Jag möter handledare som är bekymrade över att lärarstudenterna inte känner till kursplanemål och betygskriterier. Min spontana reaktion är att skylla på tidsbrist, resurser och allt annat viktigt som ska hinnas med. Till sist inser jag att det inte finns något försvar och gör en dubbel pudel. Om jag jobbar på den här högskolan får jag nog ta ansvar för helheten.
Jag åker runt på VFT-besök och det är ganska ansträngande att vara stöttande och bedömande mentor samtidigt. Betygsättning är en grannlaga uppgift och kriterierna för termin sju krävande på många plan.
För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten
• kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna tvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.
Vi diskuterar vad som krävs av studenten i fråga om att kunna knyta sin undervisning till undervisningsmål och betygskriterier. De duktiga studenterna fattar snabbt poängen och rabblar kursplaner och lokala arbetsplaner. Allt ska relateras till mål och allt ska kopplas till teorier om lärande.
Samtidigt vet jag att det barnen minns bäst av dagen är det bländande skenet från brinnande magnesiumband. Jag undrar om det fortfarande går att köpa?
Mikael skickar länken som påminner mig om vad musik egentligen handlar om.
Jag inser att det går att skala bort det mesta men att en skola utan känslor är död. De här barnen från Staten Island berättar en historia och de gör det direkt från hjärtat. Kanske imiterar de en film, kanske är de drillade av en nitisk lärare – men jag tror mig se någonting som man skulle kunna kalla äkta känslor och tror att barnen också sjunger utifrån egna erfarenheter.
Arbetet med att definiera flumpedagogik går vidare. Filmen innehåller en viktig ledtråd.
Morrica skickade en länk med mer info om barnen och läraren.
I en ambitiös genomgång presenterar Skolverket en undersökning vad det är som avgör barns skolprestationer.
Effekten av de förändringar som rapporten belyser är att skolan blivit allt mindre likvärdig. Stöd från hemmet har fått större betydelse för elevernas möjligheter att nå bra resultat eftersom skolan blivit sämre på att kompensera för elevers sociala bakgrund och olika förutsättningar.
Den kompensatoriska strategin är en riskabel väg att uppnå likvärdighet och rapporten pekar på svårigheterna med att förena kontroll och frihet. Men är det verkligen en väl underbyggd slutsats att “skolan blivit sämre på att kompensera”?
Det kan finnas en rad andra förklaringar – tänk om det är skillnaderna mellan barnens uppväxtvillkor som har ökat? Bilden av skolan som den stora problemlösaren verkar inte problematiseras, men jag har bara läst sammanfattningen.
Det finns anledning att återkomma i frågan.
Jag ramlade in på en utställning om grafisk design och mötte Corita Kents tankar om utbildning. Henne borde jag väl ha stött på tidigare?
Det är oroande att svensk lärarutbildning har så få perspektiv! Jag är bekymrad över att våra studenter tror att Vygotskij är den ende som har funderat över barns lärande.
Förstora bilden!
Nästa möte är den 14/10 kl. 17.15-19.00 i sal A440 på Orkanen Nordenskjöldsgatan 8. Länk till anmälan
Vi kommer att diskutera erfarenheter av att tillhöra ett underrepresenterat kön inom utbildningsväsendet.
Länk till inbjudan pdf – sprid gärna!
————————————————————————
Det manliga nätverket arbetar vidare. Förhoppningen är att vi hittar en form som känns angelägen för deltagarna. Då måste det finnas utrymme för att prata om egna erfarenheter. Annars är det inget nätverk.
Hur påverkar aga barns intelligens? Går det att banka fram vett? Nu finns det en rapport som beskriver konsekvenserna av aga. Jag, som är en hängiven motståndare till fysisk bestraffning, skulle gärna se att en sammanfattning tatuerades på misshandlande föräldrars kroppar.
I en annan undersökning intervjuades över 17 000 studenter i 32 olika länder, däribland Sverige, om sina erfarenheter av aga under barndomen och ungdomen. Deras uppgifter jämfördes med nationell statistik över intelligenskvoten i respektive land.
Analysen visade på en stark koppling mellan studenternas rapporterade förekomst av barnmisshandel och de allmänna IQ-nivåerna i landet.
Ökad förekomst av aga minskade IQ. Sambandet var starkast för de barn som blivit slagna också när de var i tonåren.
En förklaring till den negativa påverkan på intelligensen anses vara att upprepat våld i familjen leder till kronisk stress hos barnen. Detta kan i sin tur leda till bestående posttraumatisk stress vilket också riskerar att försämra intelligensutvecklingen.
Just idag lägger jag undan min vetenskapskritiska sida och hyllar forskning som redskap för samhällsförändring.
Mitt mål är att hålla flumpedagogikens fana högt, men de senaste veckorna har jag slarvat. Kurslederi och studentbedömningar tvingar in mig i ett hörn av målstyrning och tydlighet.
Jag tänker att man ska vara rädd om sitt dåliga rykte – det tar lång tid att bygga upp och går väldigt snabbt att förstöra.
I brist på eget flum hänvisar jag till flumpedagogen som är vårt huvudorgan.
Sand och vatten - garanterat flum
Det är en svår fråga och min rädsla för att framstå som fördomsfull styrde länge mina tankar. Sara Azmeh Rasmussen beskriver problemet och jag inser att det är skönt att få sin världsbild formulerad av någon annan.
Medan jag och de flesta andra är synliga, blir kvinnan innanför niqaben osynlig, identitetslös. För identitet är inte ett namn på ett ID-kort, inte heller en kulturell och politisk markering. Identitet förmedlas till klasskamrater, kollegor och andra genom ansiktet och kroppshållningen. När människor är dolda men samtidigt närvarande, leder det till orimliga påfrestningar och ett obehagligt psykologiskt klimat i skol- och arbetsmiljön.
Niqab skapar utan tvivel en ohållbar situation i skolor och på arbetsplatser, där åtskillnaden, som ju är avsikten med plagget, blir en barriär mellan bäraren och omvärlden. Den täckta kvinnan är frånvarande och samtidigt närvarande, hon reser en mur mellan sig och världen, och kräver samtidigt att bli behandlad som en fullvärdig individ och att bli inkluderad i gemenskapen.
Det är svårt att tänka sig många yrken som kan utövas på ett professionellt sätt med ansiktet dolt. Men arbete inom barnomsorg ställer än högre krav på kommunikation och förmedling av värden. Om religiös tro får någon att leva i en paradox, att befinna sig fysiskt i samhället, men samtidigt söka en symbolisk isolation, kan inte denna dubbelhet bli andra medborgares ansvar.
De praktiska och yrkesmässiga argumenten är nog för att rättfärdiga ett förbud mot ansiktsslöjor i vissa offentliga rum. Men den principiella sidan av saken är väl så viktig, och den handlar om den demokratiska paradoxen och toleransens gränser.
Hur hårt kan vi spänna den elastiska toleransen innan den brister?
Kanske är det viktigt att förstå var gränserna för toleransen går? Det är ingen mänsklig rättighet att bli lärare och när Alias rättighet att välja yrke krockar med mina tankar om att män och kvinnor ska kunna arbeta tillsammans – ja då tar jag ställning för den senare principen. Den är överordnad andra hänsynstaganden.
Det ögat möter
Tysta tankar 