Nu har jag kokat ner den samlade pedagogiska diskussionen kring teveserien om 9a till en bild. Det var inte så svårt alls – men hur ska jag förklara det? Och vem ska orka lyssna?
Vad handlar undervisning om?
8
Category Archives: Politik
Återvinningsmannen – min hjälte
Jag har ett lite svävande miljöengagemang och blir ofta trött och trotsig inför moraliserande uppmaningar om hur jag ska vara och vilka varor jag ska välja. Det är något beskäftigt och humorlöst som gör att jag ibland hamnar fel.
Nu har jag hittat mannen som återger mig tron på återvinning och pyssel som konstnärlig uttrycksform.
Vad är digital kompetens hos lärare?
Det finns en examensordning som beskriver vad en färdig lärare ska kunna. Den är uppdelad under två delvis gåtfulla rubriker:
- Kunskap och förståelse
- Färdighet och förmåga
När det gäller synen på IT-frågor och digital kompetens menar jag att det ligger ett problem i att beskrivningen finns under den andra rubriken:
– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna
Någon kanske tror att det är fråga om en teknisk förmåga eller en enkel färdighet. Det får konsekvenser för hur undervisningen organiseras i utbildningen.
Diskussionen är inte ny och landets lärarutbildningar har fått hård kritik från Högskoleverket angående brister hos de utbildade studenterna. En kort tillbakablick antyder att det finns två huvudlinjer att följa.
1) Datorkunskap är en teknisk färdighet. De pedagogiska vinsterna uppstår när läraren behärskar redskapet och inser möjligheterna. Därför är det bra med enkla kurser typ datorkörkort som är tydliga och möjliga att examinera.
2) Datorkunskap handlar om ett förhållningssätt. När jag vet vad jag vill göra undersöker jag vilka redskap som underlättar mitt arbete. Då – men först då – blir det intressant att erövra nya kunskaper. ITIS-projekten drevs ofta under denna kunskapssyn och tematiskt eller ämnesövergipande arbetssätt lyftes fram som förebildliga.
Nu skriver vi 2008 och båda vägarna tycks svårframkomliga. Från högskolan försöker vi konstruera examinationsformer som utmanar studenterna att pröva digitala former – men det går trögt. Tyngden från den gutenbergska traditionen är massiv och till sist är det texten som räknas.
Jag är rädd att regering och riksdag har gett upp hoppet om att lärarutbildningarna är den bästa vägen att utveckla skolornas digitala kompetens. I stället satsar många av landets kommuner den samlade fortbildningen på PiM.
Vad är PIM?
PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en kombination av handledningar på Internet, studiecirkel och hjälp i vardagen.
Webbplatsen är en del av ett regeringsuppdrag som myndigheten har att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan.
Min första reaktion var misstänksam – ytterligare ett sådant här centralstyrt projekt där lärare skulle kontrolleras och disciplineras. Men efter att ha lagt några timmar på några av modulerna får jag erkänna – det är ett välgjort och generöst material Myndigheten för skolutveckling bjuder på. Uppgifterna är utmanande och lätta att skolanknyta, instruktionsfilmerna enkla att följa, programmen oftast gratis och välvalda. Lärarna knyts till examinatorer som ska garantera kvalitén.
Så nu tänker jag att landets lärarutbildare borde gå på kurs för att kunna sköta sitt jobb.
En kompletterande länk till den digitala verktygslådan från Fortbildningsrådet. Tänk vad det finns resurser…
Polis, Polis, på något vis?
I Malmö rasar en maktkamp mellan Skolverk och stadsdelen Fosies ansvariga skoltjänstemän. (Sydsvenskan). Frågan gäller om det är en bra väg att bötfälla föräldrar som inte tvingar sina barn till skolan (eller aktivt hjälper dem dit). Stadsdelen har fått kritik från Skolverket för passiv hållning och nu prövas gränserna.
På Skolverket är man förvånad över reaktionen i Fosie.
– Vite är kanske inte bland det första man ska ta till, säger Birgitta Andrén, undervisningsråd på Skolverket.
– Det krävs andra åtgärder om en elev inte går till skolan.
