Vikarieuppdraget – stålbad för pedagoger

Anne-Marie Körling skriver om svårigheterna för vikarier och frånvarande lärare att skapa bra undervisning.

Länk

Jag inser att lärarutbildningen inte tar upp de här socialt komplicerade situationerna och att studenterna riskerar att komma ut helt oförberedda till uppdrag som kräver stor smidighet och ideologisk uthålllighet om de inte ska malas ner i anpassningskvarnen.

Jag är nyfiken och tror att en hel del av läsarna har gjort sina hundår i vikariesvängen.

Har du tröstrika eller demoraliserande vikarieminnen att dela med dig av?

Sharing time!

vi

Ansvar, skam och skuld – jakten på Svartepetter

Tomas Kroksmark skriver om Skolinspektionens syn på lärarnas ansvar när det gäller att se till att barnen når målen.

Länk

I Nyhetsbrevet framgår att man tänker sig att det är skolornas ansvar – dvs lärarnas – att eleverna ska nå målen i alla ämnen. Det betyder också att man tänker sig att orsaken till att alla elever inte når målen har sin orsak i lärarnas kompetens. Det är naturligtvis ett rimligt antagande men kan vi vara så tvärsäkra att lärarna är den enda orskan till att målen nås av alla elever/inte nås av alla elever?

Den propagandistiska synen av målstyrningen är naturligtvis att försöka få skolorna att anstränga sig – men när det kommer till en verklig analys av bristande måluppfyllelse är det mer komplicerat.

Vi har alltså tre komponenter som var för sig eller tillsammans kan förklara den svaga måluppfyllelsen: 1) lärarnas bristande kompetens, 2) målbeskrivningarna (i kombination med kriterietexterna) är fel i förhållande till vad som är möjligt att realisera i den lokala skolan/det enskilda klassrummet och 3) elever i svensk skola saknar förutsättningar att lära det som finns angivet som mål för skolan.

Det är möjligt att en del lärares trivs i rollen som syndabockar – men det är motsägelsefullt att avkräva ansvar av en grupp som är så hårt reglerad. Verkligt ansvarstagande innebär också en viss form av frihet.

I högskolans värld är det lite annorlunda. Studenterna matas med retorik om eget ansvar och de väljer hur och när de vill ta del av undervisningen  – eller utöva sin rätt till inflytande. Men när svaga studenter misslyckas känner jag mig ändå som en av de utpekade grundskolelärarna:
– Jag borde ha ansträngt mig mer!

Fem målmedvetna klematisknoppar

Fem målmedvetna klematisknoppar

Äntligen en glad nyhet

Jag har stora problem med Powerpoint. De flesta föreläsare blir lata och oengagerade av programmet. Som åhörare sjunker jag hjälplöst in i den stora förutsägbara slummern.

Allt var bättre förr och det är med  sorg  jag inser att overheadapparaten håller på att förvisas ur landets klassrum. Under dessa lektioner kunde ju vad som helst hända – ibland kom bilden uppåner och  ibland spegelvänd! Då brukade jag vakna till…

Nu får overheadapparaten en egen och välförtjänt festival i Malmö!

Varför en festival för overheadprojektorer?

– För att det är en apparat som nästan alla har en nostaligisk relation till. Vi tycker att det är spännande att ta in den i ett samtida konstsammanhang och se vad som händer när konstnärer jobbar med overheaden fast på ett samtida sätt. Det är ett slags hyllning till en döende teknologi.

Läs mer (Sydsvenskan)

Projektets hemsida

Livet på LUT utan Olle Holmberg

Jag började arbeta på Lärarutbildningen 2002. Det var året efter att den förra nya lärarutbildningen sjösattes och vi vikarier fick vi till stor del försöka hålla resterna av den gamla utbildningen flytande. Den ordinarie personalen var djupt engagerad i att förverkliga något som kallades Malmömodellen, som jag efter hand förstod var ganska unik i sin tolkning av utredningsdirektiven. De andra lärosätena undrade vad vi höll på med.

