutbildningen.
Jag är bekymrad över att en del studenter lättvindigt låter sig fångas in av skolans normativitet. När jag läser historien om fritidsledaren som har fått avsluta sin provanställlning i förtid inser jag att de kanske är smartare än jag. Här gäller det att passa in – till varje pris.
Det som skrämmer mig mest är att de ansvariga skolledarna antagligen hänvisar till något de kallar värdegrunden.
Han heter Erik Penser och var på 80-talet sinnebilden av ansvarslös klipparkapitalism. Penser blev en av de stora förlorarna i bankkrisen men har nu lyckats bygga upp en ny affärsverksamhet.
Lasse Bengtsson gör en lysande intervju i Nyhetsmorgon och jag faller fullständigt inför den blyge finansmannen som berättar om sitt liv på ett avväpnande sätt. Skildringen från skoltiden är ett bra exempel på skolans oförmåga att förutsäga framgång i livet. Den gamle läraren utbrister:
– Det hade jag aldrig trott…
… men har nu fått en ny lokal favorittevekanal.
Inslaget handlar om Barnuppropet och trenden med auktoritär barnuppfostran.
Ni som har ätit och vill behålla maten bör undvika Jan Björklunds kommentarer på samma sida.
Jag tror att uttrycket förstockad just nu har fått en djupare innebörd för mig.
– Att tänka fritt är större!
Igår hade vi studiedag för personalen på Lärarutbildningen och förberedelserna inför det kommande var ett givet tema.
Remissen är ivägskickad och nu återstår arbetet med att konstruera ett bärkraftigt alternativ som vi tror att HSV finner attraktivt.
Ett problem är att det inte finns något riksdagsbeslut eller proposition att förhålla sig till och då är det lätt att stirra sig blind på utredningen, som pendlar mellan att vara obegriplig och övertydligt detaljstyrande.
En avgörande punkt är det som tidigare kallades Allmänt utbildningsområde men som nu benämns Utbildningsvetenskaplig kärna. Denna består av åtta moduler som de flesta tolkar som 7,5-poängskurser. Dessa ska relateras till fyra perspektiv som ska “genomsyra och prägla” all undervisning. Som i sin tur ska relateras till professionsämnena, vilket vi nu kallar huvudämnena. Vilka i sin tur ska relateras till såväl skolämne som akademiska ämnen. Samtidigt är det viktigt att såväl avnämare (kommunerna) som studenterna kommer till tals i processen. och till sist får vi inte glömma högskolans egna kvalitetsarbete och lokala perspektiv (genus, klass, etnicitet och hållbar utveckling)
Är det någon som tror att det finns utrymme för tolkningssvårigheter? Om avsikten är att gissa hur politikerna vill ha det – ja då är faran stor att vi går vilse bland alla dessa hänsyn och önskningar om att vara till lags.
Alternativet är att tänka fritt och hoppas på att grunden är stabil och kapaciteten tillräcklig. Just nu känns det som om många av mina kolleger är alltför ivriga att hoppa ner i lådan.
Tids nog kamrater…
Jag har tidigare tipsat om Sydsvenskans språkserie. Idag interjuas en av mina hjältar Eva-Kristina Salameh som reder ut några vanliga missförstånd.
– Jan Björklund är ute och cyklar, säger Eva-Kristina Salameh irriterat. Hon syftar på ett förslag från Folkpartiet att förbjuda undervisning i svenska skolor på andra språk än svenska.
– När jag började som logoped 1978 saknades kunskaper om de flerspråkiga barnens språkutveckling. 2009 finns kunskaperna, nu är problemet attityden.
Sant, sant, sant
Jag är lite trött på bilden av mig själv som argsint bloggare. Därför är det kul berömma den lokala tidningen för att den tar sitt ansvar och sprider kunskap om barns språkutveckling
http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416890/Spraket-borjar-med-ogonkontakt.html
http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416902/Barn-lar-sig-prata-utan-ord.html
Kanske behövs det en gnutta svalkande lugn i debatten om barns språk. Politiker tycks ha antagit ett orosperspektiv som blåser upp behovet av experter.
De flesta barn lär sig tala, förstå, läsa och skriva – trots skolan.
Debatten om genusvetenskap rullar vidare på SvD och nivån pendlar. Ett spår handlar om vad vetenskaplighet egentligen är och de tvärsäkra påståendena flyger genom luften. Sällan har naturvetenskapen framträtt med så totalitära och naiva anspråk. Oförmågan att förstå eller intressera sig för andra forskningsansaster är deprimerande och när denna arrogans paras med banalt nyttotänkande, primitivt hat mot vänster och feminism – då är det nog klokast ligga lågt.
