Jag är alltså officiellt emot detaljstyrning av förskolans verksamhet.
Om vi ska diskutera digitalisering tycker jag att den här bilden är en bra utgångspunkt. Risken är annars stor att vi hamnar i teknikromantik – och fortsätter att pumpa ut fördummande träningsprogram.
Jag åker gärna till Berlin. Nu försöker jag ta in vidden av dådet vid Kufürstendamm.
Mitt intresse för skolpolitik är vacklande. Jag orkar inte hetsa upp mig över de här mätningarna och sneglar förstrött på Fridolins och Björklunds försök att plocka poänger på att Sverige har avancerat på listan över världens utbildningsnationer.
Michael Rosen och Margareta Rönnberg är inte lika avtrubbade. Tur att det finns människor som är både kloka och engagerade!
En helg i Malmö. Jag smiter från julhandeln och hamnar på Form design center.
Carola Wingren och Thomas Germundsson har producerat en spännande utställning i ett viktigt ämne.
Länk till Sydsvenskan.
Det gick nog inte att undvika Bob Dylan.
Jag är inte helt bekväm i den rollen. Men tycker att det är en bra artikel och en fin bild.
Länk till Tidningen Förskolan.
Jag skulle nog hellre varit revykung på 80-talet. När Nisse Alroth kom in på scenen skrattade alla.
Jag läser Margareta Rönnbergs referat av Michael Rosens analys av Till vildingarnas land med svindel. Det var länge sedan jag först stötte på konsekvent marxistisk litteraturkritik och en del känns lite fyrkantigt. Jag är tillbaka i Lund på 70-talet.
Frågan är varför boken fortsätter att fascinera efter 50 år? För mig handlar det mer om maskulinitet och initiering än om kolonialism.
Så här skrev jag till Margareta:
“Oj – det var ett läsäventyr. Jag är osäker på om det ör en medveten felskrivning som återkommer (till VINDLINGARNAS land) men din text innehåller verkligen många omruskningar.
Jag är ju intresserad av maskulinitet på ett mer grundläggande sätt och försöker värja mig mot de moraliserande inslag som oftast tynger ner analyserna. Frågan är väl om det går att värja sig från de ideologiska och maktkritiska aspekterna som av tradition har gjort marxismens analyser lite tungfotade och förutsägbara. (Talar vi fortfarande om “vulgärmarxism”?).
Max kanske är en representant för kolonialism och manlig överhet. Jag är mer intresserad av det omnipotenta draget och vet ju att du skrivit mycket om barns (pojkars) förhållande till hjältar utan att moralisera. Kanske är det lätt att ramla ner i terapeutiska och psykolanalytiska förhållningssätt, men för mig är den aspekten helt nödvändig. Annars blir boken bara platt. Och jag tycker nog att den försonande varma maten är ganska skör som gest. Frågan är väl om Max verkligen är den samme efter resan?
Antagligen läser jag boken mer som en form av ritualiserad initiering. Genom de vilda lekarna är det möjligt att ta steget från moderns kontroll. Frågan är om denna ansvarslösa orgiastiska position är möjlig att förena med organiserat samhällsliv? Det där sökandet efter autenticitet uttrycks i bästa fall på ståplatsläktarna. Och i sämsta fall i antisociala aktiviteter. Kanske är jag alltför mycket en del av samhället för att ställa mig utanför uppdraget att skapa lojala medborgare?
Nåja – jag måste läsa om boken. Ser fram emot att göra det med barnbarn och studenter.
Jag skickar gärna Pojkaktig sångbok 3. Den är nog inspirerad av tanken på att en pojke har lämnat familjen bakom sig och tvingats hitta sig själv bortom de enkla tryggheterna och anpassningsstrategierna.”
Jag är intresserad av sårbarhet och tror det är möjligt att förena maskulinitet och empati. Den traditionella mansrollen är både fascinerande och fånig. Utan skörhet stannar Sverige. Livet är fullt av överraskningar och full kontroll är inte längre ett alternativ.
Just nu försöker jag tyda tecken i skyn. De ser bra ut.
There’s a Leonard Cohen line I often think of, when he went on stage and couldn’t perform for some reason. He said he didn’t feel strong enough because “somehow the male and female parts of me refuse to encounter one another tonight”. I like the idea of acknowledging that both need to combine in an individual for a person to function. The same is true of society. By balancing notions of strength which tend to be thought of in a binary way, as either feminine or masculine, people might be much healthier. A world without sexism would be better for everyone. Not only would women be respected, but men might be better able to appreciate more feminine traits and strengths, in others and in themselves.
På Facebookgruppen Förskolan.se rasar en spännande diskussion om pedagoger som dricker kaffe i barngrupp. Många tycks mena att det på något sätt är oprofessionellt och en del oroar sig för hur föräldrarna uppfattar okynnesdrickandet. Några oroar sig för brännskador.
Själv är jag bekymrad över självförtroendet hos en yrkeskår som inte ens vågar ta ansvar för när de ska dricka kaffe. Tydliga regler och chefer som pekar med hela handen verkar vara populärt.
Efter 3,5 år av högskolestudier borde förskollärarna kunna hantera de här komplexa problemet. I stället sneglar man på en serviceroll där alla är trevliga och glada hela dagarna.
Jag argumenterar för att kaffe är en del av svensk kultur och bör skyddasi arbetslivet.
Om de som ordnar högskoleprovet tror att “estetisk” betyder “smakfull” är det rimligt att ämnena rustas ner.
Vi behöver prata om vad det är för processer som vi vill se och varför det krävs hantverksskicklighet inom dessa ämnen.
Är det någon som kommer ihåg begreppet “radikal estetik”? Det ska liksom kännas.
Tysta tankar 