Where ever you go

Jag letar efter ett avspänt läge. Colbie Caillat – Bubbly trycker på de knapparna. Jag tror att livet är så vackert som hon sjunger. Rösten lyckas vara nervig och lugn samtidig.

Till sist är ändå engelska språket fantastiskt sångbart. Lyssna på slutet och hur mjukt orden “Were ever you go” faller.

Och så blev det sommar i mig igen. Dubbelklicka!

far1.jpg

I kväll ser jag på serien från Johannesskolan och funderar över hur olika det kan vara. Behöver vi bilderna på dessa superlärare som kommer in och räddar barnen?

Rapport från verkligheten

Religionen är inte död – i alla fall inte att döma av de praktikbesök jag har gjort i veckan. Ofta är det utgångspunkt för kreativa övningar inom bild och drama. Ibland även utgångspunkt för allvarliga samtal om staten Israels existens.

Idag har jag lyssnat på berättelsen om hur Gud befallde Moses att föra judarna ut ur Egypten. Det är ganska kraftfulla påtryckningsmedel Gud använder. Stavar som blir ormar, paddor och gräshoppor förstår jag – men att döda det äldsta barnet i varje familj – det är tungt!

mos3.jpg

För övrigt kan jag rapportera att även Gustav Vasa lever och att äventyret på hölasset är den givna höjdpunkten i alla historieundervisning! Det känns väldigt tryggt.

Tanken på att diskutera nationalstatens uppkomst i anslutning till Gustav Vasa vore djärvt – men inte omöjligt tänker jag (som alltid letar efter trådar till nuet)

Urkund – alla kunders moder

Jag är nyfortbildad. Malmö högskola har tecknat avtal med ett företag som säljer ett plagiatkontrollverktyg kallat Urkund. Förhoppningen är att det s.k. fusket ska minska eller försvinna. Idag fälls 34 studenter/år av 350.000 i Sverige. Mörkertalet är stort och definitionen av fusk är svävande. I juridiska termer tycks diciplinnämnder söka efter ett uppsåt att aktivt vilseleda examinatorn. Om studenterna då inte är helt medvetna om gränserna mellan citat, referat och egen text – ja då är det svårt att driva ärendena till åtgärd.

ske.jpgJag vet för jag har varit med – det tar mycket tid och drar ner arbetsglädjen efteråt. I stället för att fokusera på studentens utveckling glider misstänksamheten in och förgiftar handledningen. Vad är det jag läser – vem har skrivit detta?

Kanske är det en god gärning att alla texter som lämnas till examination går vägen genom Urkunds granskning.

Till sist löser inte datorgranskning det avgörande problemet om vad som är självständigt tänkande. Lärarna måste tolka procenttalen och avgöra om referenser och citat är korrekt utförda. Poängen med systemet är att det förväntas fungera avskräckande. Ett stort problem är att vissa kulturer belönar osjälvständigt tänklande medan vi vårdar myten om individens nyskapande kraft och vetenskapens framåtskridande.

I en avlägsen framtid kommer varje tanke vara tänkt och varje mening formulerad. Jag funderar på att köra mina blogginlägg genom en sådan maskin – tänk att bli avslöjad som fuskare inför sig själv!

Lärande och ämnesdidaktik – Hjälp!

lar5.jpgEn kollega har bett mig ta fram en bild som sammanfattar eller illustrerar orden “lärande” och “ämnesdidaktik”. Det förutsätter att jag har någon form av allmän förståelse av dessa gåtfulla ord.

Många av mina gamla foton föreställer barn som är djupt engagerade i någonting och jag ser att det lyser av “lärande” i bilderna. De vuxna är märkvärdigt frånvarande – kanske har kameran skrämt iväg dem, men barnen är egendomligt ensamma.

Problemet ligger även i ordet “ämnesdidaktik”. Jag föreställer mig att många förväntar sig att det ska finnas en vuxen som visar barnet något ämne på ett spännande sätt. Själva bilden av undervisning som en hierarkisk handling tränger sig på.

Går det att tänka sig bilder av undervisning som inte är präglade av förmedlingspedagogiskt tänkande? Av mina tusentals bilder lyckas jag inte hitta en enda bild där barn och lärare befinner sig på samma nivå i kunskapsprocessen. Min idealbild skulle helst präglas av  gemensam nyfikenhet och riktad energi.

