Min lille vän tycker att Mats bekymrar sig över saker som ligger långt över hans horisont. Vännen har fått tag på en gammal vinylskiva och spelar den oavbrutet. Det känns som om han försöker säga något.
P.S. Det är en aning oroande att jag har börjat skriva om mig själv i tredje person. Jämför med Mona Sahlin efter Tobleroneaffären:
– Nu är Mona trött. Det är dags för Mona att ta time out…
Å andra sidan blev hon partiledare efter några år.
Herr Gårman och tornhuset
Herr Gårman är en stark symbol för manlig trosvisshet. Övergångsstället ger en bräcklig trygghet och sannolikheten att bli överkörd på de vita ränderna är ganska stor i Malmö. Ungefär samma fara föreligger i de obefintliga diskussionerna om Lärarutbildningens framtid. Samtidigt är tystnaden öronbedövande.
Förhoppningsvis kommer rektor i tornhuset att få ett stabilt underlag i form av en utförlig konsekvensbeskrivning innan beslut tas.
Framtiden är spännande – onödigt spännande, enligt mig.
Det fyllde oss mer med häpnad än av skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp”
Många studenter tröttnar rätt snart på sina lärares tjat om reflektion. Jag försöker ibland förklara värdet av att se saker ur olika perspektiv och att de behöver träna sin kritiska förmåga. Antagligen vet de att tvivel är en form av lyx och att det till sist gäller att leverera det svar som vi lärare har bestämt har högst värde ur betygsaspekt.
Jag började blogga för att mitt eget tvivel inte hade någon form. Lojaliteten med systemet var ibland viktigare än min roll som självständig tänkare och jag stod inte riktigt ut med bilden av mig själv som lydig tjänsteman i utbildningsfabriken. Jag behövde träna mig i att tänka själv och formulera ståndpunkter. På något dunkelt plan tänkte jag nog att en lärare bör vara en förbild även när det gäller självreflektion.
Nu närmar vi oss en punkt där vi som jobbar på lärarutbildningen tvingas att bekänna färg. För många känns det ovant att inte befinna sig i en skyddad position. Att vara lärare är ett moraliskt utsatt yrke. Detsamma gäller för lärarutbildare. Det är inte längre självklart att tystnad är ett uttryck för lojalitet.
“Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sig mot land”
Det sipprar ut rykten om nedskärningar och omorganisationer.
Vi talar väldigt mycket om siffror och datum för eventuella varsel.
Vi talar en hel del del om kraven från HSV och regeringens utbildningspolitik.
Vi talar ganska lite om studenternas, kommunerna, föräldrarnas och barnens intresse.
Vi talar inte alls om vår egen vision.
“Vådligt är att dröja – farligt att gå vidare”
Jag fortsätter att gå igenom tänkbar litteratur för höstens nyantagna lärarstudenter. Gleerups nyutgivna Etik i professionellt lärarskap har ett spännande anslag och betonar läraryrkets moraliska dimensioner.
Min lille vän har svårt att förstå hur ett yrke kan vara så inriktad på att handla. Han vill hellre sitta vid sidan om mjölkaspannen och fundera. Tankarna reflekteras bra i den blanka ytan och ytans form skapar en illusion av fyllighet. Läraryrkets omedelbarhet och skoningslösa krav på beslutsfattande är inte lätta att förstå utifrån.
Kanske kan boken ge redskap att förstå komplexitet – studenterna bruka vara glada för enkla svar.
Jag lyssnar på filosofiska rummet. Ämnet är praktisk kunskap och det är en diskussion som skär rakt in i hjärtat på det förändringsarbete som lärarutbildningen genomlider. Mellan fronesis, techne och epistéme förväntas vi kunna röra oss. Just nu har epistéme kopplat ett strypgrepp på de övriga kunskapsformerna och det gör ont.
Förhållandet mellan adjunkter och lektorer riskerar att bli ansträngt om de nedskärningar som har aviserats träder i kraft. Det finns en uppenbar risk i att ledningen kommer att försöka hävda arbetsbrist för adjunkter och passa på att göra sig av med de icke-disputerade lärarna.
Tidigare har vi drivits av visionen att båda grupperna behövs för att skapa en bra utbildning. Adjunkterna har varit överrepresenterade i mentorsarbetet ute på skolorna och det har ibland varit svårt att hävda de praktiska och estetiska momentens värde – men som helhet har det funnits en respekt för olika kompetenser.
