Jag småföljer Lärardagarna i Karlstad på Twitter.
Just nu föreläser den före detta och blivande kollegan Mats Trondman om relationsgrammatik. Honom får våra studenter möta till hösten. Det är jag glad över.
http://twitter.com/#!/Metabolisterna/status/82790619860312064
Jag är stolt över att lärare tar plats i debatten om skolan och jag är glad över att Helena von Schantz lyfter frågan om betydelsen av extern examination.
Länk till DN , Helenas blogg
Bristen på uppföljning är också en av huvudorsakerna till lärarnas låga frihet, status och kompetens. Så länge det inte går att följa upp hur vi gör vårt jobb återstår bara att se till att man vet var och när vi gör det vi gör.
Jag håller inte alltid med Helena, men just i det här fallet är vi helt överens. För mig är innehållet i examinationen avgörande – vad är det för kunskapssyn vi styr barnens väg genom skolan mot? Sättet att mäta kommer att bli helt avgörande för systemets trovärdighet. Om provet fokuserar på reflektion kommer också undervisningen att förändras i den inriktningen.
Vår dotter gick på IB-gymnasiet och det var en välsignelse att möta hennes lärare. Krävande, ödmjuka och stolta – helt fokuserade på att deras blivande studenter skulle klara den krävande slutexamen ingick de i en äkta handledarrelation med barnen. Proven rättades i Peru och det fanns inga vinster med inställsamhet. De lärare vars studenter uppvisade brister fick veta det och ålades att förbättra sin undervisning om de skulle arbeta kvar på programmet.
En omfattande essäuppgift och sluttenta med starka reflekterande inslag övertygade mig om att det gick att kombinera en modern kunskapssyn och skriftliga examinationsformer. Jag är övertygad om att skolformen ger studenterna en god förberedelse inför universitetsstudier.
Om det var stressigt? Om det var orättvist? Om de mådde dåligt under provveckorna?
Jo – men det är tyvärr en del av skolans väsen. Idag skriver Nina Björk tacksamt om tigermammans bidrag till att riva bort den vänliga förlåten från konkurrenssamhället.
Läs även Johan Kant, Anna Kaya
Vem fyller de lediga platserna på högskolan?
Ibland är det lätt att blogga. Emma Leijnse sammanfattar i dagens Sydsvenska bakgrundens betydelse för studieresultatet:
Hemmiljön allt viktigare för betygen.
Men mest av allt, mer än de andra två orsakerna tillsammans, betyder föräldrarnas utbildningsnivå.
Bara var tjugonde elev med högutbildade föräldrar klarar inte behörigheten till gymnasiet. Av de lågutbildades barn är det mer än var tredje. Betygsskillnaden mellan de båda grupperna är mycket större än den mellan killar och tjejer, eller den mellan svenska barn och barn med invandrarbakgrund.
Om man lägger ihop de här tre faktorerna, var och en ganska tydlig, så får man två motpolsgrupper i den svenska skolan. I ena änden har vi de svenska flickorna från välutbildade hem. I den andra änden finns pojkarna med utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Det finns få siffror som lägger ihop alla dessa tre faktorer, men en har vi hittat: hur många som går ut gymnasiet med högskolebehörighet.
Av de svenska tjejerna med högutbildade föräldrar är det 85 procent. Av killarna som är födda i utlandet är det 20.
Jag läser och muttrar instämmande. Ibland behövs journalister när inte forskarna lyckas presentera sina rön på ett övertygande sätt.
Idén om att skolan ska skapa “förutsättningar för likvärdighet” känns allt mer främmande. Den kompensatoriska tanken är skör.
Förslagen är många:
1) Bättre lärare med mer ämneskunskaper! Jaha – vilken forskning stödjer den tesen när det gäller just de svaga gruppernas prestationer?
2) Vi måste höja förväntningarna på barnen! Jaha – hur undviker vi att klampa ut i moralismen?
3) Vi ändrar metoder och övergår till katederundervisning? Jaha – skulle det verkligen öka motivationen?
