Blåaktigt 6 – bakom blåa ögon

oga3

Läroplanen beskriver grunden för hur lärare ska vara – vilka värderingar det är som skolans personal bör förkroppsliga. Lärares moral är ingen privatsak och förväntningarna på förebildlighet är stora. Lärare utför goda handlingar i statens tjänst och tänker goda och kloka tankar.

Men går det att kräva goda känslor? Vad händer med de delar av personligheten som inte passar in i denna proklamerade godhet? Skapar detta auktoritära krav på godhet en grogrund för dubbelmoral och cynism

The Who beskriver känslan av dubbelhet i Behind the blue eye

No one knows what it’s like
To be the bad man
To be the sad man
Behind blue eyes

No one knows what it’s like
To be hated
To be fated
To telling only lies

hela texten

Utvecklingspsykologi i lärarutbildning

psykologiDet är inte så länge sedan pedagogik och psykologi var samma ämne. Pedagogiken hämtade sin auktoritet från experimentell psykologi och genom vetenskapliga studier fanns det starka förväntningar på att kunna bevisa vilken undervisningsmetod som egentligen var bäst. 60- och 70-talets läromedel var uppfyllda av detta starka självförtroende på att genom djupa psykologiska kunskaper hitta “det rätta” – metoden som passar för alla barn.

Sedan dess har en del hänt. Samhället har utvecklats mot större heterogenitet och det är svårare att odla myten om det neutrala barnet som följer normala utvecklingskurvor eller befinner sig på väl definierade och avgränsade stadier. Det finns en ökad medvetenhet om olikheter och individualiserad undervisning utifrån lärandestil breder ut sig i klassrummen. Lärarens auktoritet när det gäller hur barnet tänker och lär sig är ifrågasatt från olika håll. Yrket har kanske blivit en aning mindre tekniskt och allt  fler talar om mötets betydelse.

Samtidigt finns det en längtan efter stadig grund. När politiker blir allt mer påstridiga och klåfingriga måste lärarna bli skickligare på att motivera sina val utifrån ett barnperspektiv.
– Vilka behov har barn?
– Hur ska vi förstå barn?
Risken finns annars att det finns politiker som verkligen tror på målstyrningen och att det räcker med att peka och hota!

Mitt eget förhållande till ämnet är problematiskt. Jag minns under min första lektion på gymnasiet hur jag trodde att läraren hade någon form av mystisk förmåga att se in i min hjärna och avläsa mina tankar.

Psykoanalysen har präglat stora delar av 1900-talets kultur och jag har svårt att ta de på allvar som menar att Freud hade fel och blivit omodern. Jo – han ska naturligtvis läsas som ett barn av sin tid, men som inspiratör när det gäller att se människan som ett äventyr är han fortfarande oöverträffad. Vi är inte herrar i vårt eget hus och den förolämpningen har inte blivit mindre intressant.

Nu breder beteendepsykologin ut sig och i Nannyakutens fotspår är det allt mer rumsrent att tala om belöning och bestraffning. Ingen ifrågasätter effektiviteten – det är biverkningarna som är problemet.

Jag ska inte göra en genomgång – men funderar över vad som är viktigt för en lärare att kunna. Räcker det med att kunna sätta namn på teorier – eller bör man även kunna använda dessa som redskap för att analysera och förstå vad som händer i mötet mellan människor? Då kanske vi inte kan behandla psykologi som en anekdot – det räcker inte att ha kunskap om psykologi. Vi måste även utbilda studenterna i färdigheten psykologi.

Fast nu tog jag det nog ett steg för långt.

Sen återstår svårigheterna att hitta en bok som lyckas förena psykologins motstridiga traditioner på ett sådant sätt att dess olika försvarare blir nöjda. Dessutom ska vi försöka övertyga studenterna om att det som står i böckerna är vetenskapligt – samtidigt som det är ganska tydligt att det finns en djup och allvarlig konflikt inom ämnet. Alla kan inte ha rätt och här gäller det att välja en förklaringsmodell som passar…

Min oro handlar nog till sist att vi använder en retorik som hyllar kritiskt och självständigt tänkande, men för att kunna göra upp  med något krävs djupa kunskaper. När  studenterna ska jämföra Piaget och Vygotskij är det en ganska orimlig uppgift om inte grunderna finns. För att förstå  Dion Sommers kritik av den traditionella utvecklingspsykologin bör man först ha tagit sig in i den. Risken är stor att de svarar: så som de tror att vi vill att de ska svara…

Kommer det på provet?