Ibland arbetar jag tillsammans med studenterna för att hitta metaforer för skolan. Den ska vara rolig som ett tivoli, spännande som en djungel, trygg som ett badkar (med ovanligt lite vatten), stimulerande som en verkstad, lärorik som ett uppslagsverk, lustfylld som en lyxkrog, avkopplande som ett spa, social som ett diskotek, öppen som ett torg o.s.v. Men till sist brukar det ändå vara någon som framhärdar:
– För mig var skolan 12 år i fängelse!
Bakom alla visionerna finns misslyckandet i att skapa den där självklara mötesplatsen och ansvaret faller i-n-t-e självklart på politiker, rektor och lärare. Den tid som kanske skulle ha kunnat läggas på att bygga stimulerande undervisningsmiljöer ägnas idag ofta åt att leta efter och hämta barn till skolan. För att kunna bygga visionen krävs att barnen är där.
Så idag håller jag på Fosie – låt skolan ägna sig åt sitt uppdrag och låt polisen se till att föräldrarna fullgör sina skyldigheter. Då slipper vi se skolan som föräldrauppfostrare på andra plan.
Läseboken som spegel – och konstruktör
På min arbetsplats är det fest när en forskare disputerar. Om det är en bra avhandling i ett intressant ämne är det särskilt roligt.
Angerd Eilards (pressmeddelande, Sydsvenskan Radio Malmöhus) avhandling heter Modern, Svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld i grundskolans läseböcker. Opponent och betygsnämnd tycks vara eniga om att det är ett viktigt bidrag till forskningen om hur bilden av barndomen konstrueras i läseböcker.
Ett problem i den här typen av arbeten är att det ofta finns en dubbelhet. Tendenser i tiden exemplifieras och förändringarna blir synliga över tid. Men det finns också en oro över läseböckernas normativa sida – bilden av den gode invandraren, den mjuke pojken, den självständiga flickan. Det är tendenser som mer speglar läroboksförfattarens önskningar än verkliga tendenser.
Då blir läseboken ett instrument för uppfostran och socialisering – men det har den väl egentligen alltid varit? Den mest intressanta frågan menar jag är om forskningen lyckas hållas sig utanför detta spel…
Skolverket kommer – Skolverket går
I termin fyra läser studenterna på min enhet en kurs som handlar om lärarprofessionen. Ett viktigt inslag är att förstå den inramning av dokument som sägs styra verksamheten. Från grundlag, skollag, råd och anvisningar, läroplan, kursplan, betygskriterier kommunal skolplan, lokala arbetsplan och verksamhetsrådsbeslut – ja det finns en överbyggnad som imponerar i sin väldighet och detaljrikedom.
Dessutom finns det en myndighet som utövar tillsyn – Skolverket. Den mycket uppskattade föreläsaren ger en inträngande bild av hur en inspektion går till och betonar dess funktion av stöd för kvalitetsarbetet – inte kontroll och definitivt inte felfinneri. Samtidigt är bilden av staten som den gode riddaren som röjer upp i det kommunala träsket stark och frestande.
Vi diskuterar för- och nackdelar med inspektioner och studenterna tycks uppskatta att den statliga bestämda handen kontrollerar verksamheterna. Inte många bekymrar sig för likriktning och förenkling. Det finns en vilja att lära sig knepen:
– Lär oss hur man gör en kvalitetsredovisning!
Jag funderar över om det är möjligt att vi börjar i fel ände. Först måste vi nog diskutera och beskriva vad som är kvalitet – sen kanske hur skolan arbetar med utveckling, dokumentation och uppföljning. Sen – kanske – det är möjligt att diskutera olika former av kvalitetsredovisning!
Den uppskattade föreläsaren? Han har slutat på Skolverket.
Den nya regeringens lust att detaljstyra verksamheten gör det svårt att se Skolverket som en del av verklig skolutveckling. Idag arbetar bra skolor med självvärdering – de andra lägger energin på att försöka leva upp till Skolverket krav.
Rädslan för att hamna på svarta listor i kvällstidningar över betygsstatistik eller anmälda kränkningar tycks vara en starkare drivkraft för en del rektorer än lusten att verkligen ta reda på vad barn, föräldrar och personal menar med kvalitet.
Då blir Skolverket ett hinder för verklig skolutveckling.
Åk!
