Ibland känns det som ett omöjligt projekt att utbilda lärare som ska kunna möta framtiden. Hela skolan är en koloss med oerhörd tyngd och tröghet. Tradition, kultur och förväntningar kolliderar med visionen om en skola på barnens villkor, med plats för lek och äkta möten.
På bilden kämpar min kollega med att flytta något stort och osynligt.
Mer tisdagstema
Det är sällan som pedagogiska fackböcker väcker min entusiasm. Ofta tyngs de ner av ett nervöst refererande och nästan alltid finns det en normativ underton som gör läsningen plågsam. Småbarnspedagogik av en hop norska pedagogikforskare är ett undantag. Den vågar vara konkret i observationerna och exemplen som ger liv åt Bachtin och Merleau-Ponty är intressanta.
Det största problemet är att det beskrivna förhållningssättet inte används med äldre barn. När jag möter studenter som tittar vädjande på mig och vill att jag ska förklara enstaka ord eller lösa gruppens konflikter undrar jag först var denna “inlärda hjälplöshet” kommer ifrån?
Och läser därefter boken i ett nytt ljus.
Det finns naturligtvis även kraftfulla och initiativrika studenter.
Det har hänt en del sedan jag gick min förskollärarutbildning på 70-talet. Då låg fokus på psykologi, metodik och ämneskunskaper. Vi hade massor av praktisk undervisning och det ställdes krav på faktakunskaper. I biologiämnet fick vi göra trädböcker och förväntades kunna skilja på 15 arter. De som gick lärarutbildningen hade fruktade blom- och fågeltentor. Idag händer det att studenter inte kan skilja mellan björk och gran. Det provocerar mig djupt och jag har grumliga tankar om att känslan för naturen delvis handlar om att sätta ord på företeelserna.
Höjdpunkten på min utbildning var att få åka ut i naturen med Stig Erberth. Han kunde berätta på ett sätt som fängslade oss fullständigt. Nu när jag är lärare märker jag att det är viktigt med förebilder. Ofta tänker jag:
– Hur skulle Stig ha gjort här?
Gränsen mellan besserwisseri och engagerad undervisning är ganska tunn. Lusten att briljera med sina kunskaper får inte ta över.
Jag jobbar på det.
Jag är trött på den ironiska fasen och gör ett försök att tala allvarligt. Allan Edwalls tal om teatern som en plats för “ordning, reda, omsorg och kärlek” vill jag ska gälla för skolan också. Det är något med den blyge och lite misslyckade teaterdirektörens sätt att tala som gör mig helt lycklig.
Jag försöker hålla nere pompositeten i den trevande serien och förespråkar idag de enkla nöjena.
Det känns tungt att börja veckan med att fundera över meningen med livet. I Svd presenteras en bok om universitetens uppgift att ge studenterna svaren på livets stora gåta.
Kan ett universitet, kan enskilda universitetslärare, lära sina studenter något om livets mening? Idag ter sig frågan som sådan absurd, liksom också själva begreppet ”livets mening” ter sig pinsamt pubertalt eller komiskt, som när Woody Allen skämtar om gossen som fuskade på sin metafysiktenta genom att titta in i själen på kamraten som satt i bänken bredvid.
Jag diskuterar med studenterna och undrar över om de förväntar sig att vi ska ge dem någon form av andlig vägledning i existentiella frågor. T säger:
– Om ni ska lära oss vad livets mening är får ni väl först ta reda på det själv…
Ända fram till för en generation sedan var det många universitetslärare, inte minst i humaniora, som tog för givet att deras uppgift primärt just var att vägleda sina studenter i ett sökande efter livsmening.
Det är en spännade text som ställer viktiga frågor. Alternativet är att nöja sig med en instrumentell hantverksutbildning som undviker det moraliska fältet. Frågan om meningsfullhet kommer vi inte undan.
P.S. Jag anar konturerna av en ny pompös serie. Rädda mig!
Genus är viktigt – frågan är på vilket sätt? Min manlighetsserie har försökt vrida och vända på begreppet, men jag tror att det finns en uppenbar risk att frågan om kön blir överhettad och uttjatad. Varför betonar jag tillhörighetsfrågan?
