Jag läser den här krönikan från Borås tidning och känner igen det mesta.
Frågan är om det går att bryta mönstret? Det är verkligen lockande att ha en universalsyndabock.
I någon missriktad omtanke att värna personer görs de istället till grupper där ingen individ längre syns. Det som gör varje människa unik – deras intellekt, humor, sociala begåvning, egenheter – suddas bort med det kollektiva radergummit tills det enda som återstår är det som inte går att sudda bort. Kön, etnicitet, hudfärg. När vi borde sträva efter färgblindhet avkrävs vi alla istället det motsatta.
Och den allmänna slagpåsen är de vita männen. En verbal spottkopp där inget problem är för litet eller stort att skylla på. Allra värst är de vita heterosexuella medelålders männen. De är inte längre subjekt utan objektifieringens sista utpost.
Ibland väljer jag bilder utan att ha en plan eller budskap. Det är min postmoderna sida som spelar mig olika spratt.
Tysta tankar 