Det sipprar ut rykten om nedskärningar och omorganisationer.
Vi talar väldigt mycket om siffror och datum för eventuella varsel.
Vi talar en hel del del om kraven från HSV och regeringens utbildningspolitik.
Vi talar ganska lite om studenternas, kommunerna, föräldrarnas och barnens intresse.
Vi talar inte alls om vår egen vision.
“Vådligt är att dröja – farligt att gå vidare”
Jag fortsätter att gå igenom tänkbar litteratur för höstens nyantagna lärarstudenter. Gleerups nyutgivna Etik i professionellt lärarskap har ett spännande anslag och betonar läraryrkets moraliska dimensioner.
Min lille vän har svårt att förstå hur ett yrke kan vara så inriktad på att handla. Han vill hellre sitta vid sidan om mjölkaspannen och fundera. Tankarna reflekteras bra i den blanka ytan och ytans form skapar en illusion av fyllighet. Läraryrkets omedelbarhet och skoningslösa krav på beslutsfattande är inte lätta att förstå utifrån.
Kanske kan boken ge redskap att förstå komplexitet – studenterna bruka vara glada för enkla svar.
Jag lyssnar på filosofiska rummet. Ämnet är praktisk kunskap och det är en diskussion som skär rakt in i hjärtat på det förändringsarbete som lärarutbildningen genomlider. Mellan fronesis, techne och epistéme förväntas vi kunna röra oss. Just nu har epistéme kopplat ett strypgrepp på de övriga kunskapsformerna och det gör ont.
Förhållandet mellan adjunkter och lektorer riskerar att bli ansträngt om de nedskärningar som har aviserats träder i kraft. Det finns en uppenbar risk i att ledningen kommer att försöka hävda arbetsbrist för adjunkter och passa på att göra sig av med de icke-disputerade lärarna.
Tidigare har vi drivits av visionen att båda grupperna behövs för att skapa en bra utbildning. Adjunkterna har varit överrepresenterade i mentorsarbetet ute på skolorna och det har ibland varit svårt att hävda de praktiska och estetiska momentens värde – men som helhet har det funnits en respekt för olika kompetenser.
Jag efterlyser en konsekvensbeskrivning – går det att bedriva en trovärdig lärarutbildning utan adjunkter?
Tornhuset och fiskargumman
Det har blivit dags att introducera en annan figur: Vattenkannan. För oroliga läsare kanske jag måste påpeka att detta inte är inledningen till en ny pompös serie utan ett mycket tillfälligt inhopp. Jag ska försöka motstå frestelsen att göra om bloggen till en Staffan Westerbergsk orgie i figurer.
När den lille vännen är naiv och känslomässig, där är Vattenkannan illusionsfri på gränsen till cynisk. Han har förläst sig på poststrukturalistiska maktteorier och ser världen som en stor konspiration. Empati är inte Vattenkannans bästa gren, men ibland lyckas han sätta fingret på obehagliga samband.
Idag diskuterar de förslaget om en skärpning av skollagen när det gäller skolhälsovården.
Från 2011 ska alla skolor i landet inte bara ha tillgång till läkare och sköterskor utan även kuratorer och psykologer. Dessutom ska eleverna kunna få stöd av specialpedagoger.
– Det ska vara samma krav på skolorna oavsett var de ligger i Sverige, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) till Rapport. (TT)
Min lille vän, som har haft en ganska besvärlig skolgång, jublar. Äntligen tvingas kommunerna att se till att det finns resurser att hjälpa barn som far illa.
Vattenkannan däremot har redan genomskådat reformen. Först försämras villkoren i skolan. Genom att detaljreglera och avhumanisera verksamheten kommer fler barn att slås ut. Därigenom ökar behovet av individuella stödinsatser i form av speciallärare, kuratorer, psykologer och skolläkare. I stället för En skola för alla har vi En utsorterad skola för några där de andra är föremål för åtgärder.
Jag själv undrar över vad som hände med det kommunala självstyret…
Sydsvenskan skriver om det problematiska förhållandet mellan resultaten på nationella prov och de betyg som verkligen sätts.
I min värld finns det inget som heter “glädjebetyg” och det är svårt att bedöma skadorna av ett system som förvrider lärarnas fokus från det som borde vara skolans viktigaste uppgift: Att ge barnen barnen självförtroende och göra dem självständiga. Goda kunskaper är viktiga redskap i denna strävan.
Mål- och mätkulturen skapar rädda och kriteriefixerade individer som är lätta att kontrollera i vuxen ålder. Lärarna glömmer bort läroplanens portalparagrafer och ägnar sig åt att bryta ner de tusentals målen i bedömningsbara matriser
Jan Björklund menar enligt tidningen att det kan vara frestande för skolor att tulla på kravnivåerna för att framstå i bättre dager gentemot andra.
Han vill att skolorna granskas mer noggrant. Dessutom ska Skolinspektionen börja dubbelrätta de nationella proven för att komma åt alltför frikostiga rättningar av dem.
Förutsägbart, sa Bill. Obehagligt, sa Bull.
