I dagens Svd presenteras en undersökning som visar att ungdomar har ganska bra koll på riskerna med internet.
Länk
Nio av tio ungdomar är noggranna med att inte lägga ut för mycket information om sig själva på nätet. En ny undersökning slår hål på föreställningen att unga inte är medvetna om riskerna på internet. ”Man vet nu att man inte ska ha kontakt med främlingar eller lägga ut halvnakna bilder”, säger Mikaela Forslund, 18 år
Nu måste vuxenvärlden hitta något nytt att skrämmas med.
Jag har fått en del underliga telefonsamtal genom åren. Ett av de märkvärdigaste var från Finland och kom från en förlagsredaktör som höll på med en nybörjarbok i svenska för finska barn. Hon ville gärna ha med en sång som fanns i Pojkaktig sångbok 1 – det var just en sådan visa som skulle väcka barnens intresse för det svenska språket. Jag fick senare boken och där finns sången med ordlista och allt. Jag kunde inte vara stoltare!
Lyssna på vad som finska barn tror är en typisk svensk barnvisa.
Newsmill är en underlig sida – seriös ibland men ofta olustigt aggressiv i kommentarerna. Just nu pågår en debatt om Per Ström och frågan tycks vara huruvida “det är synd om männen”?
Det mesta är olidligt polariserat och diskussionen om arv eller miljö borde ha passerat bäst före datum för länge sedan.
Det som intresserar mig är huruvida det är möjligt att ta sig förbi den anklagande fasen i ett jämställdhetsarbete inom skolans värld? När jag försöker beskriva mäns position på lärarutbildning, förskola och skola är jag ofta orolig över att det finns drag av skuldbeläggning av den kvinnliga majoriteten i argumentationen. Går det att undvika ett anklagande tonfall? Hur argumenterar jag för att inte framställa kvinnors yrkeskunnande i termer av “brister”?
Samtidigt är det svårt att motivera en aktiv samhällsinsats för rekrytering av män till förskola/skola om allt redan är jättebra.
Efter att ha läst kommentarerna inser jag att frågan är mer infekterad än jag trodde. Josefine Arlestam gräver en djup skyttegrav och blir uppbackad av några entusiastiska genuspedagoger.
De gör det inte lätt för sig.
Lärarutbildningen har haft partnerområdesdag och tillsammans med rektorer och samordnare har jag diskuterat skolans framtid – eller rättare sagt hur vi ska kunna göra dugliga lärare av våra studenter. Frågan om anpassning är ständigt aktuell och Rasmus Wennergren från kåren undrade i panelsamtalet om det är möjligt att utbilda framtidens lärare i dagens skola.
På eftermiddagen träffades vi i mindre grupper och en rektor suckade uppgivet när han beskrev gapet mellan sin skolas yngre och äldre åldrar:
– Den ena halvan av lärarkåren läser läroplanen och den andra halvan läser kursplanerna!
Många tycks tro att kraften kommer ifrån ovan.
Själv är jag mest o-van.
Min arbetsplats har fint besök från den kanadansiska provinsen Ontario. Detta är värt att betona eftersom Kanada är ett land med högt regionalt självstyre. Jag lite sentimental och vill gärna berätta en sedelärande historia om utbildning och politik
Under slutet av 90-talet brevväxlade jag med en lärare från Toronto. Hon skickade en tröja vars provocerande budskap väckte munterhet eller generad tystnad i Sverige.
Jag ger en bakgrund.
Kanada är uppdelat i provinser. Under lång tid hade dessa fått sköta sig själv och på många skolor utvecklades starka lokala kulturer med föräldra- och barninflytande över undervisning och innehåll. Lärarna hade stor frihet att planera undervisningen och följden var att läraryrket hade hög status.
Professionalisering innebär att ta ansvar för helheten.
Under slutet av 90-talet skedde en dramatisk omsvängning. En konservativ regering upptäckte att det var stora skilllnader mellan regionerna och en nationell uppstramning inleddes. I Ontario sammanföll dessa förändringar med en förändring av läraravtalet och följden blev en dramatisk uppgörelse mellan fack och arbetsgivare 1999. Striden handlade delvis om arbetsvillkor, men jag är imponerad av att lärarna i Toronto även demonstrerade för rätten att forma undervisningen utifrån sina erfarenheter och barnens behov.
Resultatet blev ett svidande nederlag för lärarna och nu bevittnar vi en detaljstyrd undervisning som lämnar ytterst litet utrymme för självständigt tänkande. Kursplanerna är nedlusade med mål och testerna i 3:rd och 6:th grade är ökända för sina styrande och demoraliserande effekter. Inga erfarna lärare vill jobba med dessa årskurser (eftersom resultatet tolkas som en betygssättning av lärarna) och följden blir att de mest oerfarna får ta hand om undervisningen.
Spåren förskräcker och de som fortfarande tror att detaljerade kursplaner och täta kontroller löser skolans problem borde åka över till Kanada.
Helst med enkel biljett.
För dig som är trött på larmrapporter kan det kanske vara skönt att koppla av med lite information från SKL?
Jag är ofta imponerad av vilken hög kvalitet UR:s program – och lite generad över hur dålig jag och lärarutbildningen är på att utnyttja denna fantastiska resurs som nu finns att strömma ner direkt. Kanske finns det någon historisk misstro mot teveutbildning?
