Jag läser Margareta Rönnbergs referat av Michael Rosens analys av Till vildingarnas land med svindel. Det var länge sedan jag först stötte på konsekvent marxistisk litteraturkritik och en del känns lite fyrkantigt. Jag är tillbaka i Lund på 70-talet.
Frågan är varför boken fortsätter att fascinera efter 50 år? För mig handlar det mer om maskulinitet och initiering än om kolonialism.
Så här skrev jag till Margareta:
“Oj – det var ett läsäventyr. Jag är osäker på om det ör en medveten felskrivning som återkommer (till VINDLINGARNAS land) men din text innehåller verkligen många omruskningar.
Jag är ju intresserad av maskulinitet på ett mer grundläggande sätt och försöker värja mig mot de moraliserande inslag som oftast tynger ner analyserna. Frågan är väl om det går att värja sig från de ideologiska och maktkritiska aspekterna som av tradition har gjort marxismens analyser lite tungfotade och förutsägbara. (Talar vi fortfarande om “vulgärmarxism”?).
Max kanske är en representant för kolonialism och manlig överhet. Jag är mer intresserad av det omnipotenta draget och vet ju att du skrivit mycket om barns (pojkars) förhållande till hjältar utan att moralisera. Kanske är det lätt att ramla ner i terapeutiska och psykolanalytiska förhållningssätt, men för mig är den aspekten helt nödvändig. Annars blir boken bara platt. Och jag tycker nog att den försonande varma maten är ganska skör som gest. Frågan är väl om Max verkligen är den samme efter resan?
Antagligen läser jag boken mer som en form av ritualiserad initiering. Genom de vilda lekarna är det möjligt att ta steget från moderns kontroll. Frågan är om denna ansvarslösa orgiastiska position är möjlig att förena med organiserat samhällsliv? Det där sökandet efter autenticitet uttrycks i bästa fall på ståplatsläktarna. Och i sämsta fall i antisociala aktiviteter. Kanske är jag alltför mycket en del av samhället för att ställa mig utanför uppdraget att skapa lojala medborgare?
Nåja – jag måste läsa om boken. Ser fram emot att göra det med barnbarn och studenter.
Jag skickar gärna Pojkaktig sångbok 3. Den är nog inspirerad av tanken på att en pojke har lämnat familjen bakom sig och tvingats hitta sig själv bortom de enkla tryggheterna och anpassningsstrategierna.”
Det är visserligen inte MIN analys, utan min översättning av den brittiske barnboksförfattaren Michael Rosens – med mina införanden av några passager från ytterligare tre av Rosens senare inlägg mer “i förbigående” om samma bilderboksklassiker Till vildingarnas land.
Jag tänkte att denna typ av analys kunde vara intressant att introducera för dagens unga studenter, om inte annat som en påminnelse om en annan tid, pre-Trump.
Ett sätt att närma sig en bok är ju att ställa OLIKA analytiska närmanden mot varandra och just denna bok har ju analyserats åtskilliga gånger förr, men mig veterligt aldrig med marxistiska glasögon. Varför ej jämföra vilken som kan ge vad? Kan fyrkanter kanske kombineras med cirklar till ett nytt mönster?
Hälsningar
Margareta
LikeLike
Tack Margareta!
Att pröva olika analysredskap känns väldigt angeläget. Tack för att du öppnar den engelska bloggvärlden:
http://michaelrosenblog.blogspot.se/
LikeLike
Två favoriter samtalar! Och därtill om analysverktyg! Vilken lycka. Jag hoppas på fler samtal er emellan.
LikeLike
Tack!!!!
Nätet är ju ett hav av oväntade möten. Plötsligt inser jag att min lilla svenska värld behöver utvidgas och att det finns personer som Michael Rosen.
Han lär vara en fantastisk föreläsare som inte skyr några medel att introducera kreativitet i skolan. Har vi någon motsvarighet i Sverige?
LikeLike