Erik Magnusson följer upp HSV:s granskning av landets lärarutbildningar med ett udda grepp.
Om man omvandlar Högskoleverkets siffror över andelen disputerade lärare till en akademisk rankningstabell för landets lärarutbildningar hamnar Halmstad i topp och Malmö i botten.
I Sverige har vi svaga traditioner av att göra och värdera denna sortens mätningar, men jag tror att det även i USA och England skulle vara främmande att förenkla kvalitet på detta sättet.
Studentperspektivet är centralt. Hur många kvalificerade möten mellan lärare student äger rum under kurserna? Vilken feedback får de på examinationer? Har läraren inom professionsutbildningar egna yrkeserfarenheter? Hur knyts utbildningens olika delar samman? Ämne – forskning – lärarskicklighet – verksamhetsförlagd tid?
Den typen av frågor är osynliga i HSV:s granskning och genom att anlägga ett nationellt perspektiv missar Erik Magnusson möjligheten att berätta om vad som är unikt för lärarutbildning i Malmö. Nu blir det ett slappt refererande utan konkretion och fördjupning. Och debatten fladdrar vidare på herr Björklunds villkor.
Olle Holmberg citeras (????) om att HSV skulle vara konservativt. Jag undrar verkligen över formuleringen och hoppas inte det bygger på debattartikeln under Aktuella frågor . Då är det en grov förenkling. Det handlar inte om höger-vänster. Det handlar om att försöka förstå en idé.
Förlorarna finns bland de barn som inte får möta studenterna som skräms bort från läraryrket p.g.a journalistik som prioriterar klatchiga rubriker (“Lärarutbildningar får IG” är skräckexemplet från TT) i stället för nyanser i svåra frågor.










I efterdyningarna av Zarembadebatten kommer Ann Heberleins bok om kränkthet lämpligt (