Dagens avsnitt av I love språk handlade om hur viktigt det är att börja en lektion på ett inspirerande sätt och Anne-Marie Körling bjöd på inspirerande exempel från sin fyra. Det tog mindre än en minut innan läsandet och dramatiserandet var igång och vi slapp både upprop och almanacksblad..
Länk till UR (repris på tisdag)
Jag tror det finns vissa generella drag i det här med lektionsplanering som jag skulle vilja sätta andra ord på än de som lärare traditionellt har använt (FIGA-U, och MAKIS). Svårigheten är att varje försök till teoribildning lätt får normativ karaktär och då kanske det är klokare att låta bli?
Först gäller det anslagets betydelse. I en schlager har du ungefär tio sekunder på dig att fånga lyssnarens uppmärksamhet. Om det inte händer något intressant inom denna period är det över innan det har hänt. Även om sången senare exploderar i genomarbetade överraskningar är det antagligen för sent. Du missade chansen. Detsamma gäller för de lärare som inte förstår anslagets betydelse. Om det var film skulle vi tala om etablering av tid, plats och personer, men jag tror att det räcker med liknelser. Det finns inga regler för hur man gör – men du märker om du missar…
Men det räcker inte med att fånga uppmärksamheten. Det ska helst hända något mer. Jag lånar begrepp från schlagerskrivandet som i sin tur lånar från sportfiske.
Det var i en rätt fånig bok om Hur man skriver en schlagerhit som jag sprang på fisketeorin, som jag antagligen har omtolkat och misshandlat efter behag.
Lina – det handlar om barnets och lyssnarens frihet. Din planering får inte vara totalitär. Det måste finnas utrymme för barn att tolka in sina erfarenheter. Linan är versen i musiken och berättelsen i lektionen
Sänke – undervisning och musik bör ha en allvarlig kärna och utan djup blir livet ett tidsfördriv i väntan på ingenting. En skola som är rädd för känslor är dömd att bli ointressant – musik utan sorg går inte att lyssna på mer än en gång. Sänket är bryggan i schlagern och det personliga tilltalet i undervisningen. Jag ser dig.
Drag med krok – till sist ska någonting fastna. I sången är det refrängen som gör att vi längtar efter att få uppleva samma sak igen. I undervisningen gäller det att hitta den där dimensionen som får det att glittra i ögonen. På ett manipulativt plan kanske man kan säga att “nu har jag dem”, men jag tror att lärare bör ha en inre bild av detta möjliga tillstånd. Inte som ett egenvärde, men det är en skön känsla när planeringen fungerar… Att vara lärare är delvis ett hantverk som handlar om att göra kvalificerade gissningar om vad som fungerar. Min skrupelfria sida antyder att alla medel är tillåtna för att uppnå detta tillstånd.
Du ska veta att riktiga sportfiskare inte använder hullingar på sina krokar – det anses fegt.
Jag gick naturvetenskaplig gymnasielinje men det är sällan jag får användning för dessa kunskaper. Ett centralt moment i kemin var Trommers prov där det gällde att kunna skilja mellan gult och grönt för att fastställa sockerart. Det var en ödesmättad stund för vikarierna om skillnaden inte framgick tydligt. Alternativet gul-grönt fanns inte…
Man kan påvisa förekomsten och uppskatta halten av enkla, reducerande sockerarter, som t ex glukos, med Trommers prov. Det sker genom att värma provet tillsammans med Fehlings lösning och studera färgreaktionen [1].
Bered Fehlings lösning så här:
Vid testet på glukos (eller annan reducerande sockerart) gör du följande:
Färgerna blir följande:
“Studenter är intensivt sysselsatta med att upptäcka och undersöka världen. Deras inneboende intresse för att lösa olika problem motiverar dem att ständigt ta initiativ och försöka sig på nya aktiviteter, trots att dessa kanske överstiger den egna förmågan. På så sätt etableras hela tiden nya kunskaper och erfarenheter.”
Oj – jag skrev fel. Texten är hämtad från Marita Lindahls Lärande småbarn och jag råkade byta ut “Barn i ett årsåldern” mot “Studenter”.
Så tokigt det kan bli…
Mina funderingar kring manlig mystik och pedagogyrket snirklar sig vidare.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var skelett ett återkommande tema och frågan är hur vi tänkte? Är besattheten av döden ett manligt tema som exploderar i hårdrockens symbolvärld? Varför skulle män vara mer bekymrade över livets förgänglighet? Hela den här manliga sjukan att försöka skapa monument över sig själv är besvärande, men också lockande. Närheten till döden fungerar som motor för äregirighet och utforskande av gränser. Kvinnor tycks ofta klara sig utan denna form av bekräftelse – eller så fungerar barnafödandet som ett tillräckligt stort livsäventyr?
Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är att i tillvaron som död är det inte möjligt att uppleva denna eviga bekymmerslöshet. Det uppfattar jag som ett avgörande argument för livet.
Jag har upptäckt att mitt behov av gamla mystiska bilder är omättligt och försvunner in i de delade skatternas värld. Ett nyckelbegrepp är Creative commons eller common access, som innebär att några rättigheter är reserverade men mycket är tillåtet.
Tysta tankar 