Jag läser det här och blir förvirrad:

My district has yet to implement an official policy on this issue, but I feel a neighboring district got it right. Their policy simply states that there is to be no communication between teachers and students “outside the coach/teacher’s specific job responsibilities.” A text telling members of a sports team that a bus time has been changed? Perfectly fine. Collecting students’ email addresses to use for sharing a class Google Doc? Go for it. But if the communication does not fall under the strict umbrella of a teacher’s specific job responsibilities, then it’s prohibited. I think that’s a common-sense policy that protects teachers and students alike.

Om lärare använder så kallade sociala medier för envägskommunikation – att sända ut information – på vilket sätt är då dessa medier sociala? För mig är kommunikation per definition en dubbelriktad process.

Det här klumpiga försöket att dra en gräns för hur lärare och elever ska kommunicera tycks mer handla om att skydda sig mot anklagelser för att komma för nära. Jag tror att det etiska dilemmat inte handlar om form utan om innehåll. Får vi brevväxla och tala i telefon så borde det även vara möjligt att kommunicera på facebook, twitter och bloggars kommentarsfält. Eller ännu värre – i verkligheten!

Jag är rädd att de fysiska mötena mellan lärare och studenter är betydligt färre idag än när jag gick min utbildning på 70-talet. Frågan mullrar i bakgrunden: Vad är vi rädda för?

Det är ju förmågan att hantera närhet och distans som är utbildningens kärna!