T.S. Eliott – poesi och kunskapssyn

Flotta aforismer och slagordsmässiga förenklingar tycker jag inte om. En hel del av skoldebatten har förts under sådana former och ingen sida är oskyldig. Diskussionen om förhållandet mellan information och kunskap har ibland varit starkt polariserad och svårgripbar för vanligt folk. Baskunskaper och fakta har spelats ut mot reflektion och meningsskapande.

Resultatet är att fältet är öppet för en nygammal pluggskola med disciplinära inslag. I moderniteten är det svårt att beskriva känslan av att något har gått förlorat.

Poeten T.S. Eliott försökte:

Where is the Life we have lost in living? Where is the wisdom we have lost in knowledge? Where is the knowledge we have lost in information?

Fler citat

docka.jpg

Gymnasiereformen och förskolereformen

hu.jpg

Jag vet inte om den här regeringen är att lita på. Förskolans problem åtgärdas genom mer matematik och lästräning.

Gymnasieskolans problem löses genom mindre teoretisk undervisning och färre program (SDS  SVD  DN DN2 DN bakgrund).

Grundskolans problem – nej just idag kom det visst inget förslag om det!

P.S. Jag brukar inte tolka bilder åt bloggläsare – men om ni tittar noga… ser det inte ut som om bilden blir bredare högre upp!? På samma sätt är det många som tycks tro att barns utveckling är viktigare i högre åldrar.

Fyrkantigheten tycks vi få leva med.

Scherp och beprövad erfarenhet

Hans-Åke Scherp skriver kritiskt i Svd (läs och njut!) om regeringens skolpolitik och han gör det utifrån sin position som forskare. Då är det vanligt att hänvisa till “beprövade erfarenheter” som ett sätt att förstärka hållbarheten i resonemangen. Jag håller fullständigt med honom i sak, men är djupt fascinerad över den avgrund som sedan valet har öppnats mellan det politiska och det vetenskapliga etablissemanget.

Inga Magnusson skriver på sin blogg om hur hon uppfattar begreppet “beprövad erfarenhet” och det är svårt att inte se hennes poäng på ett rent språkligt plan. Vi har:

1) Sinnliga upplevelser

2) Våra tolkningar av dessa som vi ofta kallar “erfarenheter”

I min världsbild är alla erfarenheter “beprövade” – i betydelsen jämförda och vägda mot tidigare gjorda sådana. Vetenskapen har försökt skapa en kategori av “egna och andras gjorda erfarenheter” som då skulle vara mer objektiv eller sannare än det vardagliga tänkandet.

Inga Magnusson menar att det är lärarna ute på skolorna som bär upp dessa erfarenheter och jag har svårt att säga emot henne. En renlärig forskare skulle kanske påstå att hon är fast i sina erfarenheter och inte har förmåga att distansera sig – men det blir lätt konstigt och mystifierande.

Vi måste hitta ett bättre sätt att beskriva vetenskap!

husvagn.jpg

Kanske handlar det om att komma under ytan.

Missa inte blogglänkarna under artikeln – där hittar ni några av mina favoriter. Fredrikbloggen t.ex.

Vad är det värsta som kan hända en lärare?

Jag är intresserad av värdighet – eller rättare sagt bristen på värdighet. Tillfällena då den polerade ytan spricker och livet kokar över i all sin okontrollerbarhet. Då vaknar jag till.

Lärare har ofta mardrömmar om lektioner som spårar ur och planeringar som havererar. Bilden av undervisning som något förutsägbart och lugnt är falsk och förrädisk. Plötsligt händer det som gör att allt krackelerar. Som för Bernard Mikulic i Sydnytt. Kan teve bli roligare?

Rädslan för skrattet gör att vi måste skratta.

Skräckblandad förtjusning

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Giacometti kunde inte komma

Årets utställning på Louisiana är Giacometto och Cézanne. Där har jag inte varit. Vännerna på Österlen är också sevärda i sin utdragna skugglikhet.

skuggor.jpg

För den som föredra stilleben tror jag att de utsökta morötterna som generösa viltvårdare har lagt ut på en vattensjuk leråker skulle kunna vara lockande objekt. Det ligger något motsägelsefullt i att mata framtida offer. Kärleken är inte helt ren – men när är den det?

viltvard.jpg

Varför påminner mig dessa morötter om skolan? De är lockande och vackra – men fullständigt livsfarliga… Är det långsökt och banalt att jämföra det nya betygssystemet? Den gamla liknelsen får liksom en annan betydelse när jag ser högen framför mig.

Att publicera sig – Freinet kunde inte komma

freinet.jpgFör många pedagoger är Freinetpedagogiken en viktig inspirationskälla. Barnens lust att sprida sina tankar i tryckt form skapar energi och hantverket blir en viktig del av tanke- och skrivprocesserna. Det finns någon på andra sidan – någon läser det du skriver. Tryckpressen blir en symbol för den meningsfulla kommunikationen

I högskolans värld handlar det ofta om att lämna in uppgifter för bedömning. Läraren är den givne mottagaren och de mer eller mindre öppna kriterierna för kvalitet är ibland viktigare än innehållet för avsändaren.

