Det ska mycket till för att jag ska slita mig från soffan när jag kommit hem. Malmö högskolas lockade med skiftesföreläsning #98 »Piggare politik i twittertider? EU-valet sätter demokrati 2.0 på prov«
Anders Ygeman (S), Jenny Sonesson (FP) samt PM Nilsson från debattsajten Newsmil var i stort sett överens om det mesta och det hela gick ganska lugnt till under Lars Mogensens trygga ledning.
Sonesson inledde med att ge en personlig bild av hur politikervärlden fortfarande skälver efter Obamas valframgång men varnade alla som trodde att det var tekniken som var avgörande. Det fanns en vara med utstrålning, äkthet och personligt budskap. De politiker som tror att blogg och twitter är en genväg till väljarnas hjärt riskerar att bli besvikna.
“En ointressant politiker blir inte mindre ointresssant genom att twittra” – risken är snarare att bristerna i personligheten blir alltmer öppna och plågsamma. (Eller hur Mona?)
Fyra tendenser i politiken påskyndas av sociala medier:
1) Den blir mer personlig – Carl Bildt visade vägen
2) Den blir snävare – Allan Widmans försvarsblogg visar på betydelsen av att hitta sin stam
3) Kravet på autenticitet ökar – väljarna vill se helgjutna förutsägbara figurer som agerar värderingsstyrt.
4) Hierarkierna monteras ner. Drömmen om ett centraliserat parti går inte att förena med aktiva debatterande medlemmar
Ett Clintoncitat “Politics is show business for ugly people”.
Anders Ygerman föreslog de politiker som vill ha en form där de kan bre ut sig fullständigt och ocensurerat att använda den egna whiteboardtavlan. Varför blanda in andra? Å andra sidan finns drömmen om den där tunneln till väljarna. Omedelbar respons och möjlighet att fånga trender tidigt.
P M Nilsson beskrev skillnaderna mellan representativ, deltagande och deliberativ demokrati. Den senare skulle kunna beskrivas som demokrati som kulturform – någon form av frigörande aktivitet.
Den fientliga tonen som finns inom pappersmedia mot sociala medier blev begriplig när PM presenterade aktuella siffrorna för hur många som läser/köper tidningar. Framtiden för gammelmedia är inte ljus och tidningarna framstår som alltmer desperata i sina försök att hänga med. Tidningarnas kluvna hållning till läsarkommentarer är ett intressant exempel. Newsmill väljer att ta bort moderering av debattinlägg – Sydsvenskan stänger i stället av kommentarsfunktionen och skyller på personalbrist (efter att först ha uppmuntrat en pöbelaktig läsaraktivitet).
Suck – var finns jag i detta? Det känns underligt att referera utan att ta ställning. Vad lärde jag mig? Är min blogg politisk? Är jag en del av en rörelse?
Jag behöver fundera över om bloggen är något mer än en personlig dagbok med en hel del okända läsare.
Jag brukar inte kommentera politikers klädval – men när Jenny Sonesson beskrev sig som modeintresserad blev jag aningen förvånad. Det kan vara en generationsfråga.
Tysta tankar 