Jag är medlem i en bokklubb

Detta trodde jag inte skulle ske. Men erbjudandet från förlaget Bakhåll är alldeles för bra för att låta bli och jag ingår numera i något som kallas kärntruppen.

I det generösa introduktionspaketet ingår bland annat en introduktion till Kafkas författarskap som är lysande.

Kanske är det den klassiska novellen Förvandlingen som känns mest drabbande. Jag går och lägger mig som en ganska engagerad och kreativ universitetsadjunkt och vaknar som – en skalbagge?

Antagligen kommer jag att läsa om de samlade skrifterna i den nyöversättning som har fått lysande kritik.

Det känns bra att kunna sätta ord på den ansträngda situationen inom lärarutbildningen och Kafka är alltid aktuell. Och fruktansvärt rolig!

Ett obehagligt läge

simma

Stämningen på jobbet är en aning spänd. Logiken bakom de s.k. turordningskretsarna visar sig vara helt obefintlig och enligt de centrala personalhandläggarna är det centrala begreppet “arbetsbrist” enbart en teknisk och juridisk term som i stort sett låter arbetsgivaren byta ut vem som helst.

Lars Hemzelius och Anna Anka

Det är bra när åsikter renodlas. Den duktige läraren, engagerade handledaren och stridbare LR-fackrepresentanten Lars Hemzelius ger Folkpartiets skolpolitik både ansikte och underkropp i en debattartikel i Sydsvenskan. Läs och gråt!

Länk

På samma sätt lyckas Anna Anka ge röst åt en riktigt reaktionär kvinnosyn och det är väl bara att gratulera KD som har fått ett representativt språkrör. Konstigt nog tycks kvinnoförbundet tveka inför en del av Ankas åsikter.

Länk

Jag har tidigare kritiserat satsningen på genuspedagoger men inser nu att det kanske behövs några sådana i alla fall…

Larv - förstora!

Larv - förstora!

Politisk styrning av lärarutbildning?

malmö

Jag läser på Skolporten om en ny avhandling av Joakim Krantz som diskuterar den politiska styrningen av Lärarutbildningen:

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– I botten av den här kritiken ligger en politisk misstro mot lärare och lärarutbildare och de anspråk som riktas mot dem går ut på att de ska uppvisa engagemang och lojalitet mot den politiska styrningen. Lärarna måste hela tiden visa på effekter och resultat, vilket leder till att deras professionella självständighet begränsas. I de självutvärderingar som lärarutbildningen gör ligger hotet om att förlora examensrätten och skvalpar. Det blir väldigt tydligt att myndigheterna använder examensrätten som ett maktmedel och det här leder till att självutvärderingarna mer handlar om att visa sig duktig än att hitta vägar till utveckling.

Länk

Tack Annika för tipset

Evidensbasering och utbildning

Inom beteendevetenskapen finns hos många en dröm att kunna mäta effekterna av insatt program. Inspirationen kommer naturligtvis från de naturvetenskapliga och medicinska fälten. I dagens Sydsvenska berättar en forskare om arbetet med att dokumentera effekterna av föräldrautbildning i Lund.

Tidigare har Skolverket haft i uppdrag att utvärdera vilka antimobbningsmetoder som “verkligen ger resultat”. Dessa har då fått en form av kvalitetsmärkning och kallas ibland på lösa grunder evidensbaserade. Tyvärr har det ofta varit ganska dålig forskning med slarviga referensgrupper och svårtolkad statistik. Oftast har undersökningarna byggt på enkäter med deltagarna som med stor sannolikhet var nöjda med sig själva.

Nu ska Lund försök utvärdera effekterna av föräldrautbildning genom att mäta halten av stresshormoner i saliven före och efter utbildningen. Antagligen är allt bättre än enkäter.

Samtidigt ser jag på AxessTV att det finns forskare som menar att stress ger genetiska effekter och att de med samma metoder försöker beskriva effekterna på arvsmassan hos gravida kvinnor som var med den 9/11 i NY.

