Estetik – att göra något närvarande

nietzsche.jpgI dagens lärarutbildning har estetikbegreppet letat sig in i kursplaner. Tyvärr finns det ingen given tolkning och svårigheterna att examinera färdigheten förskräcker. Arne Melberg ger i SvD en historisk genomgång av möjliga betydelser och landar i en diskussion om huruvida konsten kan vara enbart sken och yta i ett självbekräftande nu – eller om det finns en mening som också handlar om minnen, erfarenheter och kunskaper. Motsättningen kan vara dramatisk och har stått mellan dem som hävdar att konsten har ett eget värde och de som försöker utvinna någon form av moral ur konsten.

I skolans värld riskerar de estetiska ämnena att marginaliseras om inte lärarna lyckas bevisa att de faktiskt är nyttiga. Drama är bra för värdegrund, musik är bra för matematik, bild är bra för SO. Å andra sidan finns det lärare som klamrar sig fast vid att estetiken har ett eget värde och att aktiviterna inte ska bedömas utifrån andra måttstockar än lusten – då blir de traditionella ämnen avstamp för att utforska kulturella uttryck. (En kunskapsöversikt av Marner & Örtegren)

Melberg beskriver med utgångspunkt i förintelsemonumentet i Berlin hur denna motsättning är skenbar.

Strax intill Brandenburger Tor står nu 2711 rektangulära ­betongblock, så kallade stelen, hopträngda på en yta av 19000 kvadratmeter. Alla stelen liknar varandra men ingen är den andra helt lik. Tillsammans bildar de en enorm ”skog” av anonyma ”statyer”. Ett stort antal besökare vandrar varje dag genom denna ”skog” och det hör till saken att det är fysiskt omöjligt att gå i grupp: du måste själv ta dig igenom denna ”labyrint”.

Blocken är inte vackra och de förställer inte någonting – men det är omöjligt att gå igenom denna plats utan att påverkas. Tolkning och historia tränger sig på. Skenet, upplevelsen och historien – allt smälter samman i detta beryktade nu.

Inte ens i vår tids mest avancerade manifestationer av estetisk yta reduceras den estetiska erfarenheten till meningstom upp­levelse. Historien har ännu inte tagit slut.

Snart åker jag till Berlin igen – i skogen av stenar går jag gärna vilse.

(Klickbar bild)
stenar.jpg

Skolan, drömmen och upptäckterna

Jag slits mellan två världar.

Å ena sidan läser jag med intresse “Skolan som politisk organisation” där forskare kartlägger och analyserar de olika nivåerna i skolans ideologiska, juridiska och ekonomiska styrning. Studenterna är sällan medvetna om spelet utanför klassrummet och min uppgift är att övertyga dem om allvaret i att arbeta inom en politiskt styrd organisation.

Å andra sidan känns det ibland som att hela överbyggnaden är en kuliss där aktörerna försöker navigera förbi de värsta grynnorna som ofta består av detaljstyrning och tydliga mål. Visionen av skolan som ett stor NU där drömmar förverkligas och oväntade möten sker – den visionen trängs undan av ett kortsiktigt nyttotänkande och effektivitetskrav. “Alla har rätt till kunskap – och då måste vi trycka ner den i halsen på dem”

Pontus & amerikanerna har gjort en film om skolan. Och nu saknar jag den tidens genomarbetade rockvideor. Vad gör Pontus själv idag?

Text och ackord – dagens utmaning

Vad är digital kompetens hos lärare?

Det finns en examensordning som beskriver vad en färdig lärare ska kunna. Den är uppdelad under två delvis gåtfulla rubriker:

  1. Kunskap och förståelse
  2. Färdighet och förmåga

När det gäller synen på IT-frågor och digital kompetens menar jag att det ligger ett problem i att beskrivningen finns under den andra rubriken:

– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna

Någon kanske tror att det är fråga om en teknisk förmåga eller en enkel färdighet. Det får konsekvenser för hur undervisningen organiseras i utbildningen.

digital.jpgDiskussionen är inte ny och landets lärarutbildningar har fått hård kritik från Högskoleverket angående brister hos de utbildade studenterna. En kort tillbakablick antyder att det finns två huvudlinjer att följa.

