Mitt första fast jobb som förskollärare var på avdelningen Blåa skor. Namnet var mer en hyllning till Kal Pedal än Elvis Presley.
Jag tycker fortfarande att Blåa skor är ett ganska coolt avdelningsnamn bland alla Nyckelpigor och Blåklockor.
Grannförskolan som var betydligt radikalare än vi (trodde dom) försökte döpa sina avdelningar till Hammaren och Skäran men förvaltningen grep in.
Så min fråga är:
Vilket är det tuffaste namnet på en förskoleavdelning?
HSV:s rapport om hur män ska lockas till skolans och förskolans värld har kommit.
Läs den och sprid den!
Jag har varit med i referensgruppen och ser fram emot att diskutera innehållet. Allt är inte glasklart och det finns drag av kompromiss över texten.
Jag trodde att jag hade gjort upp med mina föreställningar om lärares roll som goda föredöme. Jag tänker att dessa förväntningar på att vara ett ideal för ungdomen leder till en underlig självbild och att det är viktigt för blivande lärare att genomskåda skenheligheten hos en yrkeskår som av tradition har velat se sig som lite finare än andra och gärna intagit en uppfostrande roll gentemot barn och föräldrar. 
Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.
Lärarutbildningen i Malmö är byggd med transparens som ideal och många av undervisningssalarna har fönster som gör att passerande kan se rakt in. I en av salarna har Spelberoendes förening någon form av presentation och jag känner oron gripa tag i mig – jag vill inte se mina kolleger i någon form av väckelsemöte där de bekänner sitt beroende under AA-liknande former.
När jag passerar efter en stund ser jag två män, som jag tror är arrangörer, sitta ensamma. Lättad och skamsen över min fördomsfullhet skyndar jag vidare. Jag får träna vidare på min tolerans.
Beroende kanske är den största synden i ett individualistiskt samhälle?
Bloggvärlden är ett gästfritt ställe – vi läser och kommenterar utan att egentligen känna varandra! Jag är inbjuden som fredagsgäst hos På förskolan och i min världsbild är det nästan det finaste man kan bli (förutom sommarpratare och Let´s dancevinnare)
På Metabolism diskuteras begreppet “unschooling” utifrån en artikel i Pedagogiska magasinet
Jag är intresserad av tanken på att barn som har dåliga skolerfarenheter behöver upptäcka sin nyfikenhet på nytt. Vi kommer att möta ungdomar som är skadade i sin tilltro till skolans institutioner och risken är stor att den nya skolpolitiken med tydliga krav och målstyrning förvärrar tillståndet ytterliggare.
Nu utbildar jag lärare och det kanske är viktigt att ge dem en grundläggande tilltro till skolans betydelse för individens utveckling, men hur talar jag om för studenterna att det även handlar om att skydda barn från skolan? Går det att jobba inom skolan och samtidigt tvivla på den?
Detta inlägg kunde haft rubriken En bloggare korsar sitt spår. Jag skriver mitt tusende inlägg och borde nog drabbas av lite eftertanke eller åtminstonde en smula klädsam prestationsångest. I stället låter jag bloggen kränga vidare mellan arg skolpolitik, glada amatörfoto och nostalgiska musikkåserier. Kanske lider jag av fläckvis fartblindhet och är fortfarande delvis berusad av mediets möjligheter. En postmodernist skulle kanske påstå att det är bloggen som skriver mig?
Jag känner mig som en parodi på äldre rockälskare. Förutsägbarheten och fantasilösheten är lika stor som kärleken till ett fåtal giganter som skymmer sikten för allt det nya jag borde lyssna på. Ändå har ingen formulerat rockens självdestruktivitet med större precision än Neil Young. Texten
My my, hey hey
Rock and roll is here to stay
It’s better to burn out
Than to fade away
Länk till Neil Young – Out of the blue
Läraryrket handlar enligt många om att vara konstruktiv och uthållighet. Det som händer är ofta osynligt för ögat.
Hey hey, my my
Rock and roll can never die
There’s more to the picture
Than meets the eye.
Jag drömmer fortfarande om en utbildning som vågar gå bakom bildens yta.
LR och Metta Fjelkner fortsätter sin kampanj för att staten ska ta över skolan. I DN presenteras en undersökning som beskriver glappet mellan folket och politikerna utifrån en enkät med 3000 deltagare.
Jag, som är notoriskt misstänksam mot den här formen av kartläggningar, hade gärna velat se frågorna innan jag kommenterar Fjelkners slutsatser. Det luktar beställningsarbete och folkets längtan efter statlig styrning är svårförklarad.
Även om lågkonjunkturen kommer att skapa en hel del obehagliga nedskärningar är det svårt att se staten som frälsare när det gäller att garantera kvalitet. Vilket välskött statligt företag är det som visionen hämtar kraft ur? Posten? Televerket? SJ? Vattenfall? För det kan väl inte vara en hemlig längtan att skolan ska genomlida samma utveckling som Försvaret?
Att Systembolaget och Svenska spel fungerar hjälpligt handlar väl mer om monopol än kvalificerad ledning.
En mer komplicerad fråga är hur tillsynen skulle skötas. Att staten kontrollerar sig själv känns inte särskilt pålitligt.
Det enda sättet att uppnå den form av likvärdighet som Fjelkner & co eftersträvar är hårdare styrning och detaljreglering av såväl undervisning som resurser. Jag ser framför mig en byråkrati där hälften av de anställda kontrollerar den andra halvan. En klassisk modell som de flesta länder tog farväl av 1989…
Vi diskuterar vilken typ av böcker studenter ska möta på en högskola och en snabbtitt på kursplaner gör mig en aning nedstämd. Litteraturlistorna innehåller få intellektuella utmaningar och det är sällan böckerna verkligen griper tag och aktiverar studenternas erfarenheter. Jag behöver återerövra min tror på böcker som kunskapsväg.
Facklitteratur är alltså inte särskilt lockande just nu, men å andra sidan vet jag inte i vilken ända av min skönlitterära bokhög jag ska börja. Är det någon som kan ge mig ett råd?
Jag tänker att högskolans lärare ibland måste vara förebilder för studenter. Jag är mindre intresserad av moralisk eller intellektuell idealbildning – nej, jag vill att vi som jobbar med framtidens skola ska gå före när det gäller sådant som mod och kreativitet.
Därför länkar jag med stolthet till min kollega Mikael Björk som har gjort en lysande cover på en fantastisk låt.
Jag blev aldrig någon rejvare. Lite för gammal, lite för lat och lite för ointresserad av droger. När jag hör Moby spela House of the blue leaves undrar jag om jag trots allt inte missade något viktigt?
Livet på Lärarutbildningen är ofta mycket seriöst och ibland har jag svårt att hålla mig för skratt när studenterna med högtidliga miner säger:
– Som pedagog är det viktigt att tänka på…
Då tänker jag att det finns något i den här uppslukande musiken som skulle kunna luckra upp den normativa traditionen i skolan. När vi i examinationerna försöker beskriva och definiera “lek” med vackra ord och referenser till kurslitteraturen, då avlägsnar vi oss samtidigt från det som skulle kunna vara lekens kärna.
Går det att tänka sig en lärarutbildning utan böcker?
Tysta tankar 