Det enda förslaget som inte hörs är en djup diskussion om skolans innehåll. Synen på skolan som god och neutral kunskapsinstitution förlamar debatten om vad det är för kunskaper det är vi vill att barnen ska ta med sig från sin utbildningstid.
Genuspedagogerna tror sig oblygt kunna anpassa pojkarna så att de klarar av skolan bättre. Vilket parti reser förslag om klasspedagoger och invandrarpedagoger? Eller det kanske vi redan har – fast de kallas specialpedagoger?
Skolans innehåll tycks vara omöjligt att förändra.
Jag läser Zarembas summering av skoldebatten och häpnar över det självbelåtna anslaget “I ett av reportagen lade jag ut ett bete för att få syn på vad ”katedern” symboliserar i skolvärlden”.
Det är en ny form av journalistik och jag är inte säker på om reportage bör ha den karaktären. Retstickor bör hållas i skolgårdens bortre hörn. Nu möter vi honom som stjärnreporter i en stor tidning.
Den akademiska världen består till stor del av gränsdragningsproblem. Var börjar och slutar forskningsfältet? Om vi ska kunna söka bidrag måste omvärlden förstå hur ämnet är uppbyggt och hur det förhåller sig till andra konstruktioner.
Jag läser en debattartikel av Per Tryding som är doktor i lärande. Jag suckar och undrar hur det ämnet förhåller sig till pedagogik, pedagogiskt arbete och utbildningsvetenskap?
Efter tio år på lärarutbildningen är jag ganska trött på ordet lärande, som återkom i många av våra huvudämnen.
Bild och visuellt lärande
Den fria tidens lärande
Engelska och lärande
Geografi, miljö och lärande
Matematik och lärande
Naturvetenskap och lärande
Religionsvetenskap och lärande
Samhällsorienterande ämnen och barns lärande
Samhällsvetenskap och lärande
Tyska och lärande
Nu ska Lärarutbildningen i Malmö byta namn till Lärande och samhälle. Jag har absolut inga åsikter i frågan.
Per Trydings förslag är jag mer skeptisk till:
Det finns en lösning inom räckhåll. Vi kan börja skapa en god spiral genom att sluta fokusera på hur många lärare vi har och börja fokusera på hur bra de är. Allt inom samma budgetar som idag. Lärarna måste få bättre betalt så att talangerna lockas av yrket. Sedan ska vi låta dem jobba i fred.
I Malmö stad lär det dessutom finnas ett förslag om att belöna framgångsrika skolor ekonomiskt. (ingen länk än) Igår hånade jag Maud Olofsson för liknande tankar och Boråsforskarna beskrev i gårdagens tidning de långsiktiga konsekvenserna.
Förlåt Maud. Idag kan man inte lita på någon. Inte ens socialdemokratiska kommunpolitiker.
Jag snubblar över till Gareth Malone i reklampauserna i fotbollsmatchen och blir tårögd av kraften i programmet.
Det känns som att han är rätt person att visa på manlighetens olika sidor och hur det går att utvinna pedagogisk energi ur dem. Frågan är om programmet hade varit möjligt att spela in i Sverige? Här dominera “kritisk maskulinitetsforskning” och bilden av pojkarnas värld är ensidigt mörk. Jag har nästan hämtat mig från den bedrövliga kunskapssynen i Klass 9A. Det finns en viss skillnad i finess och djup.
Rektorns slutord om att “nu blir det lättare att stå emot tjatet om läsa, skriva räkna” har profetisk kraft och internationell räckvidd.
Hoppas jag.
Jag kollade hur två viktiga ord inom skoldebatten har använts under de senaste 120 åren:
På 30-talet var skolan oerhört viktig som institution, medan vi på 50-talet började diskutera utbildning i en bredare betydelse.
Vart är vi på väg idag?
Uppdatering:
Bertil föreslår att jag även prövar learning och resultatet är tankeväckande:
Vilka strömningar ligger bakom uppsvinget för det här ordet? Presens particip – är det lösningen på skolans problem?
