En pedofil, en kopplerska och en förskingrare – alla får de tillstånd att driva friskolor.
En generad chefsjurist lyckas inte förklara hur det har gått till eller vilka regler som gäller. Jag är inte säker på att Skolinspektionen skulle få mata mina guldfiskar – om jag hade haft några. Det är ett uppdrag som kräver större ansvarstagande än inspektionen visar vid tillståndsgivandet för friskolor.
Anne-Marie Körling skriver fortfarande Sveriges bästa och mest envetna inspirationsblogg inom skolområdet. Detta är hennes viktigast punkter för utveckling. Jag citerar rakt av (som Morrica)
Följ bloggen!
Stephen Downes tycks mena att ordet “lärare” är förlegat och att den traditionella tolkninge skymmer alla de nya roller som ryms i en undervisningskontext. Downes ger 23 exempel i artikeln.
The problem with focusing on the role of the teacher, from my perspective, is that it misses the point. Though there may still be thousands of people employed today with the job title of “teacher” or “educator”, it is misleading to suggests that all, or even most, aspects of providing an education should, or could, be placed into the hands of these individuals.
Det här resonemanget känns både väldigt gammal och väldigt nytt. Jag är inte säker på att våra studenter uppskattar denna komplexitet. Slideshare
The facilitator?
En baksida av lärarutbildningens kursuppbyggnad är att studenterna tentar av en kurs och därefter tror att de behärskar ämnet. Den förra kursen handlade om lek, kultur och kommunikation. Det är tre svåra begrepp som ger utrymme för djupa tankar och som är grundläggande för att förstå vad som händer i läroprocesser. Jag är inte säker på att alla studenter förstår att leken kan ha ett eget värde.
Därför önskar jag att de hittar Filosofiska rummet som tar ett allvarligt grepp om ett spännande ämne!
Barn leker. Vuxna är kreativa. Människan är en unikt lekfull och kreativ varelse vars samhälle utvecklats i en rasande fart jämfört med andra djurs. Hänger lek och kreativitet ihop och kan leklynnet fylla funktion som meningsskapande kraft. Så hur gör vuxna i så fall när de leker, och får man som vuxen leka bara för lekandets skull?
Gäster är Nicolina Ställborn, konstnär, Jonna Bornemark, doktor i filosofi vid Södertörns högskola och Gabriel Widing, speldesigner och medlem i det kreativa kollektivet Interacting Arts.
Är dagdrömmeri en form av lek?
Vad är lek egentligen?
Vi leker att det finns gränser
Skola och samhälle fortsätter att diskutera Cambridgerapportens slutsatser och det är svårt att inte se parallellerna med svensk skolutveckling.
”Weʼre impressed by the Cambridge Reviewʼs evidence. We like the ideas. We want to take them forward. But we darenʼt do so without permission from our Ofsted inspectors and local authority school improvement partners.”
Så säger flera engelska lärare i diskussioner med forskarna bakom Cambridgerapporten. De vill gärna, men… Detta är kanske det mest nedslående med ett i övrigt överväldigande positivt offentligt mottagande. Undantaget i hyllningskören är annars politikerna. De flesta politiker håller inte med om slutsatserna i Cambridgerapporten. Politikerna vill alltså inte se några alternativa lösningar – och lärarna vågar inte!
Olle Holmberg sammanfattar vad som krävs för att återerövra det professionella initiativet och stärka bandet till skolforskningen:
Skolutvecklingens många ansikten!
Få saker väcker så starka känslor som “kommunaliseringen” och kloka läsare som Jan Lenander visar ibland oanade sidor (Länk):
När SKL uttalar sig på sitt förnumstiga, myndiga vis och sätter på sig sin vi vet bäst attityd helt utan kunskapsförankring så skulle jag kunna använda knytnävarna.
Nu har hatet mot huvudmannen även utvidgats till att innefatta förskolan som får skulden för den svenska skolans förfall:
Jag har en teori om att kommunalisering av övriga skolan hade en klart positiv effekt på förskolan. Frågan är om inte samhället får betala dyrt för den vinsten genom att ett annat område hamnade i riktig strykklass.
Jag tror inte Jan Lenander menar riktigt så illa som det låter och citaten är ryckta från sitt sammanhang – men vill gärna ta chansen att förtydliga några detaljer från 90-talet.
Först ett tillrättaläggande: förskolan kommunaliserades inte. Däremot övergick den från Socialstyrelsen till Skolverket som tillsynsmyndighet.
En central fråga var inrättandet av förskoleklasser som ersatte den tidigare sexårsverksamheten/deltidsgruppen eller lekskolan som det hette när jag var liten. Det fanns olika förväntningar på vad som skulle hända och i SOU 1994:45 resonerar Dahlgren och Lenz Taguchi om svårigheterna att förena förskolans passiva ”barn som natur” med skolans reproduktiva ”barn som kultur”. De landar i vaga förhoppningar om att barnet skulle kunna konstrueras som “kulturproducent”.
