Mitt programmatiska lättsinne

Jag har fått en del lästips på böcker som skulle kunna stabilisera bloggens ibland väl vingliga världsbild

Zizek

Laclau

Mouffe

Jag letar efter en snabb väg för att slippa anstränga mig. Hamnar på Google och har efter ett tag dragits in i de post-post-strukturalist-modernististisk-marxistiska tankegångarna. Det vore sällsynt pretentiöst att försöka förklara eller sammanfatta dessa giganter, men lite i förbigående kan jag väl låta mig inspireras utan att någon expert ska behöva känna sig kränkt.

En möjlig tolkning är att det handlar om att våga släppa taget. Att ge upp hoppet om en stabil och trygg identitet som förklarar vem du är inför dig själv och världen. I detta rörliga tillstånd är det tilllfälliga tolkningar och positioner som gäller. Sanningen är för de naiva. Vi kloka får nöja oss med fragment av samtal som kanske kan ge ledtrådar till mönster.

Diskussionen vetenskap och beprövad erfarenhet rör sig i detta gränslandet men här förnekar vi sådana frågor om vad som praktiskt och teoretiskt som helt ointressanta och meningslösa. Om  allt är illusioner är det onödigt att bråka om olika förklaringsmodellers eventuella värde. Släpp taget – allt är text…

Av en tillfällighet får jag samtidigt brev från en trogen läsare som undrar över hur jag egentligen ser ut? Möjligheten att byta avatar (gubbe) i presentationen har jag använt utan att fundera så mycket och just nu låter jag mig framträda som van Gogh, men har också sett ut som Shakespeare, Chaplin och Bogart.

Ur ett högskoleperspektiv vore det naturligtvis på gränsen till kriminellt att använda någon annans porträtt som symbol för sig själv – men i bloggvärlden är det helt möjligt.

Kanske kommer jag till en vändpunkt där jag måste bestämma mig. Inte för min egen skull, men jag inser att studenter, arbetskamrater, fru, barn, vänner, föräldrar tappar tålamodet om jag låter identitetsexperimementet skena iväg. Relationer bygger delvis på någon form av stabilitet och pålitlighet.

Så här har ni mig nu: huggen i sten – gjuten i järn – virkad i ull – ritad i kol – viskad i grottan – drömd i moln…

Nu känner jag för ett nytt ansikte!

bh.jpg

Och tar bloggpaus över helgen!

Mellan populism och elitism

Mats Alvesson återanvänder sin retorik från boken Tomhetens Triumf (SDS) när han angriper svensk högre utbildning i allmänhet och de yrkesinriktade i synnerhet. Kritiken är drabbande och välformulerad men blir ändå helt fel när det gäller slutsatserna om hur kvaliteten ska förbättras.

skeleton.jpg1) Den enda mätbarhet som Alvesson godkänner är examensarbetenas kvalitet. På yrkesinriktade utbildningar är det en starkt reduktionistisk syn på utbildningens uppgift. För att något är enkelt att mäta behöver det inte vara viktigast. Fokuseringen vid examensarbete hotar redan idag många utbildningars inre sammanhang. Vill Alvesson vara en del av detta?

2) Alvesson vet om att systemet är skört och har tidigare kritiserat mäktiga företeelser även inom etablerade vetenskaper (företagsekonomi, medicin, psykologi. I sin iver att vara folket till lags och knipa billiga poänger riktar han nu kritiken mot de nya grupperna (förskollärare – fritidspedagoger) som inte kan luta sig tillbaka mot starka akademiska traditioner. Är examensarbetet ett bra sätt att mäta tandläkares, psykologer eller läkares yrkeskompetens?

Nej – tyvärr slarvar Alvesson bort sina poänger i ett vacklande mellan populism och elitism som gör att kärnan i hans kritik tappar trovärdighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

De fyrkantiga äggen

lost.png

Ibland försöker jag återskapa känslan av att gå och vänta på veckans nummer av Kalle Anka. Prenumeration är fortfarande ett vackert ord och tisdagar har en särskild laddning. Då kom tidningen och livet fick en annan lyster.

En särskilt minnesvärd berättelse är följetongen om hur Kalle och brorsönerna går vilse i Anderna och hamnar i en dal där alla andra former än fyrkantighet är förbjudna. Wikipedia reder ut.

Jag tänker att svensk skola skulle kunna använda historien i arbetet med värdegrunden och att lärarutbildningen under lugna former korta stunder kanske möjligtvis kunde vara en aning mindre fyrkantig.

Bojkotta Philip Morris!

I SvD skriver Erik Bergin om tobaksbolagets dubbelmoral. På hemsidor varnas för skadeverkningar – samtidigt sponsras diskon där enbart rökare släpps in!

Kön till O2 är säkert hundra meter. Strax före ingången står filippinska ungdomar och tänder cigaretter. I princip alla röker. Det får sin förklaring alldeles framme vid entrén. På en stor upplyst skylt deklareras vilka som gör sig besvär: “Det här arrangemanget är öppet enbart för rökare 18 år eller äldre”. (SvD:s översättning.)

Problemet är att det är svårt för en ickerökare att bojkotta ett tobaksbolag effektivt. Kanske jag kan bojkotta någon som känner någon som röker….

gluttonouspunished-e.jpg

Scherp och beprövad erfarenhet

Hans-Åke Scherp skriver kritiskt i Svd (läs och njut!) om regeringens skolpolitik och han gör det utifrån sin position som forskare. Då är det vanligt att hänvisa till “beprövade erfarenheter” som ett sätt att förstärka hållbarheten i resonemangen. Jag håller fullständigt med honom i sak, men är djupt fascinerad över den avgrund som sedan valet har öppnats mellan det politiska och det vetenskapliga etablissemanget.

