Föreläsa om bedömning – lönt…

Posted on February 17, 2008 by Editor

Söndagkväll är förberedelsekväll och i morgon ska jag föreläsa om bedömning och betyg för lärarstudenter i termin 4. Högskoleverket har kritiserat lärarutbildningarna för att nyutbildade lärare saknar kunskaper och nu försöker vi rätta oss efter signalerna.

Det är inga problem att hitta material. Helena Korps kunskapsöversikt är en bra start. Hon lyfter bristerna i systemet och betonar malktaspekten i bedömningsakten.

För den som verkligen tror på betyg och meningsfullheten i att beskriva och mäta kunskap är Per Måhls böcker uppmuntrande läsning. Jag delar inte hans entusiasm och frågan är om denna syn på kvalitativa bedömningar verkligen stämmer med Björklunds mer fyrkantiga syn på betyg som flitbelöning och disciplineringsinstrument. Ibland tycks rättvisa vara viktigare än frågan om vad som ska bedömas och belönas.

Betygsliknande omdömen i skolår ett och mål att uppnå i skolår tre. Suck. Å andra sidan finns en förskola som intresserar sig för utveckling ur ett annat perspektiv och gör beskrivningar av barnet utifrån portfoliomodellen och barnets förutsättningar – inte fasta mål, inte medeltal, inte normalfördelningar. Bedömning som stöd – i senaste numret av tidningen Förskolan utvecklas temat. (ingen länk än – förra numret)

På papperet går det att skilja mellan formativa (stödjande) och summativa (sorterande) bedömningar. Jag behöver se det för att tro.

Frågan är hur mycket tvivel en föreläsare kan visa?

Flum byggde denna vackra värld

Posted on February 15, 2008 by Editor

Joakim Landahl skriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) om Max Webers teori för hur oklara förväntningar leder till ökad produktivitet. Gud och kapitalet utses till de stora flummarna.

Inom protestantismen visste inte människorna exakt vad som krävdes – därför var det säkrast att anstränga sig lite extra på det moraliska planet.

Inom kapitalismen vet vi inte när det dyker upp en konkurrent som kan producera samma vara billigare – därför måste vi fortsätta jaga kostnader.

När debattörer efterlyser tydliga krav och entydiga kriterier – då riskerar de också att uppmuntra instrumentellt beteende. Om alla vet var gränserna går kommer ingen att vilja anstränga sig därutöver. När barnen frågar läraren om “detta kommer på provet” – då har tydligheten slagit igenom på allvar. Ingen vill riskera att anstränga sig i onödan.

Slutsatsen är att ångest är produktivt och att denna oro är grunden för vårt västerländska välstånd. De enkla gränserna och tydliga belöningarna finns bara i outvecklade kulturer, banala datorspel och barns föreställningar om en rättvis värld. Vem kan tala om detta för regeringen och Bolognaromantikerna?

9A och DN

Posted on February 14, 2008 by Editor

Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.

Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.

Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.

Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.

Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.

Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?

Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.

Rapport från verkligheten

Posted on February 8, 2008 by Editor

Religionen är inte död – i alla fall inte att döma av de praktikbesök jag har gjort i veckan. Ofta är det utgångspunkt för kreativa övningar inom bild och drama. Ibland även utgångspunkt för allvarliga samtal om staten Israels existens.

Idag har jag lyssnat på berättelsen om hur Gud befallde Moses att föra judarna ut ur Egypten. Det är ganska kraftfulla påtryckningsmedel Gud använder. Stavar som blir ormar, paddor och gräshoppor förstår jag – men att döda det äldsta barnet i varje familj – det är tungt!

För övrigt kan jag rapportera att även Gustav Vasa lever och att äventyret på hölasset är den givna höjdpunkten i alla historieundervisning! Det känns väldigt tryggt.

Tanken på att diskutera nationalstatens uppkomst i anslutning till Gustav Vasa vore djärvt – men inte omöjligt tänker jag (som alltid letar efter trådar till nuet)

Läsning till varje pris

Posted on February 6, 2008 by Editor

Jag vet att det är viktigt att kunna läsa.

Jag vet att föräldrar, skolan och samhället har ett ansvar för att barnet erövrar denna färdighet.

