Tate modern är också ett fantastiskt museum. I den pampiga entrén sitter skolklasser och tecknar av det hisnande perspektivet.
Från fiket har man en bra utsikt över sevärdheter och bedrövligt väder.
Museet är fullt av barngrupper. Det här gänget håller på att klä på sig. Kolla stilen!
Förstora!
Jag uppdaterar det här inlägget som på något sätt diskuterar vad det är våra ågodelar gör med oss. När blir jag min slips, min bil, mitt hus?
Efter några dagar i London börjar jag få kläm på det här med “stiff upper lip”.
Chelsea
Vi bor i Chelsea och här i den fina världen pratar man inte ens om de där andra som bor i de skabbigare delarna av världsstaden. Mellan husen ligger privata parker och på gatorna står tyska bilar på parad.
Den svenska debatten om bristen på män i förskolan känns väldigt avlägsen!
Länk till Sundsvalls tidning – tack Annika!
Kan en orm svälja en låda?
Saatchis museum för modern konst ligger vid Kings road i Chelsea. Det muséet tycker jag om.
Fast jag gillar allt som är gratis.
Orientexpressen är inte gratis
Jag har tidigare kritiserat skolans värdegrund för att vara vag och motsägelsefull.
Desutom har jag motsatt mig den otidsenliga idén om att staten ska trycka på individer uppfattningar om hur vi ska förhålla oss till varandra. (Läs mer om Tännsjös kritik)
Nu överger jag båda dessa positioner och hyllar tanken på att skolan behöver ett nationellt dokument som beskriver vilka värden det är som ska genomsyra skolans verksamhet. Det är alltså inte upp till varje kommun att bestämma vilka etiska grundprinciper som ska ligga till grund för undervisningen.
Skolan skall främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten. Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling.
Tendenser till trakasserier och annan kränkande behandling skall aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.
Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.
Just nu lider jag med de lärare och skolledare som försöker ta sitt uppdrag på allvar i en kommun som öppet signalerar ett helt motsatt förhållningssätt.
P.S. Så var det med den tystnaden.
P.S.S. Roligast är ändå Ljungmans uppblossande omtanke i Svd:
– Vår uppfattning är även att byggnaden inte är fräsch.
Att läsa studenttexter om läroplaner och styrning är ett äventyr. Det innebär att jag måste kunna svara på vad det egentligen är som står i de styrdokument vi kräver att studenterna ska kunna redogöra för.
Just den här formuleringen ur Läroplanen för förskolan är magnifikt svårtolkad:
“Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”
Jag undrar vilka könsmönster det är som är “traditionella” och hur jag gör för att skilja ut dessa från andra könsmönster som då skulle vara “icke traditionella”?
Går det över huvud taget att tänka sig en “könsroll” som i någon mening i-n-t-e är “traditionell”? Är det då fortfarande en “roll”?
Jag är orolig för att staten tar sig stor frihet att etablera nya normer över huvudet på medborgarna. Någon utser sig till bärare av “det nya och rätta” och använder utbildningsväsendet till att implementera ideologin.
Och här sitter jag och kontrollerar att studenterna svarar rätt.
Jag läser tentor och lider med studenternas försök att komma tillrätta med det här svårfångade genusbegreppet.
I Indien är tonen mer direkt. Den nya självständiga kvinnan behöver en scooter för att kunna försörja sig – men kanske är det lättare för henne om hon kan gå till en tjejaffär och handla?
Just4her – where every girl is a celebrity
Niklas Orrenius antyder att svenska föräldrar har för mycket tid och att vi oroar oss över fel saker. Kanske gäller detsamma för högskolelärare.
I morgon börjar en kurs som heter Perspektiv på barndom och jag vet att vi kommer att diskutera begreppet “Det kompetenta barnet” som är en modern och nödvändig nödvändig motbild i förhållande till äldre sätt att se på barnet som passivt och hjälplöst.
Samtidigt skannar jag vidare och kommer till mitt klassfoto från andra klass. Året är 1963 och Beatles har varit i Sverige. Den tuffaste killen hade lång lugg som sin storebror. Vi andra följde efter.
Att arbeta på Malmö Högskola är ett intellektuellt äventyr. Vi formulerar visioner och försöker skapa respekt för något vi kallar akademiska professionsämnen. Vi är den nya fräscha högskolan som ska öppna akademin för nya grupper i invandrar- och arbetarstaden Malmö.
Kanske behövs Lunds universitet för att vi ska veta vem vi är? Den här polariseringen fungerar bekräftande och vi kan fortsätta att bygga myten om vår folklighet. Samtidigt behöver bara HSV skaka lite på kopplet för att vi ska räta in oss i ledet och avskeda adjunkter. Hotet om uteblivna examensrättigheter är kraftfullt och de flesta av principerna verkar vara till salu.
När universitetssjukhusen Malmö och Lund nu ska slås samman känns det underligt att vi inom högskolevärlden fortsätter i den här konstgjorda rivaliteten. Jag tror inte vi har råd att låta bli att samarbeta.
Min lille vän har blivit intresserad av musik och funderar på att börja läsa vid Musikhögskolan i Malmö – som hör till Lunds universitet. Samtidigt är han en aning bekymrad över den studentikosa spritromantiken och unkna kvinnosynen i Sten Bromans värld. Länk till citat.
P.S. Jag vet att det finns en högskola i Kristianstad.
Jag är ingen dålig förlorare, men kan inte låta bli att fundera över hur Delegationen för jämställdhet i högskolan fördelat sina 25 miljoner kronor. I en debattartikel förklarar Pia Sandberg Wiklund och Pontus Ringborg vilka brister som de bortvalda ansökningarna uppvisar.
För det andra brister det i analys av varför (min kursivering) en låg andel kvinnor eller män på ett visst utbildningsområde är något som bör åtgärdas.
Jag har varit med i en referensgrupp som utifrån ett regeringsuppdrag skulle förslå åtgärder för att förbättra könsbalansen vid lärarutbildningarna och menar att just denna frågan lyftes bort från alla diskussioner. Eftersom män och kvinnor ur ett likhetsfeministiskt perspektiv definitionsmässigt ä-r lika var det politiskt omöjligt att beskriva (eller analysera villkoren för) vad det var för kvaliteter männen skulle tillföra. De fackliga representanterna blockerade effektivt dessa diskussioner.
På lärosätena görs många insatser för att utjämna obalans mellan kvinnor och män. Ofta är den enda grunden ett outtalat antagande att kvinnor eller män i kraft av sin könstillhörighet tillför något speciellt.
Här talar utredarna med dubbel tunga och är utstuderat dubbelbestraffande. Den som diskuterar femininiseringen av högskolan (eller utbildningsväsendet i stort) riskerar att bli betraktad som essentialist eller (ännu värre) biologistiskt anfrätt. Utredarna väljer att förlöjliga dem som tror att män är bärare av någon särskild kvalitet och solidariserar sig samtidigt med den rådande maktordningen.
På samma sätt är det naturligtvis sant att studenter med invandrar- eller arbetarklassbakgrund inte med automatik tillför något “speciellt” – men det är ett rimligt antagande att just dessa grupper bär upp erfarenheter som är underrepresenterade i högskolevärlden.
Därför är det viktigt att stödja de ansatser till nätverksbyggande för manliga studenter som finns på en del lärarutbildningar. Delegationens nedlåtande ton rimmar illa med rapporten Man ska bli lärare och de förslag till åtgärder som fördes fram där.
Vilken roll spelar könet?
Tysta tankar 