Tomas Kroksmark skriver om Skolinspektionens syn på lärarnas ansvar när det gäller att se till att barnen når målen.
I Nyhetsbrevet framgår att man tänker sig att det är skolornas ansvar – dvs lärarnas – att eleverna ska nå målen i alla ämnen. Det betyder också att man tänker sig att orsaken till att alla elever inte når målen har sin orsak i lärarnas kompetens. Det är naturligtvis ett rimligt antagande men kan vi vara så tvärsäkra att lärarna är den enda orskan till att målen nås av alla elever/inte nås av alla elever?
Den propagandistiska synen av målstyrningen är naturligtvis att försöka få skolorna att anstränga sig – men när det kommer till en verklig analys av bristande måluppfyllelse är det mer komplicerat.
Vi har alltså tre komponenter som var för sig eller tillsammans kan förklara den svaga måluppfyllelsen: 1) lärarnas bristande kompetens, 2) målbeskrivningarna (i kombination med kriterietexterna) är fel i förhållande till vad som är möjligt att realisera i den lokala skolan/det enskilda klassrummet och 3) elever i svensk skola saknar förutsättningar att lära det som finns angivet som mål för skolan.
Det är möjligt att en del lärares trivs i rollen som syndabockar – men det är motsägelsefullt att avkräva ansvar av en grupp som är så hårt reglerad. Verkligt ansvarstagande innebär också en viss form av frihet.
I högskolans värld är det lite annorlunda. Studenterna matas med retorik om eget ansvar och de väljer hur och när de vill ta del av undervisningen – eller utöva sin rätt till inflytande. Men när svaga studenter misslyckas känner jag mig ändå som en av de utpekade grundskolelärarna:
– Jag borde ha ansträngt mig mer!
Fem målmedvetna klematisknoppar
Tysta tankar 