Rakel Chukri lyfter fram Evin Rubars dokumentär Könskriget som en utlösande faktor för det kvinnohat/näthat som Maria Sveland beskriver i sin senaste bok.
Allt hänger samman och kritiker av feminismen buntas ihop och demoniseras. Steget tycks vara kort mellan att skriva debattartiklar och hot om våld. SCUM-manifestet luftas åter.
Maria Sveland beskriver hur påhoppen mot teatern började på antifeministiska bloggar och sedan spred sig till nätets obskyra bakgårdar, där hoten mot teatern började ta form. Sveland är skarp i sin kritik mot de etablerade medierna som ofta har bjudit in antifeminister som Pär Ström och Pelle Billing. Vad gäller Turteatern finns flera exempel på att medierna fallerade. Det är till exempel sanslöst att debattörer utan att få större mothugg kunde häva ur sig att ”Scum-manifestet” är jämförbart med Hitlers ”Min kamp”.
Poängen som Sveland vill slå fast är att antifeminister som Ström och Billing har en svans av aggressiva följare, och att de liksom Sverigedemokraterna inte tar ansvar för sina ”fotsoldaters” handlingar. Det förtjänar att undersökas mer, men Sveland går ett steg längre och menar att även ledarskribenter och krönikörer i dagstidningar som skriver förlöjligande om feminister kan uppmuntra läsare att skicka hatmejl. Det är ett vanskligt argument eftersom det antyder behovet av självcensur.
Jag vet inte vad det innebär att ta ansvar för sina fotsoldaters handlingar. Har jag några sådana?
I min värld är var och en ansvarig för sina handlingar. Tyvärr gäller inte detta inom tidningsvärlden. Därför kan Rakel Chukri fortsätta att kalla Pelle Billing för antifeminist, trots att han ständigt tar avstånd från denna kategorisering. En kulturchef med ansvarig utgivare i ryggen behöver inte väga sina ord på guldvåg.
Feminismen tycks behöva sina fiender. Kanske är näthatet det bästa som kunde hända en rörelse som plågas av inre strider. Nu sluter vi leden och fokuserar på fienden.
Tysta tankar 