Min lille vän gömmer sig bakom en trädstam. Han tror att om man inte syns så finns man inte.
Nästa vecka ska jag förklara för honom vad Piaget menar med objektskonstans.
Min lille vän har ett klent huvud (eller inget alls om man ska vara noga) Däremot är han både händig och uttrycksfull. Skolgången har varit en ojämn upplevelse och jag har ägnat många utvecklingssamtal åt att förklara hans kvaliteter för oförstående lärare som har velat göra honom till föremål för diverse åtgärder.
De praktiskt-estetiska ämnena (ja det är en problematisk benämning som delar upp livet i onödan) har varit andningshål för honom och som vårdnadshavare har jag varit tacksam att det funnits frirum i den hårt målstyrda skolan. Nu ska dessa täppas till och Skolverket föreslår åtgärder:
Det var roligt så länge det varade!
Tomas Kroksmark skriver Sveriges skarpaste utbildningsblogg. Där jag famlar, muttrar, ironiserar och skäller – där snittar Kroksmark elegant upp motsägelserna i den nya skolpolitiken och lämnar den blödande i vägkanten. (Okej, ibland låter jag mig ryckas med av bildspråket)
Jag ska inte försöka sammanfatta budskapet, men den nationella vurmen för målstyrning borde ha fått en avgörande knäck.
Min lille vän är lika imponerad.
Skolverket oroar sig för kvaliteten på landets fritidshem.
Samtidigt sprids rykten om att den framtida fritidspedagogutbildningen riskerar att förskjutas från högskolan och förläggas till yrkeshögskolan. Konsekvenserna när det gäller forskning och sänkt status är lätta att räkna ut.
Min lille vän bekymrar sig över att de här diskussionerna förs bakom stängda dörrar. Det borde vara en nationell angelägenhet att försvara verksamheten och han efterlyser SKL:s röst i debatten.
Efter helgen återvänder jag till en arbetsplats som surrar av rykten om nedskärningar och uppsägningar. Jag borde skriva en betraktelse över vad som händer när en grupp (lektorer) försöker ta över en annan grupps (adjunkternas) arbetsuppgifter. Hur uppstår företeelsen? Hur legitimeras den politiskt och i förhållande till avnämare? Vem driver den? Vilka allianser gör den möjlig?
Det finns en idyllisk bild av samverkan och kompletterande kompetenser. Tillsammans gör vi allt för att skapa en trovärdig utbildning utifrån barnens, studenternas och verksamhetens behov.
En annan mer hotfull tolkning av processen är att starka grupper har skapat en situation där de demokratiska processerna är satta åt sidan. Utvecklingen är inte möjlig att diskutera utan att stämplas som forskningsfientlig eller antiintellektuell.
Min lille vän och jag intar en avvaktande hållning, men håller brandsprutan i högsta beredskap.
I Filosofiska rummet den 24/5 försökte Lars Mogensen få deltagarna att säga något spännande om sociala medier. Andreas Ekström upprepade sin välformulerade kritik från Sydsvenskan
Sigrid Combüchen spelade en aning motvilligt rollen som teknikpessimist. Eva Engquist hade kanske en mer oklar position och samtalet tenderade att bli allmänt klokt och en aning förnumstigt.
Ja, det är många som skriver och få som läser – gäsp.
Ja, tekniken påverkar vår syn på umgänge – gäsp, gäsp.
Ja, det finns ett problem i att allt inte är av hög kvalitet – gäsp, gäsp, gäsp.
Det kändes lite skolmässigt att diskutera om vi är för eller mot teknik och Lars Mogensen hade besvär med att få nerv i diskussionen. En anledning är kanske att de tre deltagarna hör till ett etablissemang som redan har en stark röst i medievärlden. Författaren S.C. är naturligtvis bekymrad över att tempot ökar och ingen orkar läsa krävande böcker. Journalisten A.E. anstränger sig för modernisera och motivera den gamla pappersprodukten till de nya förutsättningarna, men det är naturligtvis obehagligt att inte längre få vara det stora filtret. Högskolerepresentanten E.E. ställs också inför kravet att anpassa utbildning till en värld där kunskapen finns överallt i fragmentariserad form och där de gamla hierarkierna vittrar ner.
Så även om alla var överens om att utveckling är viktigt och teknik nödvändigt låg det en slöja av sorg över inställningen till allt det nya som så tydligt hotade de egna positionerna.
Ingen beskrev det demokratiska värdet av en utveckling som ger miljoner av människor möjlighet att göra sin röst hörd i det offentliga samtalet. Ingen lyfte fram den folkliga lusten i att dela erfarenheter med kända och okända medmänniskor. (Jo förresten, Kina och Egypten nämmndes)
Istället var det en återkommande oro:
– Vem ska egentligen läsa alla dessa ord?
Ungefär som om Internet höll på att bli fullt och alla hårddiskar mätta.
Själv oroar jag mig för andra saker – och njuter av känna till skillnaden mellan ek och bok. IRL.
Nej, jag twittrar inte…
Tysta tankar 