Presence – närvaro
Participation – deltagande
Fyra lärarutbildare och skolforskare från Borås summerar vårens holmgång om skolan och konstaterar att svartmålningen inte underlättar rekrytering av nya lärare. Jag funderar över varför den här viktiga texten hamnade på Sydsvenskans debattsida och inte på någon av de mer prestigefyllda arenorna. DNdebatt tycks fortfarande vara en en FP-megafon?
Från artikeln:
För ett tag sedan uttryckte Centerledaren Maud Olofsson sitt partis syn på hur kvaliteten i den svenska skolan ska förbättras. Genom en så kallad kunskapsmiljard, utformad som en prestationsbonus, ska skolor som på de nationella proven i nian visat på en klar resultatförbättring belönas.
Förslaget har klara likheter med den amerikanska politiken, och Olofsson ser kunskapsmiljarden som ”en ekonomisk morot för skolor som förbättrar sina resultat”. Men konsekvensen blir en gigantisk omfördelning av resurser så att skolor med sämre förutsättningar också får mindre resurser.
Den kraftiga fokuseringen på mätbara kunskaper och rapportering av elevernas provresultat har under senare år medfört en betydande förändring av lärarnas arbete. För att visa att man uppfyller de nationella kraven tvingas lärare ägna en stor del av sin arbetstid till dokumentation av olika slag.
Vår forskning visar att lärare och rektorer ser detta som nödvändigt i första hand för att ha ryggen fri i händelse av klagomål från föräldrar eller skolmyndigheter. Lärarnas professionella autonomi urholkas och ersätts med politisk klåfingrighet, även när det gäller hur undervisningen skall genomföras.
Jag hittar Lärarnas tidning på hallgolvet och nickar instämmande till Anne-Marie Körlings sista krönika. Det finns flera beröringspunkter och båda texterna andas en sorg över att skoldebatten handlar om fel saker. Jag kommer att sakna Anne-Maries krönikor, men tröstar mig med bloggen och boken som kommer till hösten. (länk till krönikan)
Jag planerar en kurs om ungdom och upptäcker förfärande kunskapsluckor hos mig!
Mer om Moshi
http://twitter.com/alice_cecilia/status/77603132535869440
Katia Wagner och Andreas Ekström granskar de som reser runt och skrämmer upp föräldrar och lärare med skräckhistorier om nätets farlighet.
Larmen duggar tätt om hur farligt nätet är.
En skapad rädsla som många tjänar pengar på.
» ”Jag tycker inte att jag skräms”
» Analys: En rädsla som säljer
Jag citerar långt:
Elza Dunkels är internetforskare vid Umeå universitet. Hon är bland dem som har svårt att ta Mats Andersson på allvar.
– Han har säkert ett gott syfte, och det är ett generellt problem i den här branschen. Personer som jag i egenskap av forskare tvingar kritisera för att de inte har på fötterna, de vill egentligen väl. Då blir jag den onda som kritiserar. Men Mats Andersson riskerar att skada mer än han hjälper, säger Elza Dunkels.
Hon fortsätter:
– Mats Andersson har hållit på länge men inte uppdaterat sig, det är mitt intryck. Ett exempel kan vara rådet ”använd inte din rätta identitet”, som många med honom ger. Men då måste man fråga sig hur det funkar i praktiken. Det är ju ett råd som inte är möjligt att följa på de flesta håll i dag! De största sajterna bygger på det sociala. På 90-talet trodde man att de här förövarna letade efter bilder de blev intresserade av, och sedan försökte hitta personen bakom. Något sådant fall har jag hittills inte stött på. Det handlar i stället om att folk umgås under sina rätta namn, även förövarna. Och så sker en tillvänjningsperiod innan ett övergrepp sker. Man skyddar sig alltså inte särskilt bra genom att vara anonym.
Elza Dunkels sammanfattar med att säga att Mats Andersson skrämmer föräldrar – som därför blir sämre föräldrar, eftersom de oroar sig för fel saker.
Viktiga frågor och ett mycket välskrivet reportage!
På 50-talet var vi mer oroliga för kioskdeckarnas dåliga inflytande. Tiderna skiftar mönstren består.
Tysta tankar 