Jag vet att det finns många metoder som leder mot det önskade målet

Men jag är inte säker på att den spanska modellen är möjlig att införa i Sverige.

Med start i mars ska 250 skolbarn i åldern 6-12 år få en euro (9:40 kr) för varje timme som de sitter och läser i skolans eller kommunens bibliotek. Där ska det också finnas nyanställda lärare.

Jag förstår desperata skolor som med vikande betygspoäng och hot om elevflykt tar till sitt starkaste vapen: mutan.

Jiménez “läslön” är en del i ett större paket för att stimulera eleverna i Noblejas att plugga vidare. Så småningom ska även gymnasieelever få betalt – och de som går vidare till universitet och högskola.

Jag måste nog fundera vidare över vart detta leder. Hela min kropp skriker att läsning är lust och nöje – inte arbete. Jag tänker på alla böcker jag läst i onödan som barn. Helt gratis! Det finns ingen rättvisa…

Sven-Eric Liedman reder ut

Posted on January 31, 2008 by Editor

Jag har brottats med Bolognas kunskapsbegrepp och slitit mitt hår i arbetet med att försöka konstruera kursplaner som stämmer överens med detta nya synsätt. Tanken bygger på attt det är möjligt och meningsfullt att i mätbarhetens och tydlighetens namn dela upp kompetens i

Kunskap
Färdighet
Attityd

Denna uppdelning är mer än lovligt mystisk – men jag har inte riktigt kunna reda ut var felet ligger.

Därför är det med en lång befriad suck jag läser Sven-Eric Liedmans text i DN och njuter av han finns och delar med sig av sin visdom. Skoldebattens unkna luft känns lite lättare att andas

Stenarna i själen är en bok som jag gärna skulle vilja läsa tillsammans med någon. Även om jag är lat så dras jag ibland till intellektuella utmaningar. Liedmans försök att förklara förhållandet mellan form, innehåll och materia knäckte mig nästan i Indien. Men nu är jag redo!

Jag vill bli bildad – inte nyckelkompetent! (Det är väl egentligen bara han teliapappan som är en nyckelkompetens på företaget…)

Freon kommenterar

Stackars styrman Larsson hade otur

Posted on January 30, 2008 by Editor

Som lärarutbildare är jag en del av den statliga utbildningspolitiken. I min roll som mentor (läs praktiklärare) möter jag kommunala tolkningar av mål och riktlinjer. Ibland prövas min lojalitet till dessa båda system. Sydsvenskan 28/1

I budgeten för 2008 har kommunledningen i Vellinge lagt fast ett antal mål, som skall uppnås under året. Ett gäller betygen för niondeklassarna. Deras genomsnittliga meritvärde skall vara 230 poäng. Det motsvarar VG, väl godkänt, i fjorton av sexton ämnen.
– Vi nöjer oss inte med G, godkänt, utan har satt målet ett snäpp högre. Men vi vet att det kan bli tufft för vissa skolor, säger Carina Larsson (m), ordförande i M-nämnden.

Betyg kan ses som ett sätt att beskriva elevens kunskaper i förhållande till uppsatta kursmål och kriterier. Då fungerar information på ett relativt oproblematiskt sätt.

Däremot tror jag inte att Vellinges typ av målstyrning är förenliga med tankarna på en nationellt likvärdig skola. Varför skulle just Vellinges elever höja sig så markant över rikssnittet? Facket försöker göra det till en resursfråga och vädrar morgonluft. Platscheferna känner igen det hotfulla tonfallet och trycket på lärarna att sätta höga betyg ökar. Ett redan bräckligt system hotas av klåfingriga politiker.

Problemet (och fördelen) med målstyrning är att det är möjligt att utkräva ansvar. Vems fel är det om inte skolorna uppnår målen? Är det:

Politikerna som inte anslagit tillräckligt med resurser?
Cheferna som inte använt resurserna på rätt sätt?
Lärarna som prioriterat andra moment än de som avspeglas i betygen?
Föräldrarna som inte stöttat barnen tillräckligt?
Eller ska vi vara riktigt djärva och se barnens studieresultat som deras eget ansvar? Deras förutsättningar och ansträngningar är grunden för resultatet.