Image by Cool Text: Logo and Button Generator – Create Your Own
Som lärare är det aldrig för sent att hålla en liten föreläsning och jag tänker försöka sammanfatta en personlig hållning till vetenskapen. Oliver och Wittgenstein diskuterar på en nivå där jag inte känner mig bekväm. För mig gäller det att balansera mellan idealism och relativism utan att tappa fotfästet.
När jag möter studenter som ska skriva examensarbete brukar jag tänka i fyrfältsmodell. Forskningsfrågorna kan vara:
1) Angelägna/ mindre angelägna besvara
2) Enkla att besvara trovärdigt/ svåra att besvara trovärdigt
Varje fält har sina problem och möjligheter, men även mindra angelägna frågor som är svåra att besvara kan visa sig öppna nya fält. Mänskligheten är troligen inte överens om vilka frågor som är angelägna.
Ett vanligt sätt att förenkla en fråga är att avgränsa den. Då skär vi bort sådant som inte går att kontrollera och använder det klassiska laboratiumexperimentet som vetenskaplig förebild. Kriterium för god forskning har en stark tradition här – men vi betalar ett högt pris för förenklingen. Inom psykologi och pedagogik är det ofta komplexa samspel som är intressanta och individuella studier av lärande missar viktiga dimensioner.
Men i grunden är nog vetenskapssamhället överens – det är en styrka att veta VAD som ska undersökas. I mitt exempel ska vi undersöka en samling sten.
Bilden föreställer stenar fotograferade i strandkanten vid Knäbäckshusen den 18/8 2008. Frågan är nu om frågan gäller:
1) De egentliga fysiska stenarna
2) Bilden av stenarna
3) Vår tolkning (upplevelse) av bilden
En naturvetare skulle antagligen avfärda alternativ 2 och 3 som ointressanta och kasta sig in i jakten på sanningen om stenarna.
Ur en ontologisk aspekt är det viktigt att klargöra om stenarna verkligen finns, om de alltid har funnits eller när de framträder som självständigt objekt. När blev stenen sten och när upphör den att finnas till?
En epistemologiskt intresserad forskare skulle kanske lägga större vikt vid frågan om huruvida det är möjligt att veta något om stenarna. Med vilken rätt hävdar vi att dessa föreställningar är sanna?
Den metodologiskt sinnade forskaren fokuserar på vägen. Hur gör jag för att erövra och pröva kunskapen. Kampen mellan deduktiv (tesprövande) och induktiva (sökande) förhållningssätt är hård men det är svårt att se hur endera sidan klarar sig utan den andra.
Naturvetaren kanske frestas att söka sanningen om varje sten och möjligheten att genom kemisk analys beskriva den in i minsta beståndsdel tror jag är lockande. Sanningen om Knäbäckshusens stenar resulterar sannolikt i en katalog av verifierbar data. På detta sätt arbetade språkvetenskapen under 70-talet i sina försök att reducera språket till sina minsta beståndsdelar. Sanningen om hur språket fungerar och utvecklas var svår att uppnå genom dessa beskrivningar. På samma sätt är det svårt att fånga stenarnas förändring över tid genom liknande beräkningar. Det är för komplicerat och sanden, vinden och strömmarnas inverkan är svåra att reducera till formler.
Jag utbildar lärare och de senaste åren har stora förhoppningar knutits till att vetenskapen ska ge svar på skolans problem. Regeringen berömmer sig om att presentera evidensbaserade metoder mot mobbning och delar av forskarsamhället vrider sig generat inför denna retorik. Tron på att lösa komplicerade problem genom enkla metoder döljer oförmågan till djupare analys.
Idag är forskning en karriärväg och ett sätt att ge landets högskolor prestige, eller som det heter “excellence”. Därför anställs enbart disputerade personer på landets lärarutbildare – deras forskarbakgrund ses som en garanti för intellektuell kvalitet. Lärarexamen och undervisningserfarenhet har inte samma status idag. Det finns ingen forskning som bevisar att denna forskarbakgrund skulle vara en garanti för kvalitet i utbildningen. Forskningen har valt att inte beforska sig själv.
På Svenska dagbladet kokar populismen och dess försök att skilja ut nyttig forskning från annan. Om debatten medverkar till att göra genusvetenskapen mindre ideologisk kanske det för något gott med sig.
Tysta tankar 