Slutbetänkandet inför Lpfö98 kom också att betona det aktiva barnet. Titeln”Att erövra omärlden” är en stark markering och i debatten fanns på många nivåer upptrissade förväntningar på att förskolans arbetssätt (tematiskt, lekfullt, ämnesövergripande, Vygotskij, Piaget, estetiskt, barnperspektiv) skulle kunna utgöra en motpol till skolans mer traditionella undervisningssyn. Även inom skolan fanns det krafter som såg fram emot att förskollärarna skulle komma in och frigöra kreativitet.
Samtidigt diskuterades frågan om skolans innehåll i SOU 1994:45. Grunden för livslångt lärande. En barnmogen skola (till skillnad från skolmogna barn – min anmärkning) och starka krafter frågade sig om det var skolan eller barnet som skulle förändras?
Men det fanns alltså starka förväntningar på spännande möten mellan kulturerna och i kommunerna skapades ledningsgrupper där det kunde hända att förskollärare blev rektorer för skolor. 0-16-perspektivet var ett mantra som upprepades ofta och vi var några som trodde på det. Idag försöker Malmö stad återskapa den gamla strukturen som speglar de nya stryrdokumentens ansvarsfördelning.
Norge hade gjort samma resa några år tidigare och resultatet var entydigt. Skolkulturen visade sig ha en större densitet och lektionsliknande undervisningssätt sipprade lätt ner i förskolorna. Förhoppningarna om att leken skulle genomsyra skolan kom fort på skam.
När Jan Björklund under 2000-talet började sin kanonad mot svensk skola var det naturligt att hitta syndabockar för de svaga resultaten på olika plan. Men att skylla på förskolan är även med dessa mått mätt rätt lågt. Det är faktiskt den verksamhet som får högst betyg i brukarundersökningar.
Tidsmässigt låg de här två processerna parallellt – men det som Jan Lenander beskriver som att omsorgskulturen har tagit över skolan känner jag inte igen. Tanken på att renodla skolans kunskapsuppdrag bygger på en dikotomisering av människan. Barn lär hela tiden med alla sinnen. Kunskap har andra dimensioner än reproduktion – och det vet Jan.
Om skolan hade tagit vara på möjligheten att lära av förskolorna hade vi haft ett annat läge idag. Matchen är över – skolan vann.
Idag är ett bra tillfälle att reflektera över den gode Pyrrhus ord: En sådan seger till och jag är förlorad.
Sigrid Combüchen recenserar Sven-Eric Liedmans nya bok Hets! En bok om skolan i Sydsvenskan (länk)
Stilisten Liedman är en lycka att läsa. Hans referensram är stor och välpackad och han har inga svårigheter att ur den förmedla komplicerade och motsägelsefulla sammanhang, som skulle få en sämre författare att trassla in sig i knopar och knutar. Detta är svårt, medger han och citerar Aristoteles klassiska, sig flätande ordslinga om tänkandet, men lägger den i ett sammanhang som låter läsaren förstå den associativt. Han är helt enkelt en idealisk förmedlare av kunskapsinnehåll som samspelar med mottagaren. Han gestaltar en klok läroprocess genom att iscensätta den med sin bok.
Ändå lyckas hon inte riktigt väcka min läslust. Kanske är jag rädd att bli besviken på en av mina stora hjältar.
Kollegan Magnus Persson beskriver boken ur ett annat och mer skolnära perspektiv. (Svd) Lusten återvänder. Det känns bra.
Aftonbladet: Ulrika Stahre om en skola som bytt lärande mot lönsamhet
Dagens Nyheter: Sven-Eric Liedman ”Hets! En bok om skolan”
Dala-Demokraten: Är du lönsam, lille vän?
Expressen: Sven-Eric Liedman Hets! En bok om skolan
Folkbladet: Onödigt svårläst
Göteborgs-Posten: Sven-Eric Liedman | Hets! En bok om skolan
Helsingborgs Dagblad: Ska vi leka skola?
Kulturnytt, Sveriges Radio: Debattbok om skolan kommer två dagar för sent
Norrköpings Tidningar: Ekonomisk tillväxt eller mänsklig växt?
Sydsvenskan: Livets skola
Uppsala Nya Tidning: Utbildning i nyttans tjänst
Svenska Dagbladet: Är hetsen en naturlag?
Jag vaknar av att morgonekot refererar Obamas tal til nationen. Han tycks ha lyft fram lärarnas betydelse för landets utveckling och jämfört med Sydkorea där lärarna beskrivs som “landet hjältar”.
Tack – hyfsad lön och en gnutta arbetsro räcker långt för mig.
Men det var trevlig omväxling.
…menar jag är överskattat.
En studie från Nya Zeeland påvisar motsatsen. Det tycks finnas ett starkt samband mellan treåringens bristande självkontroll och problem i vuxenlivet.
Jag anar att den här artikeln kan tas som ursäkt för starkt disciplinerande arbetsmetoder i skolan – vi tränar självkontroll.
Det känns hederligt med reklamkanalerna – de försöker i alla fall hålla nyhetsprogrammen fria från den här formen av låtsasreportage om skenhändelser:
Vem blir först med att lansera moralpredikanten Gunilla Hammar Säfströms frisyr som norm för den goda läraren? Så ska det se ut i framtidens klassrum!
Länk till tidigare inlägg om GHS
Finns det någon chans på jorden att jag som lärarutbildare kan undvika det här spektaklet?
Nähä – inte det…
Tysta tankar 