Bäst i klassen – nu är det på riktigt!

Jag sitter på en flygplats i Finland och försöker ta in detaljerna i propositionen (Länk). Det är en ganska overklig situation och jag famlar i texten. Ojdå – blev fritidspedagogutbildningen bara treårig? Hur gick det till?

Genusfrågan lyfts i 7.7 och nu är det tydligen en viktig fråga att utjämna könsbalansen inom förskola och skola. Förhoppningsvis lyckas utbildningsministern förmedla detta allvar till de delegationer (DJ och DEJA) som har intagit en mycket svävande hållning till åtgärder.

Regeringen anser att det är viktigt att universitet och högskolor och skolor arbetar aktivt med att öka rekryteringen av män till lärar- och förskollärarutbildningen och också med att minska avhoppen från dessa utbildningar där det är en betydligt större andel män än kvinnor som inte fullföljer utbildningen. Några ytterligare exempel på åtgärder som lärosätena kan genomföra är insatser där man aktivt arbetar för attitydförändringar med informationsinsatser för t.ex. studie- och yrkesvägledare i grundskola och gymnasieskola, samt med behörighetsgivande och studieförberedande utbildningar i regi av lärosätena, nätverk och mentorer.

Svd, DN, Sydsvenskan

Akademiserade professionsutbildningar

Jag befinner mig i ett frostnupet ostligt grannland i en stad som är döpt efter en svensk kung. Vi planerar ett nordiskt samarbete inom EU och jag lär mig mycket av mina kolleger.

De danska högskolelärarna beskriver att politikerna har genomskådat och övergett retoriken om akademiserade professionsutbildningar. Nu blåser vindarna mot en stark praxisförankring och försöken att skänka status åt vård- och omsorgsyrken genom förvetenskapligande av grundutbildningen ses som en pinsam parantes.

Jaha – då vet vi vad som väntar  oss om några år.

Lösa spekulationer

Landets lärarutbildningar surrar av rykten om anledningen till att lärarutbildningspropositionen skjuts upp. Nu tycks det vara oåterkalleligt och på torsdag gäller det!

länk

Ett rykte säger att Jan Björklund i sista stund försöker förankra förslaget hos den röd-gröna oppositionen och att Socialdemokratin upptäcker att det finns politiska vinster att göra. Kanske håller Marie Granlund på att skaka av sig den uppgivna och undergivna hållningen som präglat oppositionens skolpolitik de senaste åren? Men vad gäller diskussionerna?

Det ursprungliga namförslaget  “Bäst i klassen” kanske skulle kunna framstå som aningen mindre elitistiskt om det fick en socialdemokratisk retorisk svans.

“Bäst i klassen – fast alla ska med”

Rött och blått i skön förening
Rött och blått i skön förening

Klädkoder igen

Jag missade debatten om barnskötaren Mats Mügges profilbild på Facebook. Många kloka åsikter vädrades hos Christer (länk) och en del principiella positioner klarlades.

På pappret har vi värdegrund, åsiktsfrihet och yttrandefrihet – i realiteten opererar förskolorna på en marknad och kunden bestämmer vilka regler som gäller.

Jag har ett kluvet förhållande till vänsterns ikoner och blir ganska illa berörd av öststatsnostalgi och diktaturromantik. De här tröjorna kanske också är “ironiska”.

“Bäst i klassen” – ny tid den 11/2!

Länk till inbjudan

Utbildningsväsendet håller andan.  Torsdagen den 11/2 ska regeringen enligt ryktet presentera propositionen till ny lärarutbildning. Efter många förseningar är det alltså dags att avslöja innehållet i det förslag som Jan Björklund menar ska rädda svensk skola undan sotdöden. Utredningen har omgärdats av stort hemlighetsmakeri och läckorna har varit få.

Titeln på propositionen lär dock vara svårslagen i sin pompösa elitism och ofrivilliga komik:
“BÄST I KLASSEN”

Proposition (länk till ärendeförteckning)
Bäst i klassen – en ny lärarutbildning
U2008/7973, 8277/UH
U2010/549/UH m.fl.

"Bäst i Klassen"

"Bäst i Klassen"

Tänk att döpa en proposition efter sig själv! (Länk)

Jag försöker navigera på riksdagens och regeringens hemsida för att hitta några detaljer om formerna för presentationerna. När det gäller tillgänglighet och uppdatering blir betyget lågt. Björklunds tre pressekreterare kanske har annat att sköta? (Länk)

Uppdatering

Svd 1, 2

IT i lärarutbildningen – ja tack!

Det har länge funnits ett missnöje med hur landets lärarutbildningar har arbetat med IKT-frågor. Trots skarpa skrivningar i examensordning och kritik från HSV verkar det svårt att skapa verkliga resultat när det gäller nyexaminerade studenters kunskaper.

En del menar att det handlar om tydlighet och examinerbara färdigheter (datorkurser) andra anser att de här färdigheterna måste infogas i någon form av meningsfullt sammanhang. Lärarutbildningsutredningen vill också spä kraven och påstår att IKT-perspektivet både ska “genomsyra och prägla” utbildningen. Förutom det parodiska bildspråket är det lätt att hålla med.

På hemsidan finns det en rapport från konferensen den 3/2 om IKT-lärandemål i lärandeutbildningen.

Länk

Bambuser verkar vara lösningen på det mesta – och jag ligger som vanligt tre steg efter.