Min nyfikenhet är väckt. Jag vill mäta stresshormonnivån hos våra studenter!

Tidigare inlägg om föräldrautbildning

Förstora!

Min lille vän 63 – huka er gubbar, nu laddar han om!

Det manliga nätverket på Lärarutbildningen fortsätter att träffas. Igår diskuterade vi könsmaktsordning och genuspedagogik. En mild tolkning av samtalet är att vi inte är helt överens i alla frågor. Nästa gång ska Fredrik försöka övertyga oss om att “rättvisa övervinner allt”.

Ett nätverk är en skör organisation och just nu är det viktigaste att de som kommer upplever träffarna som meningsfulla. På sikt kan vi gripa oss an de stora frågorna:

  1. Öka rekrytering av män till lärarutbildning
  2. Minska studieavbrotten
  3. Underlätta inträdet i yrkesliv
  4. Förändra världen

Läs mer på (länk)

Det var bättre förr. Då såg svenska folket samma teveprogram och skrattade åt samma skämt. Störst av de stora var Lennart Hyland och i ett historiskt program medverkade statsminister Tage Erlander. Jag tror att det var första gången som en politiker drog ett skämt i teve och reaktionerna blev starka.

63

Tage Erlander

Missa inte ett stycke tevehistoria: Länk öppnas i nytt fönster.

Min lille vän skrattar fortfarande åt fräckisen om prästen som tog med sig pistolen upp i predikstolen och jag tycker det är något skolpolitiskt rörande med föräldrarnas omtanke om lille Tage:

– Akta pöjk, han ska köstes på!

Den konkurrensutsatta lärarutbildningen

Rektor och dekan argumenterar för att Lärarutbildningen är konkurrensutsatt. Lund och Kristinstad hotar att bygga upp rivaliserande verksamheter och de förändringar som sker är nödvändiga för att rädda Malmö högskolas framtid.

Samtidigt möter jag förtvivlade kolleger som menar att just de varslade personerna utgör själva ryggraden i ämnet och åldersinriktningen mot yngre barn.

Först har jag svårt att få ihop dessa två budskap men efter ett tag klarnar bilden. Det är själva ryggradslösheten som är poängen och möjliggör en väldigt flexibel hållning till den proposition om ny lärarutbildning som förväntas komma till hösten. Jag har lite svårt att vänja mig vid tanken på h-å-l-l-n-i-n-g-s-l-ö-s-h-e-t som konkurrensmedel, men det mycket som jag inte förstår nu för tiden.

En bra dag!

Jag har varit gnällig länge och delvis låtit mig uppslukas av tråkiga diskussioner om lärarutbildningens framtid.

Idag kom jag på varför jag gillar mitt jobb.

Vi tar in 350 studenter och det tar några veckor innan de har funnit sig tillrätta. Mycket handlar om att hitta sin plats i gruppen. Vi åker ut till en liten skog som heter Törringelund och har teambuilding (jag vet, det är ett fånigt ord). Skog är kanske att överdriva, men för många studenter tycks det vara en stor utmaning att ta sig dit och hitta mötesplatsen.

De jobbar i grupper och ska ta sig igenom 9 stationer som ställer höga krav på samarbete och kreativitet. Efter den här dagen brukar det bli en annan stämning. Vi bygger ett samförstånd och börjar lita på varandra. Den känslan vill jag att studenterna tar med sig in i sin utbildning. Snart är smekmånadsfasen över – då börjar det på riktigt.

Idag var det dessutom fint väder. Snälla människor har tur.

team

Ett anspråkslöst förslag

Jag får mycket uppmuntran från kolleger efter debattartikeln i Sydsvenskan. Någon menar att det är dumt att förstärka motsättningen mellan adjunkter och lektorer och att “det faktiskt finns lektorer med både lärarexamen och undervisningserfarenhet”. Det är sant och jag ska försöka undvika den formen av onödiga påhopp.

