Min lille vän 7

mlv14

Min lille vän är svag för kor. Han betraktar gärna flockens vandringar i hagen och funderar en del över det sociala spelet mellan medlemmarna.

Tjuren heter Clemens och har dominanta tendenser. Jag vet inte om han går att uppfostra till ett mer demokratiskt förhållningssätt. Korna verkar ganska nöjda och kalvarna får tidigt veta sin plats i hierarkin.

Den verkliga makten utövas av ett elektriskt stängsel.

Idag är jag ganska långt ifrån skolpolitik. Enbart en biologistisk dåre skulle använda naturanalogier för att analysera spelet mellan könen i människans värld.

Min lille vän 5

Skolverket oroar sig för kvaliteten på landets fritidshem.

Länk

Samtidigt sprids rykten om att den framtida fritidspedagogutbildningen riskerar att förskjutas från högskolan och förläggas till yrkeshögskolan. Konsekvenserna när det gäller forskning och sänkt status är lätta att räkna ut.

Min lille vän bekymrar sig över att de här diskussionerna förs bakom stängda dörrar. Det borde vara en nationell angelägenhet att försvara verksamheten och han efterlyser SKL:s röst i debatten.

mlv6

Min lille vän 4

mlv20

Efter helgen återvänder jag till en arbetsplats som surrar av rykten om nedskärningar och uppsägningar. Jag borde skriva en betraktelse över vad som händer när en grupp (lektorer) försöker ta över en annan grupps (adjunkternas) arbetsuppgifter. Hur uppstår företeelsen? Hur legitimeras den politiskt och i förhållande till avnämare? Vem driver den? Vilka allianser gör den möjlig?

Det finns en idyllisk bild av samverkan och kompletterande kompetenser. Tillsammans gör vi allt för att skapa en trovärdig utbildning utifrån barnens, studenternas och verksamhetens behov.

En annan mer hotfull tolkning av processen är att starka grupper har skapat en situation där de demokratiska processerna är satta åt sidan. Utvecklingen är inte möjlig att diskutera utan att stämplas som forskningsfientlig eller antiintellektuell.

Min lille vän och jag intar en avvaktande hållning, men håller brandsprutan i högsta beredskap.

Vikarieuppdraget – stålbad för pedagoger

Anne-Marie Körling skriver om svårigheterna för vikarier och frånvarande lärare att skapa bra undervisning.

Länk

Jag inser att lärarutbildningen inte tar upp de här socialt komplicerade situationerna och att studenterna riskerar att komma ut helt oförberedda till uppdrag som kräver stor smidighet och ideologisk uthålllighet om de inte ska malas ner i anpassningskvarnen.

Jag är nyfiken och tror att en hel del av läsarna har gjort sina hundår i vikariesvängen.

Har du tröstrika eller demoraliserande vikarieminnen att dela med dig av?

Sharing time!

vi

En omtänksam konstnärinna och mamma

Jag läser en krönika av Pernilla Hägg Nordström i den österlenska gratistidningen Nya Upplagan 34 (hemsidan ej uppdaterad) och inser att den handlar om Pojkaktig sångbok 1 och sången

Jag är en vanlig vampyr ,

som författaren menar har gett hennes dotter svår ångest och sömnrubbningar. Efter flera månader släppte skräcken med hjälp av Askungeterapi (i filmform?). Det var en ny fröken från “tuffa Malmö” som hade kommit till fridfulla Österlen med dessa nymodigheter.

När skivan släpptes 1996 blev det debatt och rubriken på Svenska dagbladets ledarsida tror jag var “Förskollärare uppmuntrar till styckmord och likskändning”. Det var sången om Hajarna som väckte dessa starka känslor. Tio år senare fick jag ett skamset brev från skribenten som erkände att hon skrivit utan att lyssna och att hon nu älskade skivorna som hon lyssnade på varje dag tillsammans med sina barnbarn.

Idag när det säljs rosa nappar med dödsskallar på i de stora varuhusen trodde jag att denna form av överhettade reaktioner var passerade, men vill gärna försöka anlägga ett historiskt perspektiv på striden om barnkulturens innehåll.

Musik har länge haft en uppfostrande sida och den borgerliga barnkulturen som växte fram i början av 1900-talet växlade mellan disciplinerande och romantiserande sånger. Det gällde att lära barnen goda vanor – men samtidigt skrev Alice Tegnér sånger som handlar om det fria barnet och dess möte med djur och natur (Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen, Mors lille Olle, När lillan kom till jorden, Blåsippan o.s.v.) Många av de här sångerna, som fick sitt givna medium i skolsångboken Nu ska vi sjunga, har fortfarande en stark ställning i skolan.

I slutet av 40-talet ifrågasatte Lennart Hellsing traditionen och boken om Bagare Bengtssons död väckte strid i kultursverige. Vilka ämnen var lämpliga att sjunga om? Har barn humor? Jag började skolan på sextiotalet och minns den underliga Maskeradvisan, den blodiga Eskimåsvisan, den absurda I Indialand, den sorgliga Lasarettsvisan och andra sånger som utmanade min trygga världsbild.

