Jag förstod inte dynamiken i utmaningen förrän jag läste svensklärarkollektivets sanningar om sig själva!
Nästa steg är att ta allt till en kollektiv nivå. Sju sanningar om lärare på Malmö högskola, slöjdlärare i Flen, förskollärare i Boden…
Därefter närmar vi oss den slutgiltiga nivån – sju sanningar om människan!
Jag gillar krabbor. De är modiga och lite korkade. På västkusten fiskade vi krabbor med torskhuvud. Det är spännande och lärorikt när det gäller att fundera kring kognition och reflektion. Vad är kunskap – hur tänker jag om mina erfarenheter?
En krabba smyger alltid fram till betet och börjar försiktigt äta – men när det väl har börjat kan den inte sluta! Därför är det enkelt att dra upp torskhuvudet och skaka av krabban i en spann. När vi fyllt spannen med krabbor häller vi tillbaka dem i havet och fiskar upp dem igen. De är lika glada, glupska och fullkomligt oförmögna att dra några slutsatser av sina misstag. Programmeringen är enkel och funktionell.
På samma sätt är krabbor alltid inställda på strid. Om de blir angripna går de till motattack hotfullt viftande med sina små klor. Oberoende av angriparens storlek eller antal. Krabban på bilden har just skrämt iväg tre kajor och nu försöker den imponera på mig. Det funkar.
På lärarutbildningen dyrkar vi reflektion och belönar studenter som visar upp denna förmåga. Jag tror att krabbor skulle kunna lära oss en del om att inte vika ner sig. När diskussionen om skolan drar förbi vore det spännande att se prov på lärares mod snarare än anpassningsförmåga.
Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.
Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.
Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.
Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.
Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.
Indien släpper inte greppet om mig. Varje morgon gick vi en långpromenad förbi den strandade ryska tankern River Princess som har legat utanför Candolim sedan 1999. När jag redigerar bilder kommer känslan tillbaka. Den friska morgonbrisen, det varma vattnet och den ständiga rökdoften från oorganiserad sophantering.
Första regeln i fotoskolan är att undvika den egna skuggan. Det är en dålig regel. Jag vill vara stor och breda ut mig över stranddynerna. Morgonljus är vackert ljus.
Turistchefen Elvis Gomez fick avgå för att han självsvåldigt tecknade kontrakt om bortforslande av vraket. Nu är han förlåten och gör comeback i förvaltningen.
Det går alltså att bryta mot regler även inom politiken. Men det kostar. Frågan är vad det för budskap vi förmedlar till studenterna. Vilken lydighet uppmuntrar vi under täckmantel av självständiga uppgifter? Målstyrningen skapar en tät illusion av frihet och när jag rättar examinationer prövas min lojalitet mot systemet.
– Ni får skriva hur ni vill – bara ni tänker som jag!
Jag har tidigare skrivit om hur mycket jag gillar Queens sätt att leka med könsroller och längtan efter frihet. På Youtube hittade jag en variant som fastnade i halsen. Långt ner i halsen!
Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.
Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.
Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)
Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara, vad vi kan vara och vad vi får vara. Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.
Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.
Ibland är bio underbart. Att få sjunka in i en varm gemenskap och drömma sig bort i berusande identifikationer. Amerikansk filmkonst brukar leverera dessa upplevelser med stor precision. Nästan alltid lämnar vi salongen med en generad suck över att vi gick på tricket en gång till.
Fransk film följer inte samma bok. Tre timmar av erotisk film efter klassisk engelsk förlaga gör mig mest osäker.
Frågan är varför jag inte bryr mig om hur det går för huvudpersonerna. Är jag så fast i den amerikanska formen av identifikation som en förutsättning för upplevelse att alla dessa kvaliteter bara passerar förbi.
Jag känner mig lika inskränkt och gnällig som de tonåringar jag försökte visa svart-vit film för en gång. De visste bara en sak:
– Svartvitt är kasst!