Det kan vara ett bildproblem – men det kan också vara ett ett symptom på något mycket allvarligt.

lar2.jpg

Hur som helst är jag tacksam på förslag som skulle kunna hjälpa mig och kollegan!

Skriv eller skicka bild till mats.olsson@mah.se!

Liten belöning och stor ära om bilden går att använda!

Stackars styrman Larsson hade otur

Som lärarutbildare är jag en del av den statliga utbildningspolitiken. I min roll som mentor (läs praktiklärare) möter jag kommunala tolkningar av mål och riktlinjer. Ibland prövas min lojalitet till dessa båda system. Sydsvenskan 28/1

I budgeten för 2008 har kommunledningen i Vellinge lagt fast ett antal mål, som skall uppnås under året. Ett gäller betygen för niondeklassarna. Deras genomsnittliga meritvärde skall vara 230 poäng. Det motsvarar VG, väl godkänt, i fjorton av sexton ämnen.
– Vi nöjer oss inte med G, godkänt, utan har satt målet ett snäpp högre. Men vi vet att det kan bli tufft för vissa skolor, säger Carina Larsson (m), ordförande i M-nämnden.

Betyg kan ses som ett sätt att beskriva elevens kunskaper i förhållande till uppsatta kursmål och kriterier. Då fungerar information på ett relativt oproblematiskt sätt.

Däremot tror jag inte att Vellinges typ av målstyrning är förenliga med tankarna på en nationellt likvärdig skola. Varför skulle just Vellinges elever höja sig så markant över rikssnittet? Facket försöker göra det till en resursfråga och vädrar morgonluft. Platscheferna känner igen det hotfulla tonfallet och trycket på lärarna att sätta höga betyg ökar. Ett redan bräckligt system hotas av klåfingriga politiker.

Problemet (och fördelen) med målstyrning är att det är möjligt att utkräva ansvar. Vems fel är det om inte skolorna uppnår målen? Är det:

  1. Politikerna som inte anslagit tillräckligt med resurser?
  2. Cheferna som inte använt resurserna på rätt sätt?
  3. Lärarna som prioriterat andra moment än de som avspeglas i betygen?
  4. Föräldrarna som inte stöttat barnen tillräckligt?
  5. Eller ska vi vara riktigt djärva och se barnens studieresultat som deras eget ansvar? Deras förutsättningar och ansträngningar är grunden för resultatet.

Om vi gör elevernas betyg till objekt för målstyrning förminskar vi elevernas ansvar. De blir råvaran som fabriken (skolan) ska förädla. Skulden vid misslyckandet (ett uteblivet VG) fördelas på andra håll och jakten på syndabockar går vidare.

Frågan är om jag vill socialisera in lärarstudenterna i detta system. Målstyrning är ett kraftfullt redskap som bör användas med försiktighet. När de kinesiska bönderna på femtitalet smälte ner hushållsredskap för att uppnå produktionskvoterna för metall var det ett tecken på planhushållningens begynnande sammanbrott.

Den kommunala ambitionen att skapa en bra skola är sympatisk, men att mäta framgång genom betygssnitt är en problematisk strategi. I den ödmjuka avslutningen förklarar Carina Larsson drivkraften på ett sätt som ger mig hopp. Det kanske handlar om att förstå – snarare än att skuldbelägga och bestraffa.

– Vi måste ta reda på varför just de här skolorna inte når målen. Varför de sticker ut och vad som är annorlunda där.

Där är jag med igen – men för mig borde detta vara vardaglig skolutveckling – inte budgetarbetet.
styrman.gif

Missa inte svensklärarens sanningar

Jag förstod inte dynamiken i utmaningen förrän jag läste svensklärarkollektivets sanningar om sig själva!

Nästa steg är att ta allt till en kollektiv nivå. Sju sanningar om lärare på Malmö högskola, slöjdlärare i Flen, förskollärare i Boden…

Därefter närmar vi oss den slutgiltiga nivån – sju sanningar om människan!

prop.gif

Föräldrautbildning – bilden av det goda

leviathan.jpg

Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.

Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.

Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.

Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.

  • Hur hjälpa någon utan att kränka?
  • Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?

Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.