En nyttig tankeställare får jag av att läsa i Lärarnas tidning om två personer som inte finner sig enkelt tillrätta i något kön. Tillhörighet är kanske viktigt för barn i en viss ålder,men kravet på att passa in i mallen kan bli kvävande.
KIM GRANVIK upplever och definierar sig som könlös, vilket också kallas intergender eller nongender, och har tidiga minnen av att vilja ha ett könsneutralt namn.
– Könlöshet är jättesvårt för människor att ta till sig! Ibland har jag önskat att jag var transsexuell, för det verkar vara lättare för andra att förstå vad det är.
Kim går första året på Lärarhögskolan i Malmö och tycker att det, i stort, har gått bra.
– När jag gjorde min första praktik berättade jag för hela lärarlaget att jag var en transperson. Sedan berättade jag för alla klasser, både 7:or, 8:or och 9:or, och det gick hur bra som helst. Jag brukar säga att jag vill bli kallad för »hen«, men att »han« också är okej.
– Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag önskar att det inte var så viktigt för oss människor vilket kön en individ har!
De slutorden behöver jag fundera vidare över. Länge. Myten om min egen fördomsfrihet får sin dagliga och nyttiga törn av Kims utmaning.
Anna Larsson säger det bättre
Det handlar om att barns tid för fri lek har minskat
Det låter kanske oförargligt men det finns anledning att oroa sig. En annan amerikansk undersökning (av barn i fattiga områden) visar nämligen att vid 23 års ålder hade en tredjedel av barnen som gått i skolliknande förskolor blivit arresterade för brott jämfört med en tiondel av barnen som gått i förskolor där lek prioriterades.
En annan gång ska jag berätta om familjemedlemmen, musikskolan och saxofonen. Är det någon som vill köpa en begagnad altsax av en ångerköpt förälder?
Sydsvenskan presenterar idag IKT-pedagogen Jonas Hällebrands tankar om datorer i skolan. Det är en klargörande och informativ artikel som ställer rätt frågor. Samtidigt är det plågsam läsning i ljuset av vår utbildningsministers ointresse för teknik och demokrati
På samma uppslag skriver Andreas Ekström klokt om barns digitala kompetens.
Länk ?????
Jag är lite förvånad över att skolfrågorna har flyttat över till Kultur & Nöjesdelen. Ledarsidan och debattredaktionen har ofta varit megafon åt björklunderiet. Inrikesredaktionen har inte lyckats förklara de nationella utspelen. Lokalredaktionerna famlar mellan nedskärningsreportage och pittoreska nedslag i pedagogiska påhitt. Inpå livet hamnar ibland i psykologi och relationer (läs mobbning). På Postis kan vi ta del av ungdomarnas egna röster.
Mångfald är bra men jag saknar en konsekvent bevakning av framtidens viktigaste fråga.
Jag har en gnällig sida och ibland uppskattar jag inte tillvaron efter förtjänst. Idag har jag haft besök av Anne-Marie och det var riktigt kul att få visa upp min arbetsplats.
– Ojdå, har jag en så häftig utsikt från mitt arbetsrum?
– Hoppsan, tänk att just jag har så trevliga arbetskamrater och att vi sitter på ett så inspirerande sätt!
– Nej men är det verkligen möjligt att biblioteket är så ljust och inbjudande?
– Vad har det tagit åt alla studenter som sitter och arbetar här? De verkar så engagerade och glada!
– Tänk vilka fantastiska skapelser som finns utanför ateljén. Lyckliga barn som får möta dessa kreativa blivande lärare
– Ajajajaj, jag hade inte räknat med att bli indragen på idrottarnas salsalektion! Tack Torunn!
– Vilken timing att pricka FTL:arnas lysande dramatiseringar tillsammans med Mikael av sina namngiblishifierade skolerfarenheter !
Allt mitt tvivel över meningsfullheten i vår verksamhet känns väldigt avlägsen och med lätt sinne griper jag mig an uppgiften att schemalägga höstens kursstart. Och precis där känner jag att det är lämpligt att sätta PUNKT.
Tysta tankar 