Jag är glad att det finns skolor och jag tycker det är viktigt att undervisningen har mål. Jag tror på att pedagoger kan skapa intresse för ett ämne och menar att skolan är ett viktigt instrument för att utveckla individen och samhället.
Puh – nu har jag sagt det och hoppas ingen tvivlar på mina ord!
För oss utbildningsromantiker är sketchen väldigt nära det förbjudna och skrattet riskerar att fastna i halsen?
Vad är det för kurs?
Är de där frivilligt?
Vad är kursens mål och hur tänker eleverna?
Var går gränsen för lärarens ansvar?
Jag associerar till arbetsförmedlingens coachingkurser där folk ska aktiveras och hitta sig själv. Plötsligt framstår den nyttoinriktade yrkesutbildningen med tydliga mål som en ganska bra idé…
Tack Anne-Marie för tipset!
I en annan tråd har vi diskuterat skolan utifrån aspekten mål och jag tror att vi ibland har närmat oss viktiga frågor.
Jag minns en bok som beskriver en undersökning där barn hade fått rita sina upplevelser av skolan. En förvånande stor del av de insamlade teckningarna handlar om tid. Klockan var den verkliga maktfaktorn och schemaläggaren den som egentligen avgjorde om skolans verksamhet skulle fungera. Lektionerna föreföll vara en evig väntan på den befriande ringsignalen.
Den gamla tanken med timplaner och ämnesfördelning tycks mig svår att kombinera med verklig målstyrning – om vi menar allvar måste vi väl hålla på tills vi är klara?
Det går att beskriva skolans verksamhet som ett stort rutschema som ska fyllas – vart leder den metaforen?
Jag befinner mig nära någon form av letargisk nollpunkt men anar att det börjar bli dags att samla ihop mig inför terminsstarten. Det finns saker som inte går att skjuta upp. Frågan är var jag ska hämta energin ifrån?
Det bästa hade naturligtvis varit om jag varit en sådan där god och engagerad person som helst av allt vill tjäna mänskligheten genom goda gärningar i statens tjänst. I ett moln av självuppoffrande svett skulle jag göra mitt yttersta för att förverkliga den proklamerade visionen.
Det näst bästa kanske hade varit om jag såg mitt yrkesliv som ett sätt att förverkliga mig själv. I lätt maskerad form skulle jag kunna få utlopp för min narcissism genom lysande föreläsningar och kreativa kursguider.
Det tredje alternativet skulle kunna vara någon form av personlig hämndlystnad – jag ska visa Björklund & co att adjunkter kan tänka och nu gäller det att stå upp för de viktiga principerna och den hotade kvalitén inom lärarutbildningen
Jag känner inte helt igen mig i något av de skisserade varianterna. Antagligen är det enklare – jag längtar efter mina arbetskamrater och är nyfiken på de nya studenterna. Kanske är min kropp trots allt byggd för arbete?
Alternativet är att inte fundera så mycket över drivkrafterna – just do it!
Min lille vän är en utpräglad revanschist – han har svurit att hämnas varje oförrätt och nu funderar han på att söka till lärarutbildningen för att rätta till missförhållandena på sin gamla skolan.
Tyvärr är han inte ensam om denna drivkraft.
För den som inte orkar hämnas själv finns det högre krafter att tillkalla:
Länk till Superhjältar
Bland mina loppmarknadsfynd hittar jag SKOLRADIONS SÅNGER Nr 55 från 1942. I den rådande språkdebatten om modersmålets betydelse kanske följande stycke kan passa:
Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar,
han skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!
Vad ädelt fädren tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte
i modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
den sången är oss kär,
Vår själ i honom andas,
vår rikedom han är!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!
Jag googlar vidare och inser att denna sång brukar kallas finlandssvenskarnas inofficiella nationalsång (länk till sång och film) och sjungs den 6/11 på svenska dagen.
Här kan man tala om språkstolthet – nu behöver jag bara ta ställning till den aningen svårsmälta nationalismen.
Jag träffar min pensionerade kollega och vi pratar om skillnaden mellan effektivitet och produktivitet. Samtalet glider snabbt över till de stora frågorna:
– Vad ska vi egentligen ha skolan till?