S.O.S. – äntligen!

Ett tomrum i den pedagogiska debatten är på väg att fyllas.  Ingrid Carlgren, Solweig Eklund, Olle Holmberg, Sven-Eric Liedman och Jan Thavenius startar en digital tidskrift Skola och samhälle – S.O.S.

Länk

Det kan bli hur bra som helst.

Javisst, herr minister!

Rapporten  från Skolinspektionen om bristerna i skolornas arbete mot mobbning verkar inte vara någon munter läsning. Jag läser sammanfattningen i Svd och blir fundersam.

Fler än åtta av tio skolor är utan godkänd likabehandlingsplan som visar hur personalen arbetar både förebyggande och akut.

Jag har tidigare hört rykten om att Skolinspektionen i första hand är intresserad av handlingsplaner och i mindre grad av efterlevnaden. Misstanken är styrkt.

Ungefär var tionde skola saknar dessutom beredskap för att vuxna kränker barn.

Betyder det att personalen är helt handfallna? Eller är det så att de inte har formulerat sig skriftligt utifrån de godkända mallarna?

Tre av tio skolor följer inte den nya lagen mot diskriminering. Lagen förtydligar att barn inte får kränkas på grund av sin ålder.

Hur menar Skolinspektionen? Jag behöver nog exempel på hur man “kränker någon på grund av sin ålder”:
– Du får inte komma in här, din unge jävel…

Jan Björklund är som vanligt full av handlingskraft:

– Vi inför en ny skollagstiftning som ger lärarna mer disciplinära befogenheter att ingripa. Vi satsar 40 miljoner på forskning kring mobbning, vilka förebyggande metoder som är mest effektiva.

Jag delar inte ministerna tilltro till de så kallade evidensbaserade metoderna och menar att det var ett olyckligt drag att försöka styra arbetet åt detta hållet. Nu är det lite sent att aktivera forskningen och utveckla en djupare förståelse.

Men inga pengar eller lagar i världen räcker om inte vuxenvärlden visar civilkurage när saker och ting inträffar, säger Björklund.

Här kunde vi inte vara mer överens. Tack Jan – du är en fin kille!

Christer tänker också bra.

DN, AB

En utsatt liten vän - förstora!

Personligt och privat igen!

Anders Mildner skriver om den svåra gränsen mellan privat och offentligt rum i sociala medier. (länk) Det moderata bajsskämtet på Facebook kanske inte är det bästa exemplet på humor vänner emellan, men jag delar  oron inför en ängslig värld där alla ord vägs på guldvåg.

På kultursidorna rasar just nu en debatt om det offentliga rummets gränser, efter att det blivit allt vanligare att snabbt utkastade statusrader används som nyheter av journalister. Och på nyhetssidorna skrivs det om människor som får kicken från sina jobb för att de har haft på sig mössor med ironiska texter. Det är inte längre självklart var det offentliga rummet slutar och det privata tar vid. Men en värld som konsekvent håller skämten mot oss och ständigt förordar det spelade, känslotomma och pr-mässiga allvaret kommer inte bara att bli väldigt tråkig, utan faktiskt också sämre att leva i.

För några veckor sedan ställde jag en fråga om gränsen mellan personligt och privat i läraryrket. (länk) Resultatet antyder att de svarande är starkt oeniga huruvida detta är en svår fråga. Forskningsmässigt gör detta att frågeställningen blir i-n-t-r-e-s-s-a-n-t.

Är det i skrattet vi visar vem vi verkligen är?

Klasspedagoger?

Niklas Orrenius intervjuar Tobias Krantz om obalans i den akademiska världen.

Länk

Problemet med för få kvinnliga professorer ska lösas genom fasta tjänster. Krantz säger klokt:

– De flesta av oss tror att män och kvinnor är ungefär lika begåvade. Då sticker det i ögonen att bara 18 procent av professorerna är kvinnor och att – ännu allvarligare – att bara 25 procent bland nyrekryterade professorer är kvinnor.

På samma sätt tror jag att det finns ungefär lika många begåvade barn till lågutbildade som högutbildade föräldrar. Ministern tar upp några exempel på hur regeringen vill bryta social snedrekrytering:

Tobias Krantz hoppas att studiemedelshöjningen – 430 kronor extra per månad från årsskiftet – ska få fler att plugga vidare.

– Vi höjer dessutom fribeloppet, vilket gör att man kan arbeta vid sidan av studierna. Det är en viktig del i att motverka den sociala snedrekryteringen.

Jag funderar över om det är möjligt att arbeta med motsvarigheter till genuspedagoger och föreslår en satsning på klasspedagoger. En del detaljer återstår att finslipa och jag ser vissa etiska problem med den här formen av social ingenjörskonst.

När det gäller frågan om jämställdhet i Högskolan och skolan hänvisar Krantz till de två delegationerna DJ och DEJA som arbetar med frågorna. Eftersom lärarutbildningen inte är ministerns bord ska jag inte plåga honom med frågor om könsbalans i skola och förskola, men när delegationerna kritiserar arbetet för att öka andelen män i skolan för att bedrivas utifrån särartstänkande och dessutom anklagar männen för att ge kvinnorna skuldkänslor – går det inte att ställa samma fråga till ministern?

Vad är det kvinnorna förväntas bidra med?

Är den akademiska världen ett ointagligt torn?

Är den akademiska världen ett ointagligt torn?