Jag får BBC-serien People like us av min engelske vän och inser att det inte är särskilt långt från svensk skoldebatt.
The Head teacher
In the course of a day spent with Stuart Symonds, the Headteacher at King Edward VII Comprehensive, Roy almost discovers the difference between pupil-centred teaching and teacher-centred learning.
Anne Holt beskriver problemet exakt:
“Vi andra är nämligen inte som han. Han är helt annorlunda än vi. Vi får ändå inte glömma detta: -Anders Breivik är faktiskt en av oss.
Människor föds med varierande förmåga till empati, säger fackfolk i dessa dagar, och den här förmågan kan försvagas eller förstärkas av uppväxten. Jag kommer ändå aldrig att godta tesen att det finns människor som är födda onda. Inte heller Anders Breivik. John Donnes ord gäller för honom som för alla andra: No man is an island. Anders Breivik är summan av det liv han har levt bland oss, de erfarenheter han har gjort med oss och de tankar han har tänkt inom ett system: det norska. Det är i vår kultur denne man har utvecklats från en blyg och hövlig ung pojke till ett iskallt monster som använder nio år av sitt liv till att planlägga och genomföra ett civilisationsangrepp.”
Här är utmaningen. Här måste vi börja ställa de svåra frågorna.
Norge dominerar fortfarande nyhetsflödet. Jag pendlar mellan att vilja veta allt och lama försök att stänga ute händelsen från medvetandet.
Igår hade vi fest och efteråt pratade vi om det vi inte hade pratat om. Antagligen behövde vi dra oss undan de ohyggliga bilderna.
För en gångs skull tar det emot att skriva. Jag är glad att slippa kommentera händelserna.
Jag fokuserar på att leva som en bra människa och kör till återvinningsstationen med resterna efter festen. Glascontainern är full och jag ställs inför ett begränsat etiskt dilemma.
Jag har inte lyckats följa serien helt, men SVTplay erbjuder tröst.
Mötena mellan Paul och Adele är sanslöst intensiva. För oss som älskar The Wire är det svindlande att se Amy Ryan i den här rollen.
Vad är det som händer när vi tappar passionen? Går det arbeta utan engagemang? Är det en flykt att vilja hjälpa andra?
Borde vi lärare gå i kollektiv terapi?
Helena von Schantz är verkligen ett föredöme när det gäller att ta hand om en diskussion! Själv är jag lättprovocerad och ramlar lätt ner i sarkasmer – Helena är orubbligt vänlig och resonabel.
I dagens DN går debatten om studentexamen vidare. Helena försöker driva diskussionen mot frågan om framtiden. Olof Peterssons inlägg handlade mer om historieskrivningen. Kanske går det att dela upp debatten.
Dagens nyheter utmärker sig genom att hitta på en rubrik och sätta den inom citationstecken.
”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen”
Min far tog studenten 1948
Nu börjar de som arbetar där tröttna på politikernas utspel:
Slutklämmen är svår att värja sig mot:
“MALMÖ. Det säger språklärare Camilla Weiger på Värner Rydénskolan. Hon och flera av hennes kollegor reagerade starkt på uttalandet från Rosengårds stadsdelsfullmäktiges ordförande i Sydsvenskan i slutet av juni.
Konstantinides sa att lärarna förklarade bort elevernas svaga resultat med oroligheter i området och den socioekonomiska situation som råder i många familjer.
– Det handlar inte om bortförklaringar utan rena fakta. Skolverket slår fast att social bakgrund får all större betydelse för elevers kunskapsutveckling. Och att hävda att kravaller och bråk inte skulle påverka våra elever negativt är mycket naivt, säger hon.
Bediz Pekgöz är också lärare på Värner Rydénskolan och fackligt skyddsombud för Lärarnas riksförbund. Han menar att Konstantinides uttalande är ett bevis på hur långt från verkligheten han befinner sig.
– Han kan omöjligt veta under vilka förutsättningar skolpersonalen arbetar under. Han har uppenbarligen inte heller läst revisionsfirman Ernst & Youngs rapport från i fjor som riktade kritik mot förvaltningens alltför många chefer.
– Istället för att satsa på fler lärare och specialpedagoger, som Skolinspektionens rapport tydligt visar att många av våra elever är i behov av, väljer politikerna att omorganisera och anställa ännu fler nya chefer. Problemen finns ju kvar, hur ska dessa åtgärder förbättra elevernas måluppfyllelser, säger Bediz Pekgöz.