Inga Magnusson skriver på sin blogg om hur hon uppfattar begreppet “beprövad erfarenhet” och det är svårt att inte se hennes poäng på ett rent språkligt plan. Vi har:

1) Sinnliga upplevelser

2) Våra tolkningar av dessa som vi ofta kallar “erfarenheter”

I min världsbild är alla erfarenheter “beprövade” – i betydelsen jämförda och vägda mot tidigare gjorda sådana. Vetenskapen har försökt skapa en kategori av “egna och andras gjorda erfarenheter” som då skulle vara mer objektiv eller sannare än det vardagliga tänkandet.

Inga Magnusson menar att det är lärarna ute på skolorna som bär upp dessa erfarenheter och jag har svårt att säga emot henne. En renlärig forskare skulle kanske påstå att hon är fast i sina erfarenheter och inte har förmåga att distansera sig – men det blir lätt konstigt och mystifierande.

Vi måste hitta ett bättre sätt att beskriva vetenskap!

husvagn.jpg

Kanske handlar det om att komma under ytan.

Missa inte blogglänkarna under artikeln – där hittar ni några av mina favoriter. Fredrikbloggen t.ex.

Skräckblandad förtjusning

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Giacometti kunde inte komma

Årets utställning på Louisiana är Giacometto och Cézanne. Där har jag inte varit. Vännerna på Österlen är också sevärda i sin utdragna skugglikhet.

skuggor.jpg

För den som föredra stilleben tror jag att de utsökta morötterna som generösa viltvårdare har lagt ut på en vattensjuk leråker skulle kunna vara lockande objekt. Det ligger något motsägelsefullt i att mata framtida offer. Kärleken är inte helt ren – men när är den det?

viltvard.jpg

Varför påminner mig dessa morötter om skolan? De är lockande och vackra – men fullständigt livsfarliga… Är det långsökt och banalt att jämföra det nya betygssystemet? Den gamla liknelsen får liksom en annan betydelse när jag ser högen framför mig.

Övervakning, kontroll och närhet

brideoffrankenstein.jpgDet är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.

Därför ser jag att många förskolor tar bort buskar där de hemliga lekarna har försigått. Kuddrummen öppnas upp till läsverkstäder och bibliotek. Allt för att personalen ska må bättre och kunna säga till föräldrarna:
– Jag vet vad ditt barn har gjort idag!

På samma sätt har många föräldrar drabbats av osäkerhet när det gäller vad deras barn gör på nätet. Råden från experterna har varit entydiga: Kontrollera! Sätt datorn i vardagsrummet eller köket. Du måste ta ditt ansvar som förälder och sätta tydliga gränser.

På skolorna tar lärarna den enklaste vägen. Förbjud Lunarstorm och MSN. Listan på förbjudna webplatser blir snabbt lång och hopplöst föråldrad. Det trygga goda internet finns inte – på samma sätt som ingen kommunikation skulle kunna vara allt igenom säker. Både bilar och telefoner har sina moraliska komplikationer. En nollvision mot mobbning får underliga konsekvenser.

Mer sällan har någon betonat tonåringens rätt till integritet eller funderat över hur ömtåligt bandet mellan barn och föräldrar är. Grundtonen måste var tillit och då kanske full kontroll inte är möjlig eller ens önskvärd.

I dagens Sydsvenska beskriver professor Stattin ett annat förhållningssätt som gör mig glad. Läs även de goda råden.

Anknytning – staten och föräldrarna

anknytning.jpgSvenska dagbladet lyckas ofta hitta spännande ämnen och lyfta dem till en drabbande nivå. Idag börjar en serie om barns brist på anknytning till föräldrar och det är svårt att inte fångas av tanken på att vi lever i en kultur som dyrkar det självständiga och oberoende barnet. En sorts ideologiserad kompetens som gör att det ömtåliga samspelet mellan föräldrar och barn går snett.

Artikeln beskriver tester som diagnostiserar brister i relationen och på ett plan är det upplagt för normativ reaktionär kärnfamiljspropaganda och hyllningar av modern som ensam vårdgivare – samtidigt är ämnet alldleles för viktigt för att avfärdas i politiska termer.

Vi har en skola som ofta framträder med kompensatoriska anspråk. Läraren får vara trygghet och normgivare där föräldrarna har abdikerat. Hur gick det till?

Risken är att vi drabbas av den stora kollektiva anknytningen till mamma staten – hon som ska skydda oss mot alla livets besvikelse. Den moderna guden Rättvisa dyrkas av alla som tror att detta skapas uppifrån. Kan vi stämma staten för att vi har fått för lite kärlek – är inte det en rättighet?

Grabben har ingen aning…

vin2.jpgJan Björklund vill ändra skollagen och förbjuda undantag från skoplikten när det gäller känsliga moment i undervisningen. (DN) Nyheten rapporteras på två helt skilda sätt i Sydsvenskan (där rektorerna menar att de redan idag hanterar frågan och inte behöver någon lagändring) och i SvD (där invandrarrepresentanter hyllar förslaget). På ledarsidan säger Per Gudmundsson – ja vad säger han egentligen mer än att frågan är svår?

För mig är det tydligt att Björklund demonstrerar sin ignorans genom att försöka lösa komplicerade frågor med lagförslag, som i det här fallet bygger på ett mycket tunt statistiskt underlag och vars konsekvenser är svåra att överblicka.