Nu måste jag erövra bilden av mig själv som öppen filmälskare med förmåga att njuta av långsamt eftertänksamt berättande och oändliga dialoger. Giv mig styrka.
TV är underbart. En höjdpunkt i veckan var när den söta flickan i Bonde söker fru diskuterade huruvida Lissabon var en stad eller ett land.
– Jag är inte dum , jag har bara otur när jag tänker!
Jag trodde det var ett spontant genialt infall men googlade och fick 12 000 träffar. Dessutom fanns det T-shirts till salu med uttrycket.
Sakta går det upp för mig att vi håller på att lämna den moderna tilltron till intellektet som överordnad kraft. Nu gäller det att ha tur.
Det kommer att bli mycket lättare att ge studentrespons när jag slipper ta ansvar för att dåliga prestationer på något sätt är kopplade till personliga egenskaper.
– Tyvärr hade du väldigt mycket otur när du tänkte här. 4000 olycksaliga ord… Tänk som det kan bli!
Frågan är väl om det går att sätta rättvisa betyg i en värld som är så fylld av orättvisa?
När vi gjorde Pojkaktig sångbok 1 var det kontroversiellt och farligt. Ledarsidorna förfasade sig och debattörerna tog avstånd från blodtörstiga likskändningar (en sång om vampyrer och skelett). Det var ett underbart framgångsrikt sätt att skapa intresse.
Idag har något hänt – leksaksaffärer och barnprogram översvämmas av skelett, vampyrer och monster. Halloween har blivit en institution hemskare än jag kunnat föreställa mig. Kanske har kartan verkligen har ritats om och vi bevittnar en försiktig diskursförskjutning eller är det rentav ett kraftfullt paradigmbyte? Kort sagt – någonting har hänt! Barns behov av skräck tas på allvar. Döden är inte längre tabu. Existentiella frågor smyger sig in bakvägen.
Det kan också vara så enkelt som att handeln har hittat en ny nisch att mjölka småbarnsföräldrar på pengar. I jultider är allt möjligt.
Det finns något tidlöst med detta intressse för döden. Medeltidens bilder av eftertänksamma skelett väcker mig. Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är bara att det som död inte är möjligt att uppleva all denna eviga bekymmerslöshet.
Janne skriver om frågan på sin blogg och jag gillar det allvarliga anslaget. I skolvärlden berusar vi oss ofta med stora ord om ansvar och uppdrag. Samtidigt är vi naturligtvis ersättningsbara lönearbetare på den stora marknaden som Karl Marx beskrev. Problemet är kanske att vi behöver myten om vår egen betydelse för att orka motivera oss till daglig ansträngning. Samtidigt får kontrasten till det verkliga värdet (uttryckt i lönens storlek) inte bli för stor.
När jag jobbade på förskola förstod jag inte alltid sambandet mellan vad jag gjorde och hur det värderades. I ett kaxigt ögonblick lär jag ha påstått att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. De goda dagarna var det underligt att 8 timmars glädje dessutom skulle belönas med pengar. De onda dagarna var det en förnedrande plåga att samhället värderade mina självuppoffrande ansträngningar med en månatlig förolämpning.
Till sist är det en hedersfråga som jag inte helt har vågat ställa till mig själv:
– Hade jag jobbat kvar om lönen och statusen varit densamma på förskolan och högskolan?
När Janne ställer frågan om vad ett jobb egentligen är handlar det också om distans och inlevelse. Jag är nog en sådan människa som ibland låter mig slukas upp av uppgifter. Fria arbetstider innebär då frihet att jobba ihjäl sig.
Lönearbetets grundläggande karaktär är den öppna transaktionen. Jag säljer en vara (min tid) men bevarar mig själv.
Jag tror det är en romantisk vanföreställning att det skulle finnas ett “själv” vid sidan om det jag utför. Så därför är mitt svar till Jan:
Jobbet är du – varje försök att dra en gräns mellan dig och jobbet leder vilse.
På bilden plågas de lata i helvetet – dit vill vi inte komma.
Tysta tankar 