Jan Löwstedt beskriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (snart länk?) hur förändringsiverna hotar centrala värden inom skola och förskola. Tron på att det är möjligt att styra med hjälp av modeller från företagsvärlden underminerar självförtroendet hos pedagogerna som stressas av kvalitetsplaner, utvärderingar, dokumentationskrav som ställer stora krav på intellektuell lojalitet. Tyvärr är det ofta förenklade patentlösningar på vardagens komplexa problem och den stora tröttheten breder ut sig – vad är det nu vi ska tro på?

Jag tror att lärarutbildningen är en del av denna romantiserande förändringskult. Nu är det dags att stanna upp och fundera över om inte själva talet om utveckling är det största hindret för verklig utveckling. Jag menar att tron på att det är möjligt att förändra skolan uppifrån blockerar den verkliga och nödvändiga förändringen, som måste komma underifrån och definieras utifrån lokala förutsättningar.

Möjligheten att påverka sin arbetssituation är den viktigaste faktorn för att skapa motivation och därmed motverka stress och utbrändhet. När jag möter kamraten med 30 års yrkeserfarenhet som på söndagen känner sig stressade inför morgondagens utvecklingssamtal eftersom hon inte har skrivit färdigt dokumentationen.
– Föräldrarna väntar sig att det ska vara välskrivet och med bilder!

Nu svajar min tilltro till ett system som i så hög grad belönar dokumentation och bedömning av det individuella barnet. Idag är det radikalt att prioritera kärnverksamheten – att vara med barnen.

Paul Young var stor på 80-talet. Rösten håller, men produktionen har inte åldrats i skönhet. Den svävande bandlösa basen, de pompösa körerna och det hopplösa trumljudet…

Everything must change

Jag håller inte med texten. Det finns delar av den nuvarande lärarutbildningen som är värda att försvara. Allt måste inte förändras.

Nu tror jag att budskapet har gått fram: FÖRÄNDRING ÄR INGEN NATURKRAFT – VI MÅSTE DISKUTERA INNEHÅLLET FÖRUTSÄTTNINGSLÖST.