Vi har dubbelt boende. Jag försöker förstå den politiska innebörden.
Det faller isär på många sätt. Vart tog mitten vägen?
https://twitter.com/annabremborg/status/470675510084009984
Förstagångsväljare – oj!
Södermalm – ojoj!
Skåne – aj!
Sjöbo – ajaj!
Det är tur jag inte är kommentator på teve.
Han med klimatteorin – Montesqieu?
Dags att summera.
https://twitter.com/foreningenbis/status/467573375519305728
Smärtan i att pojkarna gör könsstereotypa val borde vara överkomlig för bibliotekarierna.
Frågan är om någon med makt bryr sig?
Det är ett beskt budskap om ett yrkes proletarisering. Många sörjer det försvunna kulturella kapitalet hos de nya studentgrupperns
Skolpolitiken och lärarfacken har på många sätt medverkat i att lösgöra skollärarkåren från universitetsfältet: genom att fullborda omvandlingen från betrodd ämbetsman till övervakad och övervakande tjänsteman; genom införandet av en legitimation som av skollärare kräver genomgången lärarutbildning samtidigt som samma lärarutbildning kritiserats hårt från många håll; genom att öka antalet platser i lärarutbildningarna när tvärtom en mer selektiv antagning vore en förutsättning för att vända utvecklingen; genom att förutsätta att alla som genomgår lärarutbildning kommer att arbeta som skollärare, vilket dels inte är sant, dels hindrar lärarutbildningen från att fungera som en plattform för många slags levnadsbanor och yrkesbanor och därmed som ett mer attraktivt utbildningsval.
Att återknyta banden till universitetsfältet är förstås inte hela lösningen. Skollärarkåren måste också tillåtas att odla sitt yrkeskunnande. I lärarutbildningarna är den framkomligaste vägen säkerligen att renodla å ena sidan undervisningskonsten, å andra sidan universitetsstudier av ordinärt slag. Medan de alltför vanligt förekommande dåliga mellantingen bör undvikas, det vill säga en lärarutbildning som i skolans värld uppfattas som abstrakt och oanvändbar och inom akademin som en gärdsgårdsserie.
Emil Bertilsson, doktorand i utbildningssociologi vid Uppsala universitet
Donald Broady, professor emeritus, sociologiska institutionen vid Uppsala universitet
Mikael Börjesson, docent i utbildningssociologi vid Uppsala universitet
Jag har alltid försvarat förskolan. Alltid. Mot alla anklagelser. Därför gör den här texten ont på många plan.
En anledning till att förskolan undgår kritisk granskning är debattklimatet, menar Ulla Waldenström. Den som kritiserar förskolan riskerar att bli stämplad som antifeminist. Hon beskriver det som att jämställdhetsperspektivet har ”lagt en våt filt över förskoledebatten”.
– Att det är politiskt inkorrekt att kritisera förskolan är ett stort hinder mot en frisk debatt, vilket till och med märks i myndighetsrapporter. Jag är själv positivt inställd till förskolan, det är därför jag skriver den här boken. Men den måste hålla hög kvalitet, vilket kräver kritisk granskning och öppen debatt.
Trots att kompetensen har ökat i förskolan med mer välutbildad personal, anser Ulla Waldenström att kvaliteten totalt sett försämrats sedan 1980-talet, genom större barngrupper, färre småbarnsavdelningar och ökande skillnader mellan bra och dåliga förskolor.
Om professor Waldenströms tes stämmer är vi illa ute. Någon måste våga granska förskolans påverkan förutsättningslöst ur barnets perspektiv. Inte ett skolperspektiv – inte ett arbetsmarknadsperspektiv. Ett riktigt barnperspektiv.
Jag tycker nog att Sydsvenskan kunde ha ställt någon kritisk fråga till bloggaren Simon. Vad är det för erfarenheter som ligger bakom hans syn på polisen, demokratin och rättssamhället . Nu blev det väldigt mysigt.
Annat konstigt vänstervåld