I ett annat inlägg har Plura och jag kommit ganska nära samförstånd kring begreppet skolutveckling. Kanske är han en aning mer hängiven måltänkandet än jag. Det kan också bero på att målbegreppet är så mångtydigt.
Jag prövar att förtydliga positionerna i bildform – alla går att förstora.
Det stora vidöppna målet - inbjudande och solklart
Problemet är att det inte är lika roligt att ensam lägga mål i en tom bur. Även om det är en rökare i krysset inför ett extatisk (men påhittat) Nou Camp.
Det stora målet som skymmer det lilla
Den uppenbara faran i att vi fokuserar på det enkelt mätbara och drar långt gående slutsatser utifrån resultaten (se matematikexemplet). Lusten att kopiera Finlands skolpolitik är ett avskräckande exempel.
De mörka och skrämmmande målen som fångar tanken
Ett genomgående problem med fotbollsmetaforen är att det alltid är någon annan som avgör om målet ska godkännas. Barnet tilldelas objektsrollen och läraren blir bedömare.
Till sist tror jag nog att min barndoms bollspel är en bättre förebild för skolan. Vi la ut två tröjor som målstolpar och använde oändlig tid till att diskutera huruvida bollen var ute eller inne.
Att arbeta med utbildning innebär en förhoppning om långsiktighet. Själva idén om att det finns kunskaper och färdigheter som är värdefulla och möjliga att återskapa är i grunden pretentiös, men helt omöjliga att klarar sig utan. En utbildning utan vision är ingenting.
När jag tänker på de förändringar som föreslås i lärarutbildningen ser jag mig en aning som den förvirrade vinbergssnäckan som har kämpat sig upp på rälsen till museijärnvägen mellan S:t Olof och Brösarp. Framtidsutsikterna är inte lysande.
Sitarversionen
Kubansk version
I Sydsvenskan skriver Trevor Dolan om att det är skolan som ska motivera eleverna och föreslår mer utvecklingspsykologi under utbildningen.
Ständigt dessa beskäftiga forskare som tror de vet svaret på allt…
Uppdatering:
Leif Åhlander besvarar Dolans svepande anklagelser på ett nyanserat sätt. Det utvecklingsarbete som bedrivs i samverkan mellan verksamhet och forskning tycks mig en aning mer trovärdigt än Dolans patentare.
Det är, som Dolan påpekar, ”fullt möjligt att göra Rosengårds skolor relevanta, meningsfulla och intellektuellt berikande”. Men vägen dit är mer komplicerad än vad Dolan vill göra gällande.
Kompetensutveckling är en del i det arbetet. Därutöver görs dagliga överväganden från pedagogernas och skolledarnas sida för att gagna elevernas lärande som anpassningar till flerspråkiga elevers behov och förutsättningar, olika former för inflytande, gruppsammansättningar kopplade till elevernas uppgifter och uppföljningar av elevers resultat och därmed lärares arbete för att bara nämna några exempel.
Trots detta behöver vi ständigt stärka vår förmåga att ge ytterligare stöd och utmaningar till eleverna i Rosengårds skolor.
Det besvärliga, men samtidigt utmanande, i arbetet med elevers och även pedagogers lärande är dock att det inte finns en utan flera vägar till framgång.
Länk till Sydsvenskan
Skolan har i uppdrag att fostra barn. Det är nödvändigt för att skapa en trygg miljö och de flesta lärare är överens om att detta är en nödvändig del av arbetet i klassrummet.
Skolan har inte i uppdrag att uppfostra föräldrarna. Historiskt har staten ofta försökt använda skolan till att sprida de goda medelklassnormerna till problematiska grupper som arbetar- och invandrarfamiljer. En del lärare har än idag svårt att avstå från den här maktutövningen.
När jag gick i skolan var det självklart att fröken kunde säga:
– På fredag ska era böcker vara klädda!
De föräldrar som inte hade köpt bokpapper och klätt sina barns böcker till den utsatta dagen riskerade ett tillrättavisande samtal från fröken, alternativt att bli uthängda på föräldramöten då den obligatoriska bänkinspektionen var en given höjdpunkt.
