Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.

Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.

• Det går att tänka sig en meningsfull tolkning av undervisning trots Bologna…
• Det finns problem i att läraren backar tillbaka för långt ifrån en pådrivande position – de driver en kurs som heter The teacher as an actor. Du ska kunna fånga barnens intressse – inte enbart vara “facilator” (tillhandahållare)
• Det går att bedriva undervisning utan ständig bedömning och matristerror
• Det finns utrymme för att valbara moment där studenterna utmanar sig själva – deras exempel Maths for terrified borde vi kopiera
• Det går att bygga Learning managemens systems (LMS) som inte i första hand syftar till kontroll och övervakning
• Det finns fortfarande en del av akademisk professionsutbildning som handlar om hantverk och repetoar
• Det går att förnya föreläsningsformen med hjälp av mentometerknappar
• Det går att skydda sig mot fientliga angrepp om studentutvärderingarna är tillräckligt entydigt positiva och öppna
• Film är fortfarande ett spännande medium och det går att bryta studenternas lärarfixering om de istället publicerar sig på internet
• Det vore spännande att bygga en internationell del av vårt lärarprogram med ett långsiktigt institutionaliserat samarbete där studenterna läser en termin i Newcastle.
• Det finns hopp om att dagens nervösa detaljstyrningsvåg ebbar ut. I England har pendeln svängt och politikerna är överens om att de rigida kursplanerna och ständiga testerna har varit katastrofala för landets utbildningssystem. I värsta fall får vi vänta tio år på denna insikt.

Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…

"Let´s cowoperate"