Politik är svårt. I Malmö samlar sig höger- och vänsterkrafter i en gemensam attack mot att barn från Limhamn och Fosie ska åka till Saudiarabien på någon form av kulturellt utbyte. Lärarutbildningen är inblandad på ett hörn och plötsligt är frågan starkt laddad.
Politikerna förfasar sig och tvår sina händer. Lars Åberg jämför med den ädla kampen mot apartheid. Dessutom har den okända sponsorn av flygresan inte velat träda fram och det ses som mycket misstänkt. Efter att ha läst politikernas uttalanden tror jag att det är klokt att ligga lågt. Risken för att bli indraget i ett elakt spel verkar vara stor – även om avsikten från början var oskyldig.
Jag har stor respekt för alla som tar ställning – NÄR DET KOSTAR NÅGOT FÖR DEM SJÄLV!
Alla som väljer bort fonder med företag som handlar med Saudiarabien eller arbetar för en svenska handelsbojkott äger rätt att ta till vilka brösttoner som helst. Men här använder oppositionspolitikerna barnen för att ge majoriteten ett tjuvnyp.
Det kanske var rätt att bojkotta Sydafrika – men det är också möjligt att isoleringen faktiskt förlängde diktaturens tid vid makten. När det gäller Saudiarabien tror jag att ett utbyte på sikt kommer att underminera kvinnoförtrycket.
ÅK!
Skräcken för oliktänkande
Serien i DN om åsiktsförföljelse vid Lärarutbildningen rullar vidare. Jag ryser och tänker att det kunde varit jag.
Det kunde varit jag för 30 år sedan som försökte provocera lärare till att säga något dumt och testat gränserna genom att driva en anmälan genom systemet. Så trodde jag att samhället kunde förändras då.
Det kunde varit jag som idag försöker provocera studenterna genom att dra en tanke några steg för långt. Var går gränsen för yttrandefrihet i ett seminarierum vid en högskola?
Jag ser rädda lärare som hukar under tryck från studenter, chefer, politiker, rektorer, media, detaljstyrande kursplaner och blodtörstig allmänhet. Hur går det att skapa självförtroende i ett sådant klimat?
Jag vet bara att rädda lärare utbildar rädda studenter som i sista led utbildar rädda barn i skolorna.
Zarembas text om vad kränkningsbegreppet gör med våra tankar är lysande. Landets lärarutbildningar diskuterar idag samma sak.
Kränkt, kränktare, kränktast
I min lilla skånska värld av blommor har jag valt bort tidningen DN. Men inser att det var ett dåligt val när jag läser Maciej Zarembas text om förhållandena på lärarutbildningen i Stockholm. Jag önskar att det vore en lokal huvudstadsföreteelse men vill gärna diskutera texten med kolleger och studenter.
133 bloggar har kommenterat artikeln – det var värst.
Dessutom inser jag vilken makt det ligger i en anmälan – Aftonbladets lista över landets sämsta skolor bygger på samma ruttna logik: Ingen rök utan eld.
Bilden, tolkningen och avsikten
Studenterna kommer tillbaka från sin praktik (vft som vi säger i Malmö) och är fulla av nya erfarenheter att bearbeta. De har fått i uppgift att ta med en bild som vi andra ska beskriva och tolka.
Vi börjar inte med orden eller den skrivna texten. Vi utgår inte från avsändarens avsikt. Vi är inte särskilt intresserade av huruvida bilden är sann eller representativ.
Vi bryr oss egentligen mest om de känslor som bilden väcker hos oss mottagare. Plötsligt har vi djupa samtal om allvarliga frågor. De som ofta är tysta visar sig vara både kunniga och engagerade i bildtolkning. Befrielsen ligger i att vi går in i ett rum där ingen kan säga vad som är rätt eller fel.
En underbar bild visar nakna barn som målar med fingerfärg och glädjen lyser genom bilden. Vi diskuterar nakenhet och förhållandet mellan sensualism och sexualitet.
Samtidigt undrar jag om studenter och lärare vågar stå upp för barns behov av kroppsglädje i ett område med kritiska föräldrar. Min tes är att personal ofta viker ner sig i sådana här frågor. Under täckmantel av respekt för andra kulturer låter vi bli sådant som kan leda till konflikter.
Men det är bara en teori. I morgon ska jag fundera över var doktorslekarna tog vägen.
Tysta tankar 