Under våren kommer landets tredjeklassare kämpa sig igenom ett ändlöst hav (träsk?) av delprov i matematik och svenska. Ivern att mäta barnens kunskaper i nationella prov riskerar att färga undervisningen mer än vi kanske förstår. Det mätbara blir viktigt – läroplanens mer poetiska formuleringar hånas öppet av utbildningsministern & co.

I England börjar lärarna reagera mot den våg av prov som dränkt landet de senaste åren. Måste vi göra samma misstag? De långsiktiga effekterna av att ersätta inre motivation med yttre kontroll är svåra att mäta – men när jag möter studenter som är mycket intresserade av betygsättning och kriterier undrar jag vad det är för erfarenheter som ligger bakom?

Jag kan också vara onödigt romantisk när det gäller skolans förmåga att skapa meningsfulla lärandesituationer.

ribbstol

För en gångs skull är jag lite tveksam…

…över bloggen som form. Det är något med den här falska intimiteten som bekymrar mig. Fiktionen av att det är en självreflekterande dagbok är  ömtålig och det finns en del uppenbara svårigheter förknippade med att vara just så ärlig och självutlämnande som jag egentligen försöker vara – eller skapa en illusion av.

Därför skriver jag ingenting om mentorsuppdraget och de svårigheter som är förknippade med att besöka lärarstudenter på deras VFU-platser. Jag utvecklar inte problematiken som ligger i att vara en stöttande och dömande person samtidigt. Jag undviker att diskutera betygsättning utifrån svårtolkade kriterier och begränsade underlag. Jag väljer att inte lyfta fram konflikten mellan specialister och generalister som gör diskussionen om ämne och åldersinriktningar så besvärlig. Jag vill inte bagatellisera svårigheten  i att  förutsäga en students utveckling under 4,5 års studier utifrån några enstaka besök.

Jag måste helt enkelt lära mig att inte skriva alls.

vi081010-194

Allt jag vet om livet har jag lärt mig av Homer Simpson

I Svd finns idag en ambitiös artikel om världens populäraste teveserie!

Länk

Själv har jag många gånger förundrats över vilka outsinliga brunnar av visdom serien innehåller – dessutom massor av skräpkunskaper som gör sig bra i Trivial Pursuit och Jeopardy. När mina barn avslöjar oväntad bildning är det sällan skolans förtjänst:
– Det har jag lärt mig av Simpsons!

Bara gästlistan är imponerande och jag tror att det är ett nytt kriterium på verklig storhet att ha varit med i Simpsons.

johan

Björklunds herostratiska berömmelse

Jag har kritiserat utbildningsministerns åsikter och debatteknik – men jämfört med Johan Cronemans krönika i DN har jag nog varit ganska snäll.

Länk

Det var länge sedan man såg en så totalt ointresserad och arrogant politiker i tv. Jan Björklund hånade öppet kritikerna, felciterade medvetet uppropet, tillskrev professor Ekholm åsikter som han inte hade uttryckt (jag har själv läst uppropet, Jan Björklund blåljög ogenerat för tittarna).

Mats Ekholm och hans kolleger oroas av ett samhällsklimat och ett samtalsklimat om barn som blivit allt strängare och onyan­serat; mera straff i skolorna, en ny form av skamvrå. Jan Björklund ville inte ha ett samtal, han ville bara ha ut sitt enkla populistiska budskap till oroliga föräldrar: barn skall ha en fast hand, nu skall det bli ordning på torpet. Han vet att det går hem, skit i pedagogiken.

Och vad värre var: Han verkade helt enkelt inte förstå vad ett intellektuellt samtal som detta skulle kunna ha för nytta. Han förstod över huvud taget inte problemställningen.

Jag tror att Jan Björklunds överlägsna politikerstil har ganska kort bästföredatum i tevemediet. Snart har han kört över en motståndare för mycket – och det kan bli hans fall. Lyssna är inte hans bästa gren.