Såväl han som Camilla Weiger ställer sig även frågande till hur den nya profileringen av stadsdelens skolor ska förbättra elevernas möjlighet till högre betyg när politikerna, enligt dem, inte satsat tillräckligt med pengar på profileringen.
– Konstantinides säger att skolors väg till framgång inte handlar om pengar. Det är sant, till viss del. Men att genomföra en profilering utan pengar är tämligen meningslöst. Vi ska kalla oss IT-skola. Skolan har sammanlagt fjorton gamla datorer, placerade i ett rum där man inte får plats med en hel klass. Hur ska vi konkurrera med andra skolor utifrån dessa förutsättningar, säger Camilla Weiger.
Bediz Pekgöz konstaterar att det är uttalanden som Konstantinides som gör att lärare känner att det kvittar hur mycket de anstränger sig.
– Varför ska vi fortsätta kämpa?”
Nu är en bra tid att träna in några nya ord
På tisdag ska jag hjälpa till med försäljning till förmån för vår indiska fadderfamilj och hoppas någon bloggläsare kommer förbi. Adressen är: Havet 2, plats 13.
Jag läser en helt förfärlig text om att sex av tio danska förskolor har strikta regler mot pussar och doktorslekar.
Läs och lid
I går kväll såg jag femte säsongen av Mad men och ryser av obehag. Dottern “leker med sig själv” och straffas hårt av en skoningslös mor. Plötsligt känns Nyamko Sabunis ganska spretiga text i DN om sex och samlevnadsundervisning väldigt angelägen. Jag vill inte tillbaka till 50-talets sexualsyn. det räcker med att kunna se Köpenhamn från Ribersborg.
Min favoritliberal Helena von Schantz skriver på Newsmill om det småaktiga bemötandet av Sabunis förslag. Bra förslag behöver inte kosta mycket att genomföra. Jag tror att PIM-satsningen är ett exempel på väl använda pengar.
I kommentarsfältet försöker jag lyfta den mest kontroversiella delen av Sabunis text. Ser vi en begynnande nyorientering i svenskt jämställdhetsarbete? Jag citerar mig själv:
När det gäller uppdraget är jag mycket nyfiken på Anna Ekströms tolkning?
“Därför får Skolverket i uppdrag att initiera särskilda insatser för att öka lärarnas kunskaper om könsskillnader i språk-, läs-, och skrivutveckling och om hur lärandeprocesser tar sig uttryck för flickor och pojkar. Syftet är att främja en undervisning som är optimal för alla elevers kunskaps- och språkutveckling.”
Blir det möjligt att diskutera skillnader mellan pojkars och flickors erfarenheter av skola? Det moraliserande talet om “antipluggkultur” och “höja förväntningar” var ett intellektuellt bekymmer i DEJA:s slutbetänkande. Är det dags att våga tala om innehåll och metoder? Om lärarkårens sammansättning?
Sabunis slutkläm:
“Med dessa åtgärder fortsätter vi arbetet med att säkra alla flickors och pojkars lika tillgång till kunskapsutveckling och lärande – från förskolan till högre utbildning – och skapa möjligheter att frångå de könsbundna utbildningsvalen”
Jag menar att Sabuni (och Helena) borde ha lyft fram problemet att 95% av de pedagoger som ska lära barnen att “frångå de könsbundna utbildningsvalen” själva har gjort ett sådant.
Ibland ser inte debatten ut som man har tänkt och jag tror att Sabuni är väl medveten om sitt brokiga ansvarsområde. Jag hade gärna sett ett tydliggörande av vem som egentligen bryr sig om könsbalansen i svensk lärarkår.
Det är dags att gräva fram utredningen Man ska bli lärare.
Jag är orolig över hur Skolverkets generaldirektör ser på män.
Själv stod jag ut i en minut. Vad säger det om mig?
Kanske är jag trött på att bli hopbuntad – och en smula lättstött.
Twitter är svårt, men intressant. Jag tror Anna Ekström kan bli bra.
Kanske blir den här diskussionen lättare att förstå om man känner till att jag har kritiserat Anna Ekström i sin roll som ordförande för de två jämställdhetsdelegationer som gjort frågan om könsbalans i lärarkåren osynlig?
Tysta tankar 