Mer besvärande är tystnaden från den disputerade bänken. Kanske är det karriärmässigt självmord att ta ställning i en känslig fråga, men tills motsatsen är bevisad antar jag att de som tiger sympatiserar med de föreslagna åtgärderna. Det är svårt att se något neutralt läge och ledningen tycks lita på lektorernas stöd för “kompetensväxlingen”.

Återigen generaliserar jag. Det finns faktiskt en disputerad person som i Maj 2008 föreslog att lärarutbildningen skulle organiseras på ett sätt som inte tilldelar adjunkterna en andraplansroll i grundutbildningen. Läs och fundera över vilka följder förslaget skulle få för de disputerade som grupp.

Mitt förslag är att vi istället för dagens lärarutbildning, med en rad olika inriktningar och skiftande studielängd, inför två olika lärarexamina:

En på så kallad grundläggande nivå, kandidatexamen, efter tre års studier och en på avancerad nivå, masterexamen, efter ytterligare två års studier.

Låt dessutom den nya examensordningen gälla oavsett om du skall bli lärare inom förskola, grund- eller gymnasieskola. För det är inte rimligt att längden på utbildningen skall följa längden på dem man undervisar. Forskning visar att det är de yngsta barnen som har störst möjlighet att lära, skall de då inte möta lärare med stora ämneskunskaper.

De studenter som väljer att läsa i tre år kommer ut som duktiga lärare, redo att axla ansvaret på förskolan eller i klassrummen. De som däremot väljer att ta en masterexamen får en behörighet till forskarutbildning och kommer till skolorna med en gedigen skriftspråklig kompetens och analysförmåga. Redo att ta sig an fler arbetsuppgifter och ett större ansvar till en högre lön.

Vad vinner man på detta? Jo, genom att ha en tydlig progression i utbildningen blir den likvärdig med annan högskoleutbildning, vilket jag tycker är rimligt. Men framför allt skulle det på sikt ge oss lärare av två typer i skolväsendet.

De som har en treårig lärarutbildning kommer det att finnas flest av. De gör allt det arbete som krävs för att förskolor, grundskolor och gymnasieskolor fungerar till vardags, medan deras kolleger med längre utbildning bidrar med utveckling och kritisk distans till denna vardagliga praktik. Och därmed också till en positiv utveckling av svensk skola.

Det var ett mycket djärvt förslag. Fem månader senare arbetade inte Maria Sundkvist kvar som chef på Malmö Högskola.

lärarutb

Tur att man inte är konspiratoriskt lagd.

Björklundmotståndet 2.0

groI en välformulerad artikel i  Aftonbladet kritiserar Eva-Lotta Hultén Jan Björklunds skolpolitik.

Länk

När jag för något år sedan frågade Jan Björklund vilken pedagogisk forskning han stödjer sin skolpolitik på så kunde han, trots att jag ställde om frågan på tre olika sätt, ändå inte nämna namnet på en enda pedagogikforskare (för den som inte tror mig har jag intervjun bandad). Det är alltså i denna fundamentala brist på kunskaper och underlag som babblet om ”kunskapsskolan” utformas; men, än värre, också i en avsaknad av inlevelseförmåga. På frågan vad man ska göra åt att så många elever tycker det är tråkigt att gå i skolan fick jag det skrämmande svaret att det är ”naturligt” och inget att göra åt.

I stället för att satsa på och utveckla sådan pedagogik som visat sig stimulera barns egen motivation och skapa sammanhang och mening i skolans undervisning gör man nu tvärtom. Det är kontraproduktivt på alla punkter (att den som trivs och har roligt också lär sig bättre är väl belagt) och inget annat än flum. Dessutom är det grymt. Skolan är visserligen en förberedelse för livet utanför och efter skolan men också en värld i sig, där barn och unga tillbringar väldigt mycket tid. Att inte satsa på att göra denna tid så lustfylld och meningsfull som möjligt är något mycket värre än flum, det är barnplågeri.

Fortsätter vi på den nu inslagna vägen riskerar vi att få en skola totalt urvattnad på sammanhang, lustfylldhet och mening – och i slutändan på verkligt lärande.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och tycker nog att Eva-Lotta har förtjänat en flumpetröja