Croneman liknar Björklund vid Caligula och då inte kejsaren utan Stig Järrels klassiska rollfigur i filmen Hets. Fast det är ju tankeväckande att kejsaren utsåg sin häst till konsul och Björklund valde en viss f.d. högskolekansler till ensamutredare av lärarutbildningens framtid…

Jag tror nog att greken Herostratos är en mer träffande parallell. Han satte eld på tempel för att bli berömd. Men flinade han lika förargligt och högdraget som Björklund?

traktor

Björklund och Lejonborg vilar ut efter att ha “förändrat” skolan.

Rubriker och nyanser

Sydsvenskan publicerar idag en bra artikel om skolans problem att förstå barn i svårigheter. Efter dödsskjutningarna i Tyskland finns det utrymme på nyhetsplats för sådana här frågor.

Länk

På nätets förstasida finns puffrubriken:
Dödsskjutningar skylls på skolan

Den gör mig djupt olustig. Jakten på syndabockar och ett kollapsat samhälles försök att lägga skulden på skolan (lärarna – lärarutbildningen?) känns som dåliga repriser.

Själva artikeln har en bättre rubrik:
Hatet mot skolan lever ännu kvar

Här möter vi en människa i ett levande porträtt och frågan nyanseras på ett sätt som gör det möjligt att diskutera. Vad är det för krav som fick Peter att känna sig så misslyckad? Vilka möjligheter till stöd går att utveckla?

Jag älskar studentkåren

Det finns olika tankar om kårobligatoriet och det kan hända att jag har svurit över kårfifflare som varit mer intresserade av festande än utbildningspolitik och studenters möjligheter till inflytande. Därför är det med största möjliga stolthet jag länkar till en artikel i AB om Rasmus Wennergren som arbetar på studentkåren i Malmö

länk

Enligt ”Sista ordets” grundare är centralstyrda institutioner som kyrkan och militären på väg ut. De är omoderna.

– Samtidigt vill Jan Björklund skapa klassiska gamla institutioner i skolan, med hård disciplin och betygshets. Det går vi lärare som är under utbildning inte med på. Därför har jag skapat en utbildningspolitisk grupp som ska försöka föra in perspektiv i den svenska skoldebatten, säger Rasmus Wennergren.

tis5

Utvärderaren som turist, spion och missionär

Jag har varit på ett annorlunda seminarium om utvärdering – eller rättare sagt utvärderarens arbete med sig själv. De olika rollerna flätas in i varandra och motstridiga förväntningar gör uppdraget gåtfullt och identiten hos utvärderaren besvärande sammansatt.

Länk

Jag funderar på om utvärderaren är vår tids verkliga makthavare och misstänker att vi ibland ersätter moral, vision och ledarskap med utvärderingar som döljer vår tids populism. Tilltron till enkäter och formulär tycks vara oändlig och skräcken för att få dåligt betyg förlamar tjänstemän i hierarkierna. Längtan efter uppskattning kan få vem som helst att sälja sin själ.

Seminariet visade på möjligheterna till annorlunda former av återkoppling och gestaltning av problematik genom dramapedagogiska metoder.

När jag går därifrån klingar en av seminariedeltagarnas ord kvar:
– Hur gör man det viktiga mätbart i stället för det mätbara viktigt?


utvarderare


Skolmassakern i Tyskland

Jag vill inte använda tragedier för att ta enkla politiska poänger. Erfarenheterna från Finland pekar mot att det är möjligt att arbeta förebyggande genom trygghetsskapande åtgärder i skolan. Det finns gemensamma drag hos förövarna som skrämmer och stämmer till eftertanke. Psykologen på Nyheterna säger att symptom som ångest och utanförskap delvis är normala och hör åldern till men, och det är ett viktigt men, det är möjligt att hindra framtida massakrar genom närhet och tillitsfulla relationer till vuxna.

När Björklund tjatar om att tonårsgängens som skolans stora problem och att detta ska lösas genom disciplinering och straff, då går mina svarta tankar mot Tyskland och Finland som ofta lyfts fram som förebild i svensk skolpolitik. Tron på snabba lösningar är farlig och förförisk.

Svd , 2, DN, 2, 3 , Sydsvenskan, 2

is