Jag har en liten kris. Amos Oz beskrivning av kollektiv barnuppfostran i kibbutz värker i kroppen.
Liberala debattörer hyllar förskolan och vänsterns barn vandaliserar kulturhus.
I Norge diskuteras förskola för yngre barn
“Liderlig indoktrinering” – är det vad vi håller på med?
Jag odlar min trädgård – krampaktigt.
Jag målar fönster och lyssnar på radioföljetongen Vänner emellan av Amos Oz i uppläsning av Staffan Göthe.
Det är skimrande berättelser från en kibbutz på 50-talet. Jag försöker förstå tankarna bakom kollektiv uppfostran och jämför med svenska tendenser. Skulle barnen tillhöra föräldrarna eller kibbutzen? Frågan om de skulle sova i barnhuset eller hos familjen diskuteras under ideologiska former.
Jag har bott i kollektiv men är ganska nöjd över att ha levt med mina barn i kärnfamilj. Det tycks vara en ganska livaktig ekonomisk enhet som även rymmer känslomässiga värden.
Utanför ICA i Sjöbo möter jag det här glada gänget.
Det råder inget tvivel om att reklammakarna har ansträngt sig för att skapa ett trevligt urval av grillentusiaster. Kanske försöker de också plocka några genuspoäng genom att låta kvinnorna stå främst.
På morgonteve förfasar sig panelen över den tvångsmässigt sexismen i dansk EU-reklam.
Jag har ingen åsikt.
Länk till DN
Jag antar att partistrategerna är desperata när de nu drar könskortet.
– Vad? Ska kvinnor behöva svara på frågor?
Ingen hänger ut Maud. Det klarar hon bra själv.
En surrealistisk intervju. Jag beundrar reporterns tålamod. Han ställer samma enkla fråga fem gånger och får inget svar.
Detta kan inte Centerpartiet överleva.
Twitter kokar.
Huvudet säger ja, magen är mycket tveksam. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Jag är nog en obotlig lärarlagsromantiker.
Jag diskuterar vandaliseringen av Kulturhuset Stenkrossen i Lund med kollegor. Vi är inte överens om det här är att betrakta som ungdomligt oförstånd – eller om vi ser de obehagliga konturerna av vänsterns auktoritära människosyn.
Polisen har hittat molotovcocktails bland spillrorna. Förberedelse till mordbrand? Det blir bara värre och värre.
Simon anlägger det stora perspektivet.
Det var ett skott i foten men jag hoppas att de som ids tänka efter lite kommer att förstå att det här var en enskild incident, ett snedsteg, i ett nödvändigt, revolutionärt världsförlopp.
På förskollärarutbildningen fortsätter vi att diskutera intressekonflikter. När är det etiskt försvarbart att kasta bensin på poliser?
Den modige (men aningen naive) Simon Lerkot fortsätter att förklara vandaliseringen av ett barnkulturhus i Lund:
”Att du sedan har mage att lägga skulden på andra i gruppen och polisen i stället för att ta på dig skulden DU bär i att du var där och inte stoppade det DU säger att du märkte var på gång.”
Jag vet inte hur många gånger jag behöver skriva att det var dumt och att alla medverkande, jag själv inkluderad, är att beskylla för det som hänt.
Kanske är han uppvuxen då det räckte med att säga förlåt och sedan gå vidare? För mig fungerar de pompösa och självbelåtna förklaringarna som ytterligare provokationer. Här finns ingen självinsikt.
Sydsvenskan fortsätter att rapportera förtjänstfullt.
Det ska bli spännande att se hur Ung vänster och vänsterpartiet hanterar de här grupperna i framtiden. Ni kommer inte se mig i något demonstrationståg där maskerade deltagare tillåts. Då stannar jag hellre hemma.
Tills vidare menar jag att de 330 medlemmarna i Facebookgruppen “Brytfest Lund” har ett gemensamt ansvar.
Ibland tvivlar jag på forskningen. Så inte idag.
Allt är matematik. Och all matematik som finns har också en motsvarighet i den fysiska världen. Så lyder Max Tegmarks verklighetsbeskrivning. Har han rätt finns det mängder av parallella universum – varav en del med helt andra naturlagar än vårt. Men forskning på det temat har länge ansetts så spekulativ, att han ägnat sig åt dubbla forskarkarriärer. En som bygger på klara och enkla mätvärden och som ingen kan avfärda. Och så en annan, till en början på fritiden – med de frågor han verkligen brinner för.
Tysta tankar 