Om vi gör elevernas betyg till objekt för målstyrning förminskar vi elevernas ansvar. De blir råvaran som fabriken (skolan) ska förädla. Skulden vid misslyckandet (ett uteblivet VG) fördelas på andra håll och jakten på syndabockar går vidare.

Frågan är om jag vill socialisera in lärarstudenterna i detta system. Målstyrning är ett kraftfullt redskap som bör användas med försiktighet. När de kinesiska bönderna på femtitalet smälte ner hushållsredskap för att uppnå produktionskvoterna för metall var det ett tecken på planhushållningens begynnande sammanbrott.

Den kommunala ambitionen att skapa en bra skola är sympatisk, men att mäta framgång genom betygssnitt är en problematisk strategi. I den ödmjuka avslutningen förklarar Carina Larsson drivkraften på ett sätt som ger mig hopp. Det kanske handlar om att förstå – snarare än att skuldbelägga och bestraffa.

– Vi måste ta reda på varför just de här skolorna inte når målen. Varför de sticker ut och vad som är annorlunda där.

Där är jag med igen – men för mig borde detta vara vardaglig skolutveckling – inte budgetarbetet.

Genuine fake leather

Posted on January 29, 2008 by Editor

Jag försöker intressera mig för regeringens tankar om betyg, eller som det heter “betygsliknande omdömen“, men det går dåligt. I stället fångas jag av möjligheterna som ligger i att skapa vaga begrepp som döljer allvarliga problem. I nyspråklig anda vill jag erbjuda några nya friare konstruktioner till hugade.

Jag föreslår att förskolorna erbjuder “omsorgsliknande handlingar” och “födoämnesliknande mat”. Grundskolan skulle kunna tjäna stora pengar om den drar igång “undervisningsliknande aktiviteter”. Rasterna skulle rymma “lekliknande rörelser”, böckerna vara fyllda av “bokstavsliknande tecken” och rektor kanske betala ut “löneliknande pengar” till “pedagogliknande lärare” som arbetar i “husliknande byggnader”.

Det blir svårare att tänka sig upplevelser som till sin karaktär liknar meningsfulla, processer som uppvisar likhet med lärande eller relationer som liknar vänskap. Fast det kanske är poängen med förslaget. Eftersom ingenting är på riktigt så tar vi steget fullt ut och satsar på avbilder.

I Malmö bedrivs redan nu den mesta simundervisningen i vattenfria miljöer och barnen kan köpa märkesliknande metallbitar efter 200 meter torrsim.

Kanske ska vi vara glada så länge behavioristerna håller sig till morötter. Baksidan av belöningar är att de måste trappas upp för att bevara sin motiverande funktion.

Bakom retoriken om tydlighet och struktur ligger en oblyg disciplineringstanke. Men vad händer när barnen inte nöjer sig med belöningar som liknar något?

I Indien annonserade pälsaffärerna med “genuine fake leather” – i Sverige har vi omdömen som liknar betyg.

Aldrig mera helsvarta kläder

Posted on January 28, 2008 by Editor

Jag går genom Åhlens Södergatan (fast jag och alla andra äkta malmöbor kommer aldrig att kalla lådan något annat än Tempo) och plötsligt slår det mig att allt i butiken är svart, grått eller vitt. I det skarp ljuset smyger kunder omkring i samma färger och tristessen är bedövande.

Kontrasten mot Indien är brutal. Där är svart en extrem färg och mina svenska svartklädda vänner väckte uppmärksamhet och associationer till religion (islam). Jag kände det som om jag var ute och promenerade med en sekt…

I låtsaskultursverige och bland smygintellektuella är svart fortfarande kanske ett säkert kort. Du riskerar inte att bli ifrågasatt för dålig smak eller billig stil – dessutom ser du kanske smal ut. För mig är färglösheten det sista stadiet i en kollektiv depression som hotar att svälja civilisationen i ett grått hål av fantasilöshet.

Så nu är det slut med helsvart för min del:
– Colours, the new black!

Det är dags att börja se färgval som en politisk handling.

Klicka på bilden för att se Anjunamarknaden från havssidan.

Sen är det en annan historia att inom en del religioner signalerar vissa färger grader av sexuell tillgänglighet. Men det vill jag inte veta om.

Maria-Pia strikes back!

Posted on January 26, 2008 by Editor

Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.

Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.

Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.

I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?

Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?

P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.

P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Politik