1) Datorkunskap är en teknisk färdighet. De pedagogiska vinsterna uppstår när läraren behärskar redskapet och inser möjligheterna. Därför är det bra med enkla kurser typ datorkörkort som är tydliga och möjliga att examinera.

2) Datorkunskap handlar om ett förhållningssätt. När jag vet vad jag vill göra undersöker jag vilka redskap som underlättar mitt arbete. Då – men först då – blir det intressant att erövra nya kunskaper. ITIS-projekten drevs ofta under denna kunskapssyn och tematiskt eller ämnesövergipande arbetssätt lyftes fram som förebildliga.

Nu skriver vi 2008 och båda vägarna tycks svårframkomliga. Från högskolan försöker vi konstruera examinationsformer som utmanar studenterna att pröva digitala former – men det går trögt. Tyngden från den gutenbergska traditionen är massiv och till sist är det texten som räknas.

Jag är rädd att regering och riksdag har gett upp hoppet om att lärarutbildningarna är den bästa vägen att utveckla skolornas digitala kompetens. I stället satsar många av landets kommuner den samlade fortbildningen på PiM.

Vad är PIM?

PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en kombination av handledningar på Internet, studiecirkel och hjälp i vardagen.

Webbplatsen är en del av ett regeringsuppdrag som myndigheten har att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan.

Min första reaktion var misstänksam – ytterligare ett sådant här centralstyrt projekt där lärare skulle kontrolleras och disciplineras. Men efter att ha lagt några timmar på några av modulerna får jag erkänna – det är ett välgjort och generöst material Myndigheten för skolutveckling bjuder på. Uppgifterna är utmanande och lätta att skolanknyta, instruktionsfilmerna enkla att följa, programmen oftast gratis och välvalda. Lärarna knyts till examinatorer som ska garantera kvalitén.

Så nu tänker jag att landets lärarutbildare borde gå på kurs för att kunna sköta sitt jobb.

En kompletterande länk till den digitala verktygslådan från Fortbildningsrådet. Tänk vad det finns resurser…

Polis, Polis, på något vis?

kvast.jpg

I Malmö rasar en maktkamp mellan Skolverk och stadsdelen Fosies ansvariga skoltjänstemän. (Sydsvenskan). Frågan gäller om det är en bra väg att bötfälla föräldrar som inte tvingar sina barn till skolan (eller aktivt hjälper dem dit). Stadsdelen har fått kritik från Skolverket för passiv hållning och nu prövas gränserna.

På Skolverket är man förvånad över reaktionen i Fosie.
– Vite är kanske inte bland det första man ska ta till, säger Birgitta Andrén, undervisningsråd på Skolverket.
– Det krävs andra åtgärder om en elev inte går till skolan.

Ibland arbetar jag tillsammans med studenterna för att hitta metaforer för skolan. Den ska vara rolig som ett tivoli, spännande som en djungel, trygg som ett badkar (med ovanligt lite vatten), stimulerande som en verkstad, lärorik som ett uppslagsverk, lustfylld som en lyxkrog, avkopplande som ett spa, social som ett diskotek, öppen som ett torg o.s.v. Men till sist brukar det ändå vara någon som framhärdar:
– För mig var skolan 12 år i fängelse!

Bakom alla visionerna finns misslyckandet i att skapa den där självklara mötesplatsen och ansvaret faller i-n-t-e självklart på politiker, rektor och lärare. Den tid som kanske skulle ha kunnat läggas på att bygga stimulerande undervisningsmiljöer ägnas idag ofta åt att leta efter och hämta barn till skolan. För att kunna bygga visionen krävs att barnen är där.

Så idag håller jag på Fosie – låt skolan ägna sig åt sitt uppdrag och låt polisen se till att föräldrarna fullgör sina skyldigheter. Då slipper vi se skolan som föräldrauppfostrare på andra plan.

Läseboken som spegel – och konstruktör

sorgarden.jpg

min arbetsplats är det fest när en forskare disputerar. Om det är en bra avhandling i ett intressant ämne är det särskilt roligt.

angerd3.jpgAngerd Eilards (pressmeddelande, Sydsvenskan Radio Malmöhus) avhandling heter Modern, Svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld i grundskolans läseböcker. Opponent och betygsnämnd tycks vara eniga om att det är ett viktigt bidrag till forskningen om hur bilden av barndomen konstrueras i läseböcker.