We are same same but different

För sex år sedan slutade jag som anställd i Malmö stad och jag tänker att de tidigare 25 åren är väldigt frånvarande i min blogg. I en stad med starka motsättningar och svåra segregationsproblem drivs kampanjen Välfärd för alla under slagorden: mångfald, möten, möjligheter. Samtidigt propagerar kommunalrådet Reepalu för att Malmö undantas från EBO (lagen om eget boende) för att hindra okontrollerade flyktingströmmar. Invandrarna ses ofta som problem och objekt för uppfostran.

Det är inte svårt att urskilja en maktkamp mellan centralmakten (stadshuset) och provinserna (stadsdelarna). Vem bestämmer och tar ansvar? Frågan är hur enhet skapas i en heterogen kultur? På vår förskola fick vi detaljerade direktiv för hur vi skulle svara i telefon. Det var enhet proklamerad uppifrån. Idag är tendenserna mot detaljerad styrning starkare och staten driver på. Vi ska kontrolleras och homogeniseras.

spar.jpg

Indien är stort och folkrikt. 1,1 miljarder människor, 28 regioner och 18 officiella språk. Lagar skrivs på hindi och engelska. Tvåspråkighet är självklar och engelskans ställning är stark, trots att det är ett gammalt kolonialspråk. Eller just därför – ingen befolkningsgrupp behöver känna sig orättvist behandlad. Det är främlingarnas språk.

Frågan är om det är möjligt att skapa någon form av sammanhållning med så stora skillnader och spänningar inom landet. Kulturen är ett kraftfullt medium och Indiens filmindustri är världens största. Inte bara Bollywood (Bombay) utan även Kollywood och Tollywood som spelar in filmer på andra språk och i andra städer. Varje tidning har minst en sida skvaller om stjärnorna.

Den indiska staten stod på 90-talet inför valet mellan att försöka stärka centralmakten enhetlighet eller öka självständigheten och toleransen mot flerspråkighet och religioner. Klokt nog valde de att släppa  kontrollen och ibland fungerar drömmen om en öppen gemenskap. Det är enhet som växer underifrån. Idag vibrerar landet av framtidstro och har världens största population av akademiker. “Vi är som Kina – fast med demokrati”

Filmen är min hyllning till olikheterna och toleransen mellan de vackra stolta människorna i Indien.

Genusuppgifter – finns det?

 naken.jpg

Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.

Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.

Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)

Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara,  vad vi kan vara och vad vi får vara.  Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.

cabin.jpg

Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i  det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.

Vad är ett jobb?

karlmarx.jpgJanne skriver om frågan på sin blogg och jag gillar det allvarliga anslaget. I skolvärlden berusar vi oss ofta med stora ord om ansvar och uppdrag. Samtidigt är vi naturligtvis ersättningsbara lönearbetare på den stora marknaden som Karl Marx beskrev. Problemet är kanske att vi behöver myten om vår egen betydelse för att orka motivera oss till daglig ansträngning. Samtidigt får kontrasten till det verkliga värdet (uttryckt i lönens storlek) inte bli för stor.

När jag jobbade på förskola förstod jag inte alltid sambandet mellan vad jag gjorde och hur det värderades. I ett kaxigt ögonblick lär jag ha påstått att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. De goda dagarna var det underligt att 8 timmars glädje dessutom skulle belönas med pengar. De onda dagarna var det en förnedrande plåga att samhället värderade mina självuppoffrande ansträngningar med en månatlig förolämpning.

Till sist är det en hedersfråga som jag inte helt har vågat ställa till mig själv:
– Hade jag jobbat kvar om lönen och statusen varit densamma på förskolan och högskolan?

När Janne ställer frågan om vad ett jobb egentligen är handlar det också om distans och inlevelse. Jag är nog en sådan människa som ibland låter mig slukas upp av uppgifter. Fria arbetstider innebär då frihet att jobba ihjäl sig.

Lönearbetets grundläggande karaktär är den öppna transaktionen. Jag säljer en vara (min tid) men bevarar mig själv.

Jag tror det är en romantisk vanföreställning att det skulle finnas ett “själv” vid sidan om det jag utför. Så därför är mitt svar till Jan:

Jobbet är du – varje försök att dra en gräns mellan dig och jobbet leder vilse.

slothful.jpg

På bilden plågas de lata i helvetet – dit vill vi inte komma.