Själv minns jag det som ett lustfyllt tillfälle att få gå med mamma och köpa papper och försöka vika in flikarna på rätt sätt. Min lille vän, vars föräldrar inte lyckades knäcka koden för gott föräldraskap, har helt andra erfarenheter.
Frågan är var traditionen tog vägen? I vilka områden lyckas lärarna framhärda i att ställa krav på föräldrarna?
Ett forskningsämne om föräldrars delaktighet och inflytande – säljes till högstbjudande!
Det finns en stark tradition av att se lärarutbildning som en enkel form av yrkesskola – ibland kallas det lite nedlåtande för “akademisk professionsutbildning” och betraktas med misstänksamhet av dem som hyller universitetens mer esoteriska kunskapsideal.
Jag vill gärna se lärarutbildning som MER än överföring av hantverk. Det finns en uppenbar risk att en del av detta traditionella innehåll har passerat sitt hållbarhetsdatum och vi lärare låter oss villigt reduceras till administratörer av en reproducerande kunskapstradition.
Alternativet är att tidigt under utbildningen ställa frågor om “meningen med skolan”. Samtidigt är det förrädiskt att utgå ifrån att skolan skulle ha någon form av “mening” om inte själva livet kan beslås med en sådan. Idag när tvärsäkerheten regererar kanske det är ideologiskt självmål att avslöja tvivel på vad som egentligen är skolans yttersta syfte och jag kan se hur det vattnas i munnen på Björklund och Fjelkner, som tycks tro att skolans syfte är något de kallar “kunskap” utan att närmare definiera vad och varför.
Jag vill alltså införa en filosofisk dimension i lärarutbildningen och har länge letat efter en bok som ställer frågan om livets mening på ett utmanande men omhändertagande sätt. Nu läser jag Peter Glas Livets mening är en hägring och jublar över att det finns böcker som lyckas vara personliga på ett svalt och respektfullt sätt. Upplägget är att författaren prövar 30 påståenden om vad som skulle kunna vara livets mening.
Jag längtar efter att få diskutera de här avgörande livsavgörande frågorna med studenterna och vill gärna se om de lyckas argumentera för något av alternativen. Många förslag är välformulerade och inbjudande men inget lyckas ge det slutgiltiga och heltäckande frågan på den besynnerligt lockande och hotfulla frågan:
– Vad gör vi här?
Min lille vän tror att livets mening är att vinna tävlingar – frågan är vad som händer i hans huvud mellan dessa ögonblick av triumf?
Nej visst – han har ju inget huvud…
Jag ramlar över olika radioprogram på nattkröken – igår lyssnade jag på Bokcirkelns presentation av Joseph Hellers Moment 22 och inser vilken bra idé boksamtalet är. De inbjudna författarna brottas med en hyllad men ganska svårtolkad och motspänstig bok.
Boken är naturligtvis brinnande aktuell. Krig har inte blivit mer meningsfullt sedan andra världskriget eller Vietnam. Kampen mot byråkratin har inte blivit mindre komplicerad. Lockelsen i att smita undan på ett individuellt plan är om möjligt mer lockande.
Deltagarna brottas med bokens titel. För att bli frikallad måste soldaten vara sjuk. För att bli sjukskriven måste han ansöka och då finns det anledning att tro soldaten inte är sjuk – eftersom han vill därifrån.
Länk till serie där Heller kommenterar Irakkriget
Till sist är det frågan om det går att konstruera någon form av mening i en helt galen värld. Längtan efter gemenskap skulle kunna vara en väg, men det är en hård värld som skildras. Den råa humorn i att som förälder döpa sitt barn till Major Major bara för att det är ett sånt bra skämt – sådant gör livet till en ständig prövning som är väldigt svår att smita ifrån.
Programmet bränner till i försöken att definiera vad Moment 22 egentligen är.
“Men det finns en hake…”
Jag undrar om ni har exempel på Moment 22 från skolvärlden?
Mitt förhållande till makten är komplicerat
Tysta tankar 