Nu är nätet den nya tryckpressen och idag har jag varit med om att 200 studenter har producerat hemsidor om världens länders utbildningssystem. Projektet genomfördes på en dag och hade mål som rörde informationssökning och bearbetning, presentation och källkritik, men det var naturligt att tekniken tog mycket energi. Svårt och utmanande på gränsen till det dumdristiga – men också en väldigt stark känsla av att vi faktiskt gjorde något tillsammans.

Länk till Världens länder

Att skriva lärandemål i Bologna

Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).

Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.

Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:

Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)

Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)

1) Vasaloppsdeltagande för gruppen

2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg

3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen

4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.

Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…

Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?

mal.jpg

Bo Bo Bo, What a little moonlight can do to you

ledarskap.jpgJag tuggar mig långsamt igenom antologin Skolan som politisk organisation (Gleerups, 2008) och gillar boken allt mer. Boken bygger på ett forskningsprogram om värdegrundskonflikter och många av författarna tror jag har statsvetenskaplig bakgrund. Dagens bekännelse: jag är trött på pedagoger.

 

Bo Rothstein skriver om den effektiva skolan och ledarskapets mystik. Det är två teman som i hög grad är aktuella i debatten kring teveserien 9a. Samtidigt arbetar jag med en kurs som heter Lärarprofession och försöker beskriva Den goda skolan och Den goda läraren.

 

Den första frågan är vad som menas med effektivitet och slaget står mellan två traditioner som antingen betonar akademiska prestationer eller socialt välbefinnande. För att förstå resultaten måste dessa relateras till elevers socio-ekonomiska förutsättningar – men, och nu kommer det spännande – hur stor del av resultaten kan relateras till elevernas bakgrund och hur mycket handlar egentligen om skolornas effektivitet. Spelar skolans organisation någon roll?

 

En sammanställning av 150 forskningsprojekt visar att mellan 8 och 18 procent av elevernas skolprestationer går att relatera till skolornas effektivitet. Det är alltså lönt, som vi säger i Malmö.

 

Nästa fråga är då att försöka frilägga vilka faktorer det är som är framgångsrika, en längtan efter evidensbaserade undervisningsmetoder vibrerar i bakgrunden. Varje politiker, tjänsteman, rektor, lärare och student ställer samma fråga: H-u-r g-ö-r m-a-n? Eller: Varför lyckas en del där andra misslyckas?

 

En del av framgången beskrivs ofta i termer av mjukvara – en mystisk anda eller sammanhållning. ”Det sitter i väggarna” och är svårt att fånga in med ord.

 

Rothstein förvånas över att det inte tycks finnas några särskilt framgångsrika pedagogiska metoder eller tekniker. Inga modeller skiljer ut sig som effektivare. Spelar pedagogiken då någon roll? Jag är också förvånad över att de mystiska stjärnlärarna i teveserien ofta bedriver mycket traditionell undervisning – men med ett glödande engagemang! Det är inte i metodval som lärarna skiljer ut sig – det är i det personliga mötet som jag anar den möjliga framgången.

 

krydd.jpgPå samma sätt tycks många peka på ledarskapets betydelse och Rothstein diskuterar managementkulturens intåg i skolorna (25 000 träffar på ordet ”manangement” i LIBRIS är ganska mycket) Det mesta i denna genren är metodiska kokböcker av begränsad vetenskaplig kvalitet och det känns lite otryggt att det är genom ledarskapsmystik som skolan ska frälsas. Konsulterna skär guld, forskarna skakar på huvudet och lärarna kvider.

 

Därefter följer en kort genomgång av organisationsteori och jag funderar över hur våra studenter skulle reagera på denna typ av texter. Varför gör folk som de gör? Går de att styra? Är självständighet möjlig i politiska organisationer?

 

Rothstein väjer inte för att diskutera de akademiska institutionernas självkorrumperande logik (Att sänka kraven för att öka intäkterna och minska den egna arbetsinsatsen) och att kvalitetskraven följer en egen logik som beskrivs som ”den sociala fällan”. Risken finns naturligtvis att studenterna upptäcker att utbildningen inte håller måttet och då måste vi lita på att andra institutioner samarbetar genom att också sänka kraven…Människosynen är oblygt cynisk och utgår ifrån bilden individen som rationellt nyttomaximerande varelse. Motkraften är då en form av etisk kod eller moral som skulle kunna vara grunden för det som vi kallar tillit.

 

Detta sköra förtroende bygger på många kompetenser och frågan är om de karismatiska cheferna (lärarna) kan ersätta laganda (eller personlig motivation) med personlig utstrålning.

 

Rothstein landar i en referens till Putnam och Making democracy works. Visonen av demokrati som effektiv och produktiv kraft kanske behövs. Organisationen och samhället lever av tillit och ledningens centrala uppgift är att skapa denna. Innehållet eller metoden tycks vara mindre betydelsefulla.

Blogg – nu, då, alltid

hh.jpgJag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.

Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.

Möt William Henry Bonser Lamin.