Jag efterlyser en konsekvensbeskrivning – går det att bedriva en trovärdig lärarutbildning utan adjunkter?
Tornhuset och fiskargumman
Det har blivit dags att introducera en annan figur: Vattenkannan. För oroliga läsare kanske jag måste påpeka att detta inte är inledningen till en ny pompös serie utan ett mycket tillfälligt inhopp. Jag ska försöka motstå frestelsen att göra om bloggen till en Staffan Westerbergsk orgie i figurer.
När den lille vännen är naiv och känslomässig, där är Vattenkannan illusionsfri på gränsen till cynisk. Han har förläst sig på poststrukturalistiska maktteorier och ser världen som en stor konspiration. Empati är inte Vattenkannans bästa gren, men ibland lyckas han sätta fingret på obehagliga samband.
Idag diskuterar de förslaget om en skärpning av skollagen när det gäller skolhälsovården.
Från 2011 ska alla skolor i landet inte bara ha tillgång till läkare och sköterskor utan även kuratorer och psykologer. Dessutom ska eleverna kunna få stöd av specialpedagoger.
– Det ska vara samma krav på skolorna oavsett var de ligger i Sverige, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) till Rapport. (TT)
Min lille vän, som har haft en ganska besvärlig skolgång, jublar. Äntligen tvingas kommunerna att se till att det finns resurser att hjälpa barn som far illa.
Vattenkannan däremot har redan genomskådat reformen. Först försämras villkoren i skolan. Genom att detaljreglera och avhumanisera verksamheten kommer fler barn att slås ut. Därigenom ökar behovet av individuella stödinsatser i form av speciallärare, kuratorer, psykologer och skolläkare. I stället för En skola för alla har vi En utsorterad skola för några där de andra är föremål för åtgärder.
Jag själv undrar över vad som hände med det kommunala självstyret…
Sydsvenskan skriver om det problematiska förhållandet mellan resultaten på nationella prov och de betyg som verkligen sätts.
I min värld finns det inget som heter “glädjebetyg” och det är svårt att bedöma skadorna av ett system som förvrider lärarnas fokus från det som borde vara skolans viktigaste uppgift: Att ge barnen barnen självförtroende och göra dem självständiga. Goda kunskaper är viktiga redskap i denna strävan.
Mål- och mätkulturen skapar rädda och kriteriefixerade individer som är lätta att kontrollera i vuxen ålder. Lärarna glömmer bort läroplanens portalparagrafer och ägnar sig åt att bryta ner de tusentals målen i bedömningsbara matriser
Jan Björklund menar enligt tidningen att det kan vara frestande för skolor att tulla på kravnivåerna för att framstå i bättre dager gentemot andra.
Han vill att skolorna granskas mer noggrant. Dessutom ska Skolinspektionen börja dubbelrätta de nationella proven för att komma åt alltför frikostiga rättningar av dem.
Förutsägbart, sa Bill. Obehagligt, sa Bull.
Min lille vän gömmer sig bakom en trädstam. Han tror att om man inte syns så finns man inte.
Nästa vecka ska jag förklara för honom vad Piaget menar med objektskonstans.
Min lille vän har ett klent huvud (eller inget alls om man ska vara noga) Däremot är han både händig och uttrycksfull. Skolgången har varit en ojämn upplevelse och jag har ägnat många utvecklingssamtal åt att förklara hans kvaliteter för oförstående lärare som har velat göra honom till föremål för diverse åtgärder.
De praktiskt-estetiska ämnena (ja det är en problematisk benämning som delar upp livet i onödan) har varit andningshål för honom och som vårdnadshavare har jag varit tacksam att det funnits frirum i den hårt målstyrda skolan. Nu ska dessa täppas till och Skolverket föreslår åtgärder:
Det var roligt så länge det varade!
Tomas Kroksmark skriver Sveriges skarpaste utbildningsblogg. Där jag famlar, muttrar, ironiserar och skäller – där snittar Kroksmark elegant upp motsägelserna i den nya skolpolitiken och lämnar den blödande i vägkanten. (Okej, ibland låter jag mig ryckas med av bildspråket)
Jag ska inte försöka sammanfatta budskapet, men den nationella vurmen för målstyrning borde ha fått en avgörande knäck.
Min lille vän är lika imponerad.
Tysta tankar 