Ett problem i den här typen av arbeten är att det ofta finns en dubbelhet. Tendenser i tiden exemplifieras och förändringarna blir synliga över tid. Men det finns också en oro över läseböckernas normativa sida – bilden av den gode invandraren, den mjuke pojken, den självständiga flickan. Det är tendenser som mer speglar läroboksförfattarens önskningar än verkliga tendenser.

Då blir läseboken ett instrument för uppfostran och socialisering – men det har den väl egentligen alltid varit? Den mest intressanta frågan menar jag är om forskningen lyckas hållas sig utanför detta spel…

Hur är det att vara student?

Ibland funderar jag över hur det är att läsa till lärare.

De förväntas läsa en stor mängd litteratur och förhålla sig kritiskt till denna.

De förväntas delta aktivt i diskussioner och självständigt ta ställning till viktiga frågor.

De förväntas tro på forskningens avgörande betydelse för skolutveckling.

De förväntas förstå kursens mål och förhålla sig lyhörda till lärarnas tolkning av dessa så som de uttrycks i examinationer.

De förväntas visa sig lämpliga och nyttiga på den verksamhetsförlagda delen av sin utbildning. Anpassningbara och utmanande i en skön förening förväntas de hämta in metodiska färdigheter.

De förväntas delta i kreativa aktiviteter som drama och musik.

mikael.jpg

De förväntas inte se sig som objekt inför alla dessa förväntningar.

Mobile necesse est

j1.jpgLäs Anne-Marie Körlimngs krönika i Lärarnas tidning.

Rätt, rätt, rätt och modigt, modigt, modigt!

Om vi lägger ner kepsstriden och mobilstriden – blir det något kvar att förfasa sig över då? Det känns som att många debattörer egentligen närmar sig skolan från nostalgiska utgångspunkter och den viktigaste regeln tycks vara:
– Om inte jag fick ha det när jag var liten, då ska minsann inte dagens ungdomar heller få!

Egentligen inleddes väl förfallet då det började sändas tecknade filmer på fler dagar än julafton!

Flum byggde denna vackra värld

Joakim Landahl skriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) om Max Webers teori för hur oklara förväntningar leder till ökad produktivitet. Gud och kapitalet utses till de stora flummarna.

weber.jpgInom protestantismen visste inte människorna exakt vad som krävdes – därför var det säkrast att anstränga sig lite extra på det moraliska planet.

Inom kapitalismen vet vi inte när det dyker upp en konkurrent som kan producera samma vara billigare – därför måste vi fortsätta jaga kostnader.

När debattörer efterlyser tydliga krav och entydiga kriterier – då riskerar de också att uppmuntra instrumentellt beteende. Om alla vet var gränserna går kommer ingen att vilja anstränga sig därutöver. När barnen frågar läraren om “detta kommer på provet” – då har tydligheten slagit igenom på allvar. Ingen vill riskera att anstränga sig i onödan.

Slutsatsen är att ångest är produktivt och att denna oro är grunden för vårt västerländska välstånd. De enkla gränserna och tydliga belöningarna finns bara i outvecklade kulturer, banala datorspel och barns föreställningar om en rättvis värld. Vem kan tala om detta för regeringen och Bolognaromantikerna?

De lata barnen?

Eller de överbeskyddande föräldrarna? Geijersskolan har haft ett projekt som syftat till att minska bilkörningen kring skolan. Läs Sydsvenskan. Även om jag är emot social ingenjörskonst är det inte svårt att se vinsterna med ändrade vanor.

Dessutom gillar jag gammal hederlig belöningspedagogik och älskar idén att fira folkhälsoframgången med pizza.

Särskilt mycket njuter jag av bilden på min favoritflöjtist Hans Holm i rollen som eldig italienare. Vi har en gång åkt runt och spelat på Malmös förskolor under det hemliga täcknamnet Hassan och Massan. Det är nog dags igen.

hm.jpg

9A och DN

Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.

Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.

Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.

Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.

Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.

Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?

Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.

lustful.jpg