Det fanns en ideologisk djärvhet som var smittande för oss som befann oss inom Olle Holmbergs kraftfält. Det gick inte att förhålla sig neutral till visionen om:

  • Fusion av VFT, huvudämne och allmänt utbildningsområde
  • Den “reflekterande praktikern” som förebild
  • Ömsesidig nytta av samarbetet med partnerskolorna
  • Tidig praktik och betoning av kontinuitet
  • Arbetslaget som handledande enhet
  • Betonandet av de gemensamma dragen i olika former av lärarexamina. Förskollärare och gymnasielärare läste ibland tillsammans. Ett uppriktigt försök att montera ner hierarkier.

Läs Berättelsen om en lärarutbildning

Baksidan av denna hängivenhet kunde ibland vara en aning distanslösa lärarutbildare  som oftare diskuterade vad “Olle egentligen menade” än tänkte själv. Olle hade dessutom förmågan att omge sig med medarbetare som kunde bryta ner visionen till budget och kursplaner.

I ljuset av de senaste attackerna från staten mot lärarutbildningen är det lätt att bli nostalgisk. Jag läser det senaste numret av Pedagogiska magasinet och saknar min stridbare förre chef.

Länk till PM 2/09 – gå till sidan 69

Göran, Ingrid, Olle och Bo

Idag hukar de adjunkter som bär upp stora delar av grund- och uppdragsutbildning och inväntar uppsägningar. Självförtroendet är en aning darrigt och i arbetet med att skapa en konkurrenskraftig ansökan om examensrätter säljs de flesta ideal ut ganska lättvindigt. Maktpositionerna förändras och nya allianser uppstår.

Länk till Malmö högskolas hemsida

Spåren förskräcker

Mike beskriver i en kommentar  skolan  så här:

Skolan är hjärntvätt och indoktrinering och förvandla dig till en produkt inget annat.

Jag blir lite skakad och inser att jag har blivit en del av den utbildningsoptimism som genomsyrar stora delar av vårt samhälle. Kanske borde jag dra ut till försvar och hålla ett lite tal om skolans betydelse för individens utveckling?

I mörka stunder associerar jag till det fantastiska Förintelsemuséet  i Berlin. Där finns ett fält med dödskallar av järn som besökarna får gå ut på. Så kan man också känna inför skolans historia.

Klickbar bild:

förintelse

Once in a lifetime?

Inte ofta delar jag åsikt med Svenska dagbladetsledarsida 1 , 2 – men idag skriver P J Anders Linder om hotet mot IB-utbildningen och jag nickar instämmande. Som förälder var det en omskakande upplevelse att efter nio år av gnälliga föräldramöten i grundskolan möta dotterns lärare på Borgarskolan i Malmö som sa:

– Det är en ynnest att få möta de här ungdomarna!

Ungefär då återvann jag en del av min tro på skolan som bildningsmiljö

stam

Everything must change

Jan Löwstedt beskriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (snart länk?) hur förändringsiverna hotar centrala värden inom skola och förskola. Tron på att det är möjligt att styra med hjälp av modeller från företagsvärlden underminerar självförtroendet hos pedagogerna som stressas av kvalitetsplaner, utvärderingar, dokumentationskrav som ställer stora krav på intellektuell lojalitet. Tyvärr är det ofta förenklade patentlösningar på vardagens komplexa problem och den stora tröttheten breder ut sig – vad är det nu vi ska tro på?

Jag tror att lärarutbildningen är en del av denna romantiserande förändringskult. Nu är det dags att stanna upp och fundera över om inte själva talet om utveckling är det största hindret för verklig utveckling. Jag menar att tron på att det är möjligt att förändra skolan uppifrån blockerar den verkliga och nödvändiga förändringen, som måste komma underifrån och definieras utifrån lokala förutsättningar.

Möjligheten att påverka sin arbetssituation är den viktigaste faktorn för att skapa motivation och därmed motverka stress och utbrändhet. När jag möter kamraten med 30 års yrkeserfarenhet som på söndagen känner sig stressade inför morgondagens utvecklingssamtal eftersom hon inte har skrivit färdigt dokumentationen.
– Föräldrarna väntar sig att det ska vara välskrivet och med bilder!

Nu svajar min tilltro till ett system som i så hög grad belönar dokumentation och bedömning av det individuella barnet. Idag är det radikalt att prioritera kärnverksamheten – att vara med barnen.

tuna1

Paul Young var stor på 80-talet. Rösten håller, men produktionen har inte åldrats i skönhet. Den svävande bandlösa basen, de pompösa körerna och det hopplösa trumljudet…

Everything must change

Jag håller inte med texten. Det finns delar av den nuvarande lärarutbildningen som är värda att försvara. Allt måste inte förändras.

Nu tror jag att budskapet har gått fram: FÖRÄNDRING ÄR INGEN NATURKRAFT – VI MÅSTE DISKUTERA INNEHÅLLET FÖRUTSÄTTNINGSLÖST.

DANS

Tisdagstema – flytta

Ibland känns det som ett omöjligt projekt att utbilda lärare som ska kunna möta framtiden. Hela skolan är en koloss med oerhörd tyngd och tröghet. Tradition, kultur  och förväntningar kolliderar med visionen om en skola på barnens villkor, med plats för lek och äkta möten.

På bilden kämpar min kollega med att flytta något stort och osynligt.

flytta

Mer tisdagstema

Att se sin arbetsplats med andras ögon

Jag har en gnällig sida och ibland uppskattar jag inte tillvaron efter förtjänst. Idag har jag haft besök av  Anne-Marie och det var riktigt kul att få visa upp min arbetsplats.

– Ojdå, har jag en så häftig utsikt från mitt arbetsrum?

– Hoppsan, tänk att just jag har så trevliga arbetskamrater och att vi sitter på ett så inspirerande sätt!

– Nej men är det verkligen möjligt att biblioteket är  så ljust och inbjudande?

– Vad har det tagit åt alla studenter som sitter och arbetar här? De verkar så engagerade och glada!

– Tänk vilka fantastiska skapelser som finns utanför ateljén. Lyckliga barn som får möta dessa kreativa blivande lärare

– Ajajajaj, jag hade inte räknat med att bli indragen på idrottarnas salsalektion! Tack Torunn!

– Vilken timing att pricka FTL:arnas lysande dramatiseringar tillsammans med Mikael av sina  namngiblishifierade skolerfarenheter !

Allt mitt tvivel över meningsfullheten i vår verksamhet känns väldigt avlägsen och med lätt sinne griper jag mig an uppgiften att schemalägga höstens kursstart. Och precis där känner jag att det är lämpligt att sätta PUNKT.

studenter

Till kritiken av den slappa genuskritiken

jesusNewsmill är en underlig sida – seriös ibland men ofta olustigt aggressiv i kommentarerna. Just nu pågår en debatt om Per Ström och frågan tycks vara huruvida “det är synd om männen”?

Länk

Det mesta är olidligt polariserat och diskussionen om arv eller miljö borde ha passerat bäst före datum för länge sedan.

Det som intresserar mig är huruvida det är möjligt att ta sig förbi den anklagande fasen i ett jämställdhetsarbete inom skolans värld? När jag försöker beskriva mäns position på lärarutbildning, förskola och skola är jag ofta orolig över att det finns drag av skuldbeläggning av den kvinnliga majoriteten i argumentationen. Går det att undvika ett anklagande tonfall? Hur argumenterar jag för att inte framställa kvinnors yrkeskunnande i termer av “brister”?

Samtidigt är det svårt att motivera en aktiv samhällsinsats för rekrytering av män till förskola/skola om allt redan är jättebra.

Efter att ha läst kommentarerna inser jag att frågan är mer infekterad än jag trodde. Josefine Arlestam gräver en djup skyttegrav och blir uppbackad av några entusiastiska genuspedagoger.

De gör det inte lätt för sig.