En bra dag är en dag utan katastrofer

Låter jag trött? Eller bara lite uppgiven? Kanske en aning missmodig inför utsikten att planera kurser i tider av ekonomiska nedskärningar.

headmaster.jpgNär kommunerna drabbades av besparingar brukade chefer och fack ropa på konsekvensbeskrivningar.
– Vad är det vi inte ska göra?
– Vilka mål ska prioriteras ner?
– Hur drabbar åtgärderna barnen?

När högskolan sparar tycks taktiken vara den omvända. Vi skruvar upp ambitionerna i kursplanerna. Vi trycker in fler och mer sofistikerade mål. Vi ersätter undervisning med tidskrävande examinationer för att i bolognaprocessens anda kunna mäta prestationerna på ett rättvist sätt.

Jag önskar att det inte gjorde så ont att tänka på lärarutbildningen som en hantverksutbildning med utrymme för täta möten lärare-student.

Jag önskar att litteraturstudier och storföreläsningar kunde ersätta en del av det som vi nu lyfter ut (bild, drama, slöjd, musik, natur, metodik)

Jag önskar att examensarbetena verkligen är nödvändiga och att resurserna som läggs på dessa är väl använda.

Jag önskar att tomten är snäll mot alla barnen, studenterna och lärarna i år. Det önskar jag verkligen.

Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…

Den lilla nervösa staden Malmö…

…vill gärna synas i medierna. Ibland lyckas vi lura hit någon journalist som skriver uppskattande om lilla torg, turning torso, högskola och öresundsbro. Då blir kommunens informatörer glada och den lokala pressen solar sig i glansen från den internationella uppmärksamheten.

hus.jpg

Jag älskar min stad distanslöst men blir lite generad över att vi tror att tidningsartiklar är ett mått på framgång. Vad är vi beredda att offra i vår iver att behaga världen? Svenska journalister förfasar sig över hur kinesiska makthavare hänsynslöst bygger om Peking för att skapa bilden av ett modernt och demokratiskt samhälle. Samtidigt bygger vi i Malmö upp lustiga kulisser och trumpetar i triumf när någon har gått på de enklaste marknadsföringsknepen.

Jag rodnar i smyg över den kollektiva fåfängan.

Dedicated to me

faglar.jpg

Jag sitter i en stuga på Söderslätt och lyssnar på Rufus Wainright. Musiken balanserar mellan att å ena sidan vara pompös och pretentiös – och å andra sidan underbart personlig och känslig. Rufus poserar i riddardräkter och lederhosen. Han verkar njuta av sin röst i varje ton och låter den obekymrat hänga kvar och vibrera. Skivan är dedikerad till honom själv.

Finns det en nivå där självupptagenhet blir charmigt, eller handlar det bara om begåvning?

Njut av videon som förenar en sorts anakronistisk konstsimsestetik med homoerotiska fantasier. Tror jag.

Skolan har många utmaningar – en av dem tänker jag är att skapa utrymme för storslagna egon. Rufus Wainright förkroppsligar vår inre tonåring, när den är som bäst. Allt är möjligt.

Ständigt denna uppfostran

torso1.jpgLasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering genom att utbilda de kommunanställda.

Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?

Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.

Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.

Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.

Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.

Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.

– Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…

Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.

Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.

Att beskriva en tanke med ord

cykel.jpg

En viktig utgångspunkt för akademien är att det är meningsfullt med ord.

Särskilt meningsfullt är det skrivna ordet.

Extra särskilt meningsfullt är skrivna ord som beskriver en tanke.

Alldeles extra speciellt särskilt meningsfullt på en lärarutbildning är skrivna ord som beskriver en tanke om lärande.

Alldeles otroligt extra speciellt särskilt meningsfullt under den första kursen på en lärarutbildning är skrivna ord som “beskriver en tanke om lärande som utvecklats genom att du skrivit ner den”.

Jag läser studenttexter och undrar över om vi inte har lagt ribban en aning för högt. Det vore rimligare att nöja sig med “att beskriva en tanke” – om det nu är möjligt…

Kulten av metametareflektion blir problematisk om vi lärare drabbas av svindel inför den möjliga komplexiteten i uppgifterna. Tydliga krav och enkla kriterier – var är ni när jag behöver er… Jan Björklund kom tillbaka – allt är förlåtet!

per.jpg

Kursmålet är att studenten efter avslutad kurs ska:

kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar

Självständigt kompensatoriskt arbete?

hand

Jag har tidigare skrivit om mina svårigheter att acceptera begreppet självständigt arbete som är en viktig del av Bolognaprocessen i Malmö Högskolas förändringsarbete. Den avgörande invändningen är att jag inte tror på den här sortens generella kompensatoriska åtgärder – om  de inte bygger på en ordentlig problembeskrivning.

1) Ordet “självständig” bygger på att utbildningens övriga delar är osjälvständiga. En sådan beskrivning är från min utgångspunkt falsk och farlig. Dessutom riskerar den att bli självbekräftande.

2) En tolkning är att dessa poäng är tänkta som en brygga mellan den högskoleförlagda och den verksamhetsförlagda tiden. En kompensatorisk åtgärd som bygger på antagandet av att detta är ett verkligt problem som inte går att lösa inom huvudämnets ramar. Jag delar inte heller denna beskrivning och är rädd för att åtgärden blockerar det existerande utvecklingsarbetet som pågår i just denna fråga.

3) En möjlig tolkning är att se det självständiga arbetet som en förberedelse inför examensarbetet där de självständiga studenterna ska visa sin självständighet på det vetenskapliga området. Jag delar inte heller denna syn på att utbildningstiden kan delas upp i en reproduktiv hantverksmässig del och en fri reflekterande vetenskaplig del.

Kompensatoriska strategier utgår alltid ifrån ett bristperspektiv och lösningarna proklameras genom implementering uppifrån. Risken är stor att vi hamnar i ett strategiskt läge där det gäller att genom inkapsling skydda väsentliga delar av utbildningen från åverkan och klåfingrighet.

piasava2.jpg

Äntligen – Malmö högskola har blivit med blogg

maria.jpg

Nu finns Malmö högskola även på bloggkartan. Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist öppnar dörren för samtal om utbildning och skolpolitik. Jag är full av förväntan och ser fram emot spännande diskussioner.

Två små undringar:

Varför heter den Mahbloggen? Singularformen antyder ju att det bara finns plats för en.

Varför betonar Maria att det är platsen för en seriös diskussion? Jag tror att det tonfallet skrämmer – och vem avgör vad som är seriöst?

Den korrupta betygsskolan

band.jpg

En insändare i Svd belyser idag frågan om skolans marknadsanpassning och betygen som demoraliserande kraft. Allt handlar om att bli populär, ytan är viktigare än innehållet och till sist kanske det är säkrast att inte ställa några krav på eleven (kunden).

Av rädsla för repressalier väljer skribenten att vara anonym. Det är nästan lika sorgligt.