Sedan kom filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk och sångerna från Emils och Pippis världar trängde ut de Hellsingska underfundigheterna. Gulligheten och de ändlösa djurvisorna återskapade bilden av den oskyldiga barndomen. Jag menar att det är ett politiskt projekt att försöka dränka barn i en ideologi som till stora delar är nostalgisk. I en förskola som väljer att utöva sin makt under könsneutral täckmantel blir det viktigt att påvisa andra synsätt. Problemet är att det finns litet utrymme för en diskussion utan normativa förtecken.

Sångerna är inte skrivna speciellt f-ö-r pojkar. De är skrivna av vuxna män ur något som vi kallar ett manligt perspektiv. Detta är naturligtvis en bräcklig historisk konstruktion i ständig förändring – men ett nödvändigt analytiskt redskap för att synliggöra konflikten mellan olika synsätt.

Jag har inga tankar om huruvida pojkar eller flickor behöver mest stöd för att utvecklas, men är oroad över att många killar demonstrativt tar avstånd från de värden som skolan/förskolan försöker förmedla.

En traditionell enkel socialisationsmodell betonar förebildernas betydelse och då har ofta flickor en enklare resa in i modersrollen genom direkt imitation. Samtidigt är risken för reproduktion av bestående mönster besvärande. Pojkarnas identitetsskapande har ofta en fas av avståndstagande från modern. Att våga sjunga om hemska saker kan vara ett stöd i den processen. Men jag värjer mig från försöken att skapa modeller som snabbt riskerar att bli normativa tvångströjor. När Pernilla i slutklämmen utser Robert Plants och Jimmy Pages sensualitet och hårsvall till god förebilder blir jag lite bekymrad.

Är det ett oblygt försök att ställa in sig hos chefredaktör Lars Yngve?

Pdf av sångböckerna + CD1

Ansvar, skam och skuld – jakten på Svartepetter

Tomas Kroksmark skriver om Skolinspektionens syn på lärarnas ansvar när det gäller att se till att barnen når målen.

Länk

I Nyhetsbrevet framgår att man tänker sig att det är skolornas ansvar – dvs lärarnas – att eleverna ska nå målen i alla ämnen. Det betyder också att man tänker sig att orsaken till att alla elever inte når målen har sin orsak i lärarnas kompetens. Det är naturligtvis ett rimligt antagande men kan vi vara så tvärsäkra att lärarna är den enda orskan till att målen nås av alla elever/inte nås av alla elever?

Den propagandistiska synen av målstyrningen är naturligtvis att försöka få skolorna att anstränga sig – men när det kommer till en verklig analys av bristande måluppfyllelse är det mer komplicerat.

Vi har alltså tre komponenter som var för sig eller tillsammans kan förklara den svaga måluppfyllelsen: 1) lärarnas bristande kompetens, 2) målbeskrivningarna (i kombination med kriterietexterna) är fel i förhållande till vad som är möjligt att realisera i den lokala skolan/det enskilda klassrummet och 3) elever i svensk skola saknar förutsättningar att lära det som finns angivet som mål för skolan.

Det är möjligt att en del lärares trivs i rollen som syndabockar – men det är motsägelsefullt att avkräva ansvar av en grupp som är så hårt reglerad. Verkligt ansvarstagande innebär också en viss form av frihet.

I högskolans värld är det lite annorlunda. Studenterna matas med retorik om eget ansvar och de väljer hur och när de vill ta del av undervisningen  – eller utöva sin rätt till inflytande. Men när svaga studenter misslyckas känner jag mig ändå som en av de utpekade grundskolelärarna:
– Jag borde ha ansträngt mig mer!

Fem målmedvetna klematisknoppar

Fem målmedvetna klematisknoppar

Icke nu og icke nu… men nu!

Jag lullar runt i trädgården och försöker hänga med i allt som händer.

Tre dagar är en väldigt lång tid för en rhododendronknopp

Före:

rod1

efter:

rod2

I modern utvecklingspsykologi försöker vi undvika blomstermetaforerna och bilden av pedagogen som den gode trädgårdsmästaren har ersatts av mer aktiva förhållningssätt. Utveckling sker inte på ett förutbestämt sätt och samspelet med omgivningen är avgörande.

Men ändå…

Auktoritär och auktoritativ?

Jag brukar lyssna på Filosofiska rummet på hemvägen från landet på söndagskvällarna och blir sällan besviken. Veckans program hade en spännande rubrik och mina förväntningar var höga.

Kunskapssamhället 2.0.

Mänsklighetens samlade kunskap formligen exploderar, och med internet exploderar också kunskapsspridningen. Hur förändras samhället av all denna snabbtillgängliga kunskap och omvänt – hur förändras kunskapsproduktionen?

De tre gästerna försökte förklara skillnaden mellan information och kunskap. Det gick inte så bra. Till sist gav sig Håkan Arwidsson in på att beskriva skillnaden mellan att vara auktoritär och auktoritativ. Den här distinktionen, som återfinns i massor av managementlitteratur, kanske behövs för att motivera skolans existensberättigande i ett samhälle där alla andra hierarkier har monterats ner, m-e-n det kändes som om den filosofiska överbyggnaden rasade samman när Arwidsson helt frankt förklarade sina antaganden utifrån att “så måste det vara i en skola – att läraren vet bättre” (väldigt fritt citerat)

När den onda gamla makten motiverar sina övergrepp utifrån en klassisk maktfilosofi, ska då den goda moderna makten förstås som en högre form av rationalitet? Är det verkligen så att dagens lärare definitionsmässigt vill sina studenter väl, och att lärarnas tolkningsföreträde är förgivettaget? Då kanske det är dags att ta några steg tillbaka och försöka se skolan utifrån. Den vänliga maktutövningen upphör inte att förvåna mig över sina påhittiga förklädnader. I det här fallet tycks Arwidsson tro att tillit och undergivenhet uppstår ur någon form av naturlig överenskommelse. Jag anar att det är ur sekelgamla universitetstraditioner som en sådan tanke kan uppstå.

Kanske är det den statiska karaktären i Arwidssons ämne (historia) som gör det möjligt att fortsätta odla myten om skillnaden mellan auktoritär och auktoritativ. Vi som möter studenter i mer komplicerade situationer måste nog skaffa skarpare redskap för att analysera spelet mellan människor. Internet förändrar relationerna på många plan. Jag föredrar Googles mångsidighet och Wikipedias transparens framför den akademiska idealistiska referenskulturen.

kor

Jag hävdar att det till sist är upplevelsen hos mottagaren av undervisning som bestämmer relationens kvalitet. Avsändarens självbelåtna bild av sin eventuella “auktoritet” är en behaglig illusion som knappast tål det skarpa ljuset utanför universitetet. Varje verkligt förtroende måste erövras i mötet mellan fria individer. Titlar som “lärare” eller “professor” riskerar att försvåra detta relationsbygge.

Här kunde Lars Mogensen varit en aning mindre underdånig i förhållande till de förbluffande samstämmiga gästerna. Makten behöver inte mystifieras ytterligare.

Fredagsfärger – grönt och svart

En stor del av livet går ut på att veta sin plats. I en del religioner är det ett centralt moment att inte förhäva sig och att sluta anstränga sig för att nå världslig framgång. Genom att ge upp är det möjligt att försona sig med livets förgänglighet.

I skolans värld är en sådan hållning provocerande. Vi talar ogärna om gener och förutsättningar. I stället betonar vi individens möjligheter att forma sin framtid genom egna ansträngningar. Du kan om du vill!

Inte långt från Forsemölla på Österlen växer en grön grangren som har uppenbara svårigheter att inse att den faktiskt bara är en gren och borde växa snett neråt. Någonstans har längtan efter ljus blivit starkare än genetiken och nu strävar grenen uppåt.

Klickbar bild:
gran

Mer fredagsfärger

Livet på LUT utan Olle Holmberg

Jag började arbeta på Lärarutbildningen 2002. Det var året efter att den förra nya lärarutbildningen sjösattes och vi vikarier fick vi till stor del försöka hålla resterna av den gamla utbildningen flytande. Den ordinarie personalen var djupt engagerad i att förverkliga något som kallades Malmömodellen, som jag efter hand förstod var ganska unik i sin tolkning av utredningsdirektiven. De andra lärosätena undrade vad vi höll på med.

Det fanns en ideologisk djärvhet som var smittande för oss som befann oss inom Olle Holmbergs kraftfält. Det gick inte att förhålla sig neutral till visionen om:

  • Fusion av VFT, huvudämne och allmänt utbildningsområde
  • Den “reflekterande praktikern” som förebild
  • Ömsesidig nytta av samarbetet med partnerskolorna
  • Tidig praktik och betoning av kontinuitet
  • Arbetslaget som handledande enhet
  • Betonandet av de gemensamma dragen i olika former av lärarexamina. Förskollärare och gymnasielärare läste ibland tillsammans. Ett uppriktigt försök att montera ner hierarkier.

Läs Berättelsen om en lärarutbildning

Baksidan av denna hängivenhet kunde ibland vara en aning distanslösa lärarutbildare  som oftare diskuterade vad “Olle egentligen menade” än tänkte själv. Olle hade dessutom förmågan att omge sig med medarbetare som kunde bryta ner visionen till budget och kursplaner.

I ljuset av de senaste attackerna från staten mot lärarutbildningen är det lätt att bli nostalgisk. Jag läser det senaste numret av Pedagogiska magasinet och saknar min stridbare förre chef.

Länk till PM 2/09 – gå till sidan 69

Göran, Ingrid, Olle och Bo

Idag hukar de adjunkter som bär upp stora delar av grund- och uppdragsutbildning och inväntar uppsägningar. Självförtroendet är en aning darrigt och i arbetet med att skapa en konkurrenskraftig ansökan om examensrätter säljs de flesta ideal ut ganska lättvindigt. Maktpositionerna förändras och nya allianser uppstår.

Länk till Malmö högskolas hemsida