Janne skriver om frågan på sin blogg och jag gillar det allvarliga anslaget. I skolvärlden berusar vi oss ofta med stora ord om ansvar och uppdrag. Samtidigt är vi naturligtvis ersättningsbara lönearbetare på den stora marknaden som Karl Marx beskrev. Problemet är kanske att vi behöver myten om vår egen betydelse för att orka motivera oss till daglig ansträngning. Samtidigt får kontrasten till det verkliga värdet (uttryckt i lönens storlek) inte bli för stor.
När jag jobbade på förskola förstod jag inte alltid sambandet mellan vad jag gjorde och hur det värderades. I ett kaxigt ögonblick lär jag ha påstått att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. De goda dagarna var det underligt att 8 timmars glädje dessutom skulle belönas med pengar. De onda dagarna var det en förnedrande plåga att samhället värderade mina självuppoffrande ansträngningar med en månatlig förolämpning.
Till sist är det en hedersfråga som jag inte helt har vågat ställa till mig själv:
– Hade jag jobbat kvar om lönen och statusen varit densamma på förskolan och högskolan?
När Janne ställer frågan om vad ett jobb egentligen är handlar det också om distans och inlevelse. Jag är nog en sådan människa som ibland låter mig slukas upp av uppgifter. Fria arbetstider innebär då frihet att jobba ihjäl sig.
Lönearbetets grundläggande karaktär är den öppna transaktionen. Jag säljer en vara (min tid) men bevarar mig själv.
Jag tror det är en romantisk vanföreställning att det skulle finnas ett “själv” vid sidan om det jag utför. Så därför är mitt svar till Jan:
Jobbet är du – varje försök att dra en gräns mellan dig och jobbet leder vilse.
På bilden plågas de lata i helvetet – dit vill vi inte komma.
Lärarutbildningens områdeschef 
Jag ser att frågan är laddad och egentligen djupt personlig. Samtidigt finns det kulturella mönster som förändras över tid och koder att förhålla sig till. I kramen utplånar vi tillfälligt avståndet mellan individerna. Närheten skapar en intimitet som kan vara behaglig eller djupt hotfull. När jag började arbeta på Lärarutbildningen efter 25 år i förskolan reagerade jag inför det ofysiska sättet att umgås. Folk rörde inte vid varandra. Inte ens på fester! Nu har jag vant mig